Ni kanske märkte det. Jag har dödat bloggen.

Även Freaks har hemligheter och kan vara förbannat trötta på människor.

Var nyfiken i en jävla strut det har du fan inget av i_alla_fall.

http://hsb.se/omhsb/nyhetsarkiv/1.109746#top

"HSB ger hemlösa tak över huvudet i snöovädret

Hemlösa i Lund får tillfälligt skydd från snö och kyla i en av HSBs lokaler. Ett samarbete med Hemlösas förening gör lokalen till ett härbärge för de allra mest utsatta."

 

Alla kan göra något, det visar HSB. Dom upplåter sin lokal till dom hemlösa utan kostnad, och rädda därigenom en massa människor från onödigt lidande. Tack HSB för att ni hjälper till att göra världen till en bättre plats.

 

Jag bosparar i HSB, gör du?

Det är så skrämande, för nästan varje gång jag är där (vilket i ärlighetens namn inte är så ofta) så sker precis samma sak. Jag planerar att ta det lugnt och bara träffa dom jag ärligt har saknat, det leder till att jag av någon anledning blir rastlös och vill göra saker, hela tiden. Jag vill bli övertygad om att stan inte är så hemsk, att människorna inte är så inskränkta... Det sker aldrig. För varje gång jag återkommer till Köping ser jag staden och människorna i ett lite hårdare ljus. För varje gång försvinner en del av dess själ och charm.

Det känns ungefär lika hemma som att sitta i soffan och titta på "En annan del av Köping" alltså inte alls. Det är inte längre min stad, jag vill inte ha den. Jag är bara så glad att jag numer är där på mina villkor. På visit för att träffa mina vänner, inte fast i smeten, jag känner mig inte tvungen att vandra runt gatorna som en osalig ande. Jag sitter inte fast men längtar bort, och jag är inte längre borta med tungt samvete. Jag är snart hemma igen, och hemma är långt ifrån Köping. Jag kommer tillbaka och hälsar på, men jag vet vad ni är nu. Jag har insett att det inte fanns någon charm i den där själen, det var bara jag som såg genom rosa glasögon.

Im so glad I got away
but you,
you are stuck there.

Det börjar bli dags för dig att komma hem nu lilla farmor, vi väntar ju på dig.
Det börjar bli dags att bli frisk nu lilla farmor, vi saknar ju dig.
Du är inte ensam lilla farmor, vi älskar ju dig.

Jag blir så varm i själen av att se dom framsteg hon gör. Det är dom små men stora sakerna som betyder, som sätter sig som en guldkant i mitt hjärta och fyller mina ögon med glädjetårar. Som igår, då hon satte sig upp på sängkanten för att äta. Du klarade det farmor!

Jag är så glad att jag är där jag är i livet, jag har koll på vad som händer, jag kan förklara, både för familjen och för farmor själv. Jag gör nytta, och jag mår bra när jag gör det.

Jag bara önskar att allt vore annorlunda,
jag önskar att det inte hade behövt hända.
Jag bara önskar att du inte hade behövt vara orolig,
jag önskar att du inte behövde lida.
Jag bara önskar att hela livet inte var som nu,
jag önskar att du blir frisk snart.

Jag ska upp snart, tenta i morgon, men jag bara undrar, hur kunde du?

NÅLAR
när du läser det här...
bild
hej
i cant climb whiout you
Varför?
du har fel
när du läser det här


Jag skulle kunna använda så många ord, ord som HORA, lögnare, pundare, tja i storts sett vilka ord som helst, inga skulle vara lögn.

Men ett ord, även om dom är flera kan inte heller fånga känslan av det där äckliga, av en person som är så jävla nasty att man blir mörkrädd. Det sjuka är att jag inte reagerar som man kan tycka att jag borde, jag är bara arg på den ena parten. Den andra, tja det känns överspelat för länge sen, jag har gett upp det där, vi ältade det så noga då, men lögnerna stannade kvar. Allt dog.

Jag beundrar det faktum att jag får höstdepressioner på våren. Så jävla emo, men hey det löser sig. Jag ska läsa lite några fler svarta brev, jag funderar på att publicera, allt som är ärligt stulet borde ju rent logiskt vara min egendom.

Ylva visade mig en rolig video: http://www.youtube.com/watch?v=iWPE5rkWHb4
En låt som Marre lämnat i bilen och som fick oss båda på ett fantastiskt roligt humör. Det ena ledde till det andra och snart satt vi och Tristan och tittade på det första talet som Obama gav som President.

Det är ett fantastiskt tal från en fantastisk man, och jag ska erkänna att jag kanske fällde en tår.
Barack Obama är större än vi kan förstå, det är så mycket mer än en svart man som USA's president, det är så mycket mer än en seger för partiet, det är ett bevis på att även landet långt där borta, landet som vi alla har fördomar mot, är på väg mot en ny tid. Amerikas förenta stater har idag en president som bryr sig om hälsan och välmåendet hos sitt folk mer än äran hos sitt land. Till julklapp fick han sin sjukvårdsreform vilket är största vägen mot ett samhälle där alla har samma rätt till vård. Ett land där ingen är för sjuk för att få vård, att det viktigaste är hur sjuk man är och hur man ska bli frisk igen istället för vilket försäkringsbolag (om något) man råkar tillhöra.

Kanske var det lite over the top att förära honom Nobels fredspris, men förstår ni inte, det visar på hur mycket hopp Barack Obama inger världen. Denne man är symbolen för miljontals människors tro på mänskligheten, han kan inte göra allt, men han har redan bevisat att tillsammans kan vi, tillsamman kan vi göra allt, tillsammans kan vi fixa precis vad som hellst. Tillsammans kan vi stoppa krig, rädda planetet, stoppa världssvälten och minska dödligheten i olika sjukdomar. Ensam är inte stark, men tillsammans klarar vi allt.

För alla andra som är lika intresserade som jag, och för dom som inte är det och därmed inte googlar så får ni hans första tal här:

If there is anyone out there who still doubts that America is a place where all things are possible; who still wonders if the dream of our founders is alive in our time; who still questions the power of our democracy, tonight is your answer.

It's the answer told by lines that stretched around schools and churches in numbers this nation has never seen; by people who waited three hours and four hours, many for the very first time in their lives, because they believed that this time must be different; that their voice could be that difference.

It's the answer spoken by young and old, rich and poor, Democrat and Republican, black, white, Latino, Asian, Native American, gay, straight, disabled and not disabled – Americans who sent a message to the world that we have never been a collection of Red States and Blue States: we are, and always will be, the United States of America.

It's the answer that led those who have been told for so long by so many to be cynical, and fearful, and doubtful of what we can achieve to put their hands on the arc of history and bend it once more toward the hope of a better day.

It's been a long time coming, but tonight, because of what we did on this day, in this election, at this defining moment, change has come to America.

I just received a very gracious call from Senator McCain. He fought long and hard in this campaign, and he's fought even longer and harder for the country he loves. He has endured sacrifices for America that most of us cannot begin to imagine, and we are better off for the service rendered by this brave and selfless leader. I congratulate him and Governor Palin for all they have achieved, and I look forward to working with them to renew this nation's promise in the months ahead.

I want to thank my partner in this journey, a man who campaigned from his heart and spoke for the men and women he grew up with on the streets of Scranton and rode with on that train home to Delaware, the Vice President-elect of the United States, Joe Biden.

I would not be standing here tonight without the unyielding support of my best friend for the last sixteen years, the rock of our family and the love of my life, our nation's next First Lady, Michelle Obama. Sasha and Malia, I love you both so much, and you have earned the new puppy that's coming with us to the White House. And while she's no longer with us, I know my grandmother is watching, along with the family that made me who I am. I miss them tonight, and know that my debt to them is beyond measure.

To my campaign manager David Plouffe, my chief strategist David Axelrod, and the best campaign team ever assembled in the history of politics – you made this happen, and I am forever grateful for what you've sacrificed to get it done.

But above all, I will never forget who this victory truly belongs to – it belongs to you.

I was never the likeliest candidate for this office. We didn't start with much money or many endorsements. Our campaign was not hatched in the halls of Washington – it began in the backyards of Des Moines and the living rooms of Concord and the front porches of Charleston.

It was built by working men and women who dug into what little savings they had to give five dollars and ten dollars and twenty dollars to this cause. It grew strength from the young people who rejected the myth of their generation's apathy; who left their homes and their families for jobs that offered little pay and less sleep; from the not-so-young people who braved the bitter cold and scorching heat to knock on the doors of perfect strangers; from the millions of Americans who volunteered, and organized, and proved that more than two centuries later, a government of the people, by the people and for the people has not perished from this Earth. This is your victory.

I know you didn't do this just to win an election and I know you didn't do it for me. You did it because you understand the enormity of the task that lies ahead. For even as we celebrate tonight, we know the challenges that tomorrow will bring are the greatest of our lifetime – two wars, a planet in peril, the worst financial crisis in a century. Even as we stand here tonight, we know there are brave Americans waking up in the deserts of Iraq and the mountains of Afghanistan to risk their lives for us. There are mothers and fathers who will lie awake after their children fall asleep and wonder how they'll make the mortgage, or pay their doctor's bills, or save enough for college. There is new energy to harness and new jobs to be created; new schools to build and threats to meet and alliances to repair.

The road ahead will be long. Our climb will be steep. We may not get there in one year or even one term, but America – I have never been more hopeful than I am tonight that we will get there. I promise you – we as a people will get there.

There will be setbacks and false starts. There are many who won't agree with every decision or policy I make as President, and we know that government can't solve every problem. But I will always be honest with you about the challenges we face. I will listen to you, especially when we disagree. And above all, I will ask you join in the work of remaking this nation the only way it's been done in America for two-hundred and twenty-one years – block by block, brick by brick, calloused hand by calloused hand.

What began twenty-one months ago in the depths of winter must not end on this autumn night. This victory alone is not the change we seek – it is only the chance for us to make that change. And that cannot happen if we go back to the way things were. It cannot happen without you.

So let us summon a new spirit of patriotism; of service and responsibility where each of us resolves to pitch in and work harder and look after not only ourselves, but each other. Let us remember that if this financial crisis taught us anything, it's that we cannot have a thriving Wall Street while Main Street suffers – in this country, we rise or fall as one nation; as one people.

Let us resist the temptation to fall back on the same partisanship and pettiness and immaturity that has poisoned our politics for so long. Let us remember that it was a man from this state who first carried the banner of the Republican Party to the White House – a party founded on the values of self-reliance, individual liberty, and national unity. Those are values we all share, and while the Democratic Party has won a great victory tonight, we do so with a measure of humility and determination to heal the divides that have held back our progress. As Lincoln said to a nation far more divided than ours, "We are not enemies, but friends…though passion may have strained it must not break our bonds of affection." And to those Americans whose support I have yet to earn – I may not have won your vote, but I hear your voices, I need your help, and I will be your President too.

And to all those watching tonight from beyond our shores, from parliaments and palaces to those who are huddled around radios in the forgotten corners of our world – our stories are singular, but our destiny is shared, and a new dawn of American leadership is at hand. To those who would tear this world down – we will defeat you. To those who seek peace and security – we support you. And to all those who have wondered if America's beacon still burns as bright – tonight we proved once more that the true strength of our nation comes not from our the might of our arms or the scale of our wealth, but from the enduring power of our ideals: democracy, liberty, opportunity, and unyielding hope.

For that is the true genius of America – that America can change. Our union can be perfected. And what we have already achieved gives us hope for what we can and must achieve tomorrow.

This election had many firsts and many stories that will be told for generations. But one that's on my mind tonight is about a woman who cast her ballot in Atlanta. She's a lot like the millions of others who stood in line to make their voice heard in this election except for one thing – Ann Nixon Cooper is 106 years old.

She was born just a generation past slavery; a time when there were no cars on the road or planes in the sky; when someone like her couldn't vote for two reasons – because she was a woman and because of the color of her skin.

And tonight, I think about all that she's seen throughout her century in America – the heartache and the hope; the struggle and the progress; the times we were told that we can't, and the people who pressed on with that American creed: Yes we can.

At a time when women's voices were silenced and their hopes dismissed, she lived to see them stand up and speak out and reach for the ballot. Yes we can.

When there was despair in the dust bowl and depression across the land, she saw a nation conquer fear itself with a New Deal, new jobs and a new sense of common purpose. Yes we can.

When the bombs fell on our harbor and tyranny threatened the world, she was there to witness a generation rise to greatness and a democracy was saved. Yes we can.

She was there for the buses in Montgomery, the hoses in Birmingham, a bridge in Selma, and a preacher from Atlanta who told a people that "We Shall Overcome." Yes we can.

A man touched down on the moon, a wall came down in Berlin, a world was connected by our own science and imagination. And this year, in this election, she touched her finger to a screen, and cast her vote, because after 106 years in America, through the best of times and the darkest of hours, she knows how America can change. Yes we can.

America, we have come so far. We have seen so much. But there is so much more to do. So tonight, let us ask ourselves – if our children should live to see the next century; if my daughters should be so lucky to live as long as Ann Nixon Cooper, what change will they see? What progress will we have made?

This is our chance to answer that call. This is our moment. This is our time – to put our people back to work and open doors of opportunity for our kids; to restore prosperity and promote the cause of peace; to reclaim the American Dream and reaffirm that fundamental truth – that out of many, we are one; that while we breathe, we hope, and where we are met with cynicism, and doubt, and those who tell us that we can't, we will respond with that timeless creed that sums up the spirit of a people:

Yes We Can. Thank you, God bless you, and may God Bless the United States of America.

"

Och självklart talet han gav när han tog emot Nobels fredspris:

"

Your Majesties, Your Royal Highnesses, Distinguished Members of the Norwegian Nobel Committee, citizens of America, and citizens of the world:

I receive this honor with deep gratitude and great humility. It is an award that speaks to our highest aspirations - that for all the cruelty and hardship of our world, we are not mere prisoners of fate. Our actions matter, and can bend history in the direction of justice.

And yet I would be remiss if I did not acknowledge the considerable controversy that your generous decision has generated. In part, this is because I am at the beginning, and not the end, of my labors on the world stage. Compared to some of the giants of history who have received this prize - Schweitzer and King; Marshall and Mandela - my accomplishments are slight. And then there are the men and women around the world who have been jailed and beaten in the pursuit of justice; those who toil in humanitarian organizations to relieve suffering; the unrecognized millions whose quiet acts of courage and compassion inspire even the most hardened of cynics. I cannot argue with those who find these men and women - some known, some obscure to all but those they help - to be far more deserving of this honor than I.

But perhaps the most profound issue surrounding my receipt of this prize is the fact that I am the Commander-in-Chief of a nation in the midst of two wars. One of these wars is winding down. The other is a conflict that America did not seek; one in which we are joined by forty three other countries - including Norway - in an effort to defend ourselves and all nations from further attacks.

Still, we are at war, and I am responsible for the deployment of thousands of young Americans to battle in a distant land. Some will kill. Some will be killed. And so I come here with an acute sense of the cost of armed conflict - filled with difficult questions about the relationship between war and peace, and our effort to replace one with the other.

These questions are not new. War, in one form or another, appeared with the first man. At the dawn of history, its morality was not questioned; it was simply a fact, like drought or disease - the manner in which tribes and then civilizations sought power and settled their differences.

Over time, as codes of law sought to control violence within groups, so did philosophers, clerics, and statesmen seek to regulate the destructive power of war. The concept of a "just war" emerged, suggesting that war is justified only when it meets certain preconditions: if it is waged as a last resort or in self-defense; if the forced used is proportional, and if, whenever possible, civilians are spared from violence.

Story continues below

For most of history, this concept of just war was rarely observed. The capacity of human beings to think up new ways to kill one another proved inexhaustible, as did our capacity to exempt from mercy those who look different or pray to a different God. Wars between armies gave way to wars between nations - total wars in which the distinction between combatant and civilian became blurred. In the span of thirty years, such carnage would twice engulf this continent. And while it is hard to conceive of a cause more just than the defeat of the Third Reich and the Axis powers, World War II was a conflict in which the total number of civilians who died exceeded the number of soldiers who perished.

In the wake of such destruction, and with the advent of the nuclear age, it became clear to victor and vanquished alike that the world needed institutions to prevent another World War. And so, a quarter century after the United States Senate rejected the League of Nations - an idea for which Woodrow Wilson received this Prize - America led the world in constructing an architecture to keep the peace: a Marshall Plan and a United Nations, mechanisms to govern the waging of war, treaties to protect human rights, prevent genocide, and restrict the most dangerous weapons.

In many ways, these efforts succeeded. Yes, terrible wars have been fought, and atrocities committed. But there has been no Third World War. The Cold War ended with jubilant crowds dismantling a wall. Commerce has stitched much of the world together. Billions have been lifted from poverty. The ideals of liberty, self-determination, equality and the rule of law have haltingly advanced. We are the heirs of the fortitude and foresight of generations past, and it is a legacy for which my own country is rightfully proud.

A decade into a new century, this old architecture is buckling under the weight of new threats. The world may no longer shudder at the prospect of war between two nuclear superpowers, but proliferation may increase the risk of catastrophe. Terrorism has long been a tactic, but modern technology allows a few small men with outsized rage to murder innocents on a horrific scale.

Moreover, wars between nations have increasingly given way to wars within nations. The resurgence of ethnic or sectarian conflicts; the growth of secessionist movements, insurgencies, and failed states; have increasingly trapped civilians in unending chaos. In today's wars, many more civilians are killed than soldiers; the seeds of future conflict are sewn, economies are wrecked, civil societies torn asunder, refugees amassed, and children scarred.

I do not bring with me today a definitive solution to the problems of war. What I do know is that meeting these challenges will require the same vision, hard work, and persistence of those men and women who acted so boldly decades ago. And it will require us to think in new ways about the notions of just war and the imperatives of a just peace.

We must begin by acknowledging the hard truth that we will not eradicate violent conflict in our lifetimes. There will be times when nations - acting individually or in concert - will find the use of force not only necessary but morally justified.

I make this statement mindful of what Martin Luther King said in this same ceremony years ago - "Violence never brings permanent peace. It solves no social problem: it merely creates new and more complicated ones." As someone who stands here as a direct consequence of Dr. King's life's work, I am living testimony to the moral force of non-violence. I know there is nothing weak -nothing passive - nothing naïve - in the creed and lives of Gandhi and King.

But as a head of state sworn to protect and defend my nation, I cannot be guided by their examples alone. I face the world as it is, and cannot stand idle in the face of threats to the American people. For make no mistake: evil does exist in the world. A non-violent movement could not have halted Hitler's armies. Negotiations cannot convince al Qaeda's leaders to lay down their arms. To say that force is sometimes necessary is not a call to cynicism - it is a recognition of history; the imperfections of man and the limits of reason.

I raise this point because in many countries there is a deep ambivalence about military action today, no matter the cause. At times, this is joined by a reflexive suspicion of America, the world's sole military superpower.

Yet the world must remember that it was not simply international institutions - not just treaties and declarations - that brought stability to a post-World War II world. Whatever mistakes we have made, the plain fact is this: the United States of America has helped underwrite global security for more than six decades with the blood of our citizens and the strength of our arms. The service and sacrifice of our men and women in uniform has promoted peace and prosperity from Germany to Korea, and enabled democracy to take hold in places like the Balkans. We have borne this burden not because we seek to impose our will. We have done so out of enlightened self-interest - because we seek a better future for our children and grandchildren, and we believe that their lives will be better if other peoples' children and grandchildren can live in freedom and prosperity.

So yes, the instruments of war do have a role to play in preserving the peace. And yet this truth must coexist with another - that no matter how justified, war promises human tragedy. The soldier's courage and sacrifice is full of glory, expressing devotion to country, to cause and to comrades in arms. But war itself is never glorious, and we must never trumpet it as such.

So part of our challenge is reconciling these two seemingly irreconcilable truths - that war is sometimes necessary, and war is at some level an expression of human feelings. Concretely, we must direct our effort to the task that President Kennedy called for long ago. "Let us focus," he said, "on a more practical, more attainable peace, based not on a sudden revolution in human nature but on a gradual evolution in human institutions."

What might this evolution look like? What might these practical steps be?

To begin with, I believe that all nations - strong and weak alike - must adhere to standards that govern the use of force. I - like any head of state - reserve the right to act unilaterally if necessary to defend my nation. Nevertheless, I am convinced that adhering to standards strengthens those who do, and isolates - and weakens - those who don't.

The world rallied around America after the 9/11 attacks, and continues to support our efforts in Afghanistan, because of the horror of those senseless attacks and the recognized principle of self-defense. Likewise, the world recognized the need to confront Saddam Hussein when he invaded Kuwait - a consensus that sent a clear message to all about the cost of aggression.

Furthermore, America cannot insist that others follow the rules of the road if we refuse to follow them ourselves. For when we don't, our action can appear arbitrary, and undercut the legitimacy of future intervention - no matter how justified.

This becomes particularly important when the purpose of military action extends beyond self defense or the defense of one nation against an aggressor. More and more, we all confront difficult questions about how to prevent the slaughter of civilians by their own government, or to stop a civil war whose violence and suffering can engulf an entire region.

I believe that force can be justified on humanitarian grounds, as it was in the Balkans, or in other places that have been scarred by war. Inaction tears at our conscience and can lead to more costly intervention later. That is why all responsible nations must embrace the role that militaries with a clear mandate can play to keep the peace.

America's commitment to global security will never waiver. But in a world in which threats are more diffuse, and missions more complex, America cannot act alone. This is true in Afghanistan. This is true in failed states like Somalia, where terrorism and piracy is joined by famine and human suffering. And sadly, it will continue to be true in unstable regions for years to come.

The leaders and soldiers of NATO countries - and other friends and allies - demonstrate this truth through the capacity and courage they have shown in Afghanistan. But in many countries, there is a disconnect between the efforts of those who serve and the ambivalence of the broader public. I understand why war is not popular. But I also know this: the belief that peace is desirable is rarely enough to achieve it. Peace requires responsibility. Peace entails sacrifice. That is why NATO continues to be indispensable. That is why we must strengthen UN and regional peacekeeping, and not leave the task to a few countries. That is why we honor those who return home from peacekeeping and training abroad to Oslo and Rome; to Ottawa and Sydney; to Dhaka and Kigali - we honor them not as makers of war, but as wagers of peace.

Let me make one final point about the use of force. Even as we make difficult decisions about going to war, we must also think clearly about how we fight it. The Nobel Committee recognized this truth in awarding its first prize for peace to Henry Dunant - the founder of the Red Cross, and a driving force behind the Geneva Conventions.

Where force is necessary, we have a moral and strategic interest in binding ourselves to certain rules of conduct. And even as we confront a vicious adversary that abides by no rules, I believe that the United States of America must remain a standard bearer in the conduct of war. That is what makes us different from those whom we fight. That is a source of our strength. That is why I prohibited torture. That is why I ordered the prison at Guantanamo Bay closed. And that is why I have reaffirmed America's commitment to abide by the Geneva Conventions. We lose ourselves when we compromise the very ideals that we fight to defend. And we honor those ideals by upholding them not just when it is easy, but when it is hard.

I have spoken to the questions that must weigh on our minds and our hearts as we choose to wage war. But let me turn now to our effort to avoid such tragic choices, and speak of three ways that we can build a just and lasting peace.

First, in dealing with those nations that break rules and laws, I believe that we must develop alternatives to violence that are tough enough to change behavior - for if we want a lasting peace, then the words of the international community must mean something. Those regimes that break the rules must be held accountable. Sanctions must exact a real price. Intransigence must be met with increased pressure - and such pressure exists only when the world stands together as one.

One urgent example is the effort to prevent the spread of nuclear weapons, and to seek a world without them. In the middle of the last century, nations agreed to be bound by a treaty whose bargain is clear: all will have access to peaceful nuclear power; those without nuclear weapons will forsake them; and those with nuclear weapons will work toward disarmament. I am committed to upholding this treaty. It is a centerpiece of my foreign policy. And I am working with President Medvedev to reduce America and Russia's nuclear stockpiles.

But it is also incumbent upon all of us to insist that nations like Iran and North Korea do not game the system. Those who claim to respect international law cannot avert their eyes when those laws are flouted. Those who care for their own security cannot ignore the danger of an arms race in the Middle East or East Asia. Those who seek peace cannot stand idly by as nations arm themselves for nuclear war.

The same principle applies to those who violate international law by brutalizing their own people. When there is genocide in Darfur; systematic rape in Congo; or repression in Burma - there must be consequences. And the closer we stand together, the less likely we will be faced with the choice between armed intervention and complicity in oppression.

This brings me to a second point - the nature of the peace that we seek. For peace is not merely the absence of visible conflict. Only a just peace based upon the inherent rights and dignity of every individual can truly be lasting.

It was this insight that drove drafters of the Universal Declaration of Human Rights after the Second World War. In the wake of devastation, they recognized that if human rights are not protected, peace is a hollow promise.

And yet all too often, these words are ignored. In some countries, the failure to uphold human rights is excused by the false suggestion that these are Western principles, foreign to local cultures or stages of a nation's development. And within America, there has long been a tension between those who describe themselves as realists or idealists - a tension that suggests a stark choice between the narrow pursuit of interests or an endless campaign to impose our values.

I reject this choice. I believe that peace is unstable where citizens are denied the right to speak freely or worship as they please; choose their own leaders or assemble without fear. Pent up grievances fester, and the suppression of tribal and religious identity can lead to violence. We also know that the opposite is true. Only when Europe became free did it finally find peace. America has never fought a war against a democracy, and our closest friends are governments that protect the rights of their citizens. No matter how callously defined, neither America's interests - nor the world's -are served by the denial of human aspirations.

So even as we respect the unique culture and traditions of different countries, America will always be a voice for those aspirations that are universal. We will bear witness to the quiet dignity of reformers like Aung Sang Suu Kyi; to the bravery of Zimbabweans who cast their ballots in the face of beatings; to the hundreds of thousands who have marched silently through the streets of Iran. It is telling that the leaders of these governments fear the aspirations of their own people more than the power of any other nation. And it is the responsibility of all free people and free nations to make clear to these movements that hope and history are on their side

Let me also say this: the promotion of human rights cannot be about exhortation alone. At times, it must be coupled with painstaking diplomacy. I know that engagement with repressive regimes lacks the satisfying purity of indignation. But I also know that sanctions without outreach - and condemnation without discussion - can carry forward a crippling status quo. No repressive regime can move down a new path unless it has the choice of an open door.

In light of the Cultural Revolution's horrors, Nixon's meeting with Mao appeared inexcusable - and yet it surely helped set China on a path where millions of its citizens have been lifted from poverty, and connected to open societies. Pope John Paul's engagement with Poland created space not just for the Catholic Church, but for labor leaders like Lech Walesa. Ronald Reagan's efforts on arms control and embrace of perestroika not only improved relations with the Soviet Union, but empowered dissidents throughout Eastern Europe. There is no simple formula here. But we must try as best we can to balance isolation and engagement; pressure and incentives, so that human rights and dignity are advanced over time.

Third, a just peace includes not only civil and political rights - it must encompass economic security and opportunity. For true peace is not just freedom from fear, but freedom from want.

It is undoubtedly true that development rarely takes root without security; it is also true that security does not exist where human beings do not have access to enough food, or clean water, or the medicine they need to survive. It does not exist where children cannot aspire to a decent education or a job that supports a family. The absence of hope can rot a society from within.

And that is why helping farmers feed their own people - or nations educate their children and care for the sick - is not mere charity. It is also why the world must come together to confront climate change. There is little scientific dispute that if we do nothing, we will face more drought, famine and mass displacement that will fuel more conflict for decades. For this reason, it is not merely scientists and activists who call for swift and forceful action - it is military leaders in my country and others who understand that our common security hangs in the balance.

Agreements among nations. Strong institutions. Support for human rights. Investments in development. All of these are vital ingredients in bringing about the evolution that President Kennedy spoke about. And yet, I do not believe that we will have the will, or the staying power, to complete this work without something more - and that is the continued expansion of our moral imagination; an insistence that there is something irreducible that we all share.

As the world grows smaller, you might think it would be easier for human beings to recognize how similar we are; to understand that we all basically want the same things; that we all hope for the chance to live out our lives with some measure of happiness and fulfillment for ourselves and our families.

And yet, given the dizzying pace of globalization, and the cultural leveling of modernity, it should come as no surprise that people fear the loss of what they cherish about their particular identities - their race, their tribe, and perhaps most powerfully their religion. In some places, this fear has led to conflict. At times, it even feels like we are moving backwards. We see it in Middle East, as the conflict between Arabs and Jews seems to harden. We see it in nations that are torn asunder by tribal lines.

Most dangerously, we see it in the way that religion is used to justify the murder of innocents by those who have distorted and defiled the great religion of Islam, and who attacked my country from Afghanistan. These extremists are not the first to kill in the name of God; the cruelties of the Crusades are amply recorded. But they remind us that no Holy War can ever be a just war. For if you truly believe that you are carrying out divine will, then there is no need for restraint - no need to spare the pregnant mother, or the medic, or even a person of one's own faith. Such a warped view of religion is not just incompatible with the concept of peace, but the purpose of faith - for the one rule that lies at the heart of every major religion is that we do unto others as we would have them do unto us.

Adhering to this law of love has always been the core struggle of human nature. We are fallible. We make mistakes, and fall victim to the temptations of pride, and power, and sometimes evil. Even those of us with the best intentions will at times fail to right the wrongs before us.

But we do not have to think that human nature is perfect for us to still believe that the human condition can be perfected. We do not have to live in an idealized world to still reach for those ideals that will make it a better place. The non-violence practiced by men like Gandhi and King may not have been practical or possible in every circumstance, but the love that they preached - their faith in human progress - must always be the North Star that guides us on our journey.

For if we lose that faith - if we dismiss it as silly or naïve; if we divorce it from the decisions that we make on issues of war and peace - then we lose what is best about humanity. We lose our sense of possibility. We lose our moral compass.

Like generations have before us, we must reject that future. As Dr. King said at this occasion so many years ago, "I refuse to accept despair as the final response to the ambiguities of history. I refuse to accept the idea that the 'isness' of man's present nature makes him morally incapable of reaching up for the eternal 'oughtness' that forever confronts him."

So let us reach for the world that ought to be - that spark of the divine that still stirs within each of our souls. Somewhere today, in the here and now, a soldier sees he's outgunned but stands firm to keep the peace. Somewhere today, in this world, a young protestor awaits the brutality of her government, but has the courage to march on. Somewhere today, a mother facing punishing poverty still takes the time to teach her child, who believes that a cruel world still has a place for his dreams.

Let us live by their example. We can acknowledge that oppression will always be with us, and still strive for justice. We can admit the intractability of depravation, and still strive for dignity. We can understand that there will be war, and still strive for peace. We can do that - for that is the story of human progress; that is the hope of all the world; and at this moment of challenge, that must be our work here on Earth.

"

Har ni ingen lust att läsa på engelska så föreslår jag att ni översätter talen, den här Barack Obama är en fantastisk talare. Om han infriar bara en bråkdel av mina förhoppningar så kommer vi att få se en dramatisk skillnad i världen.

Det är en massa känslor idag. Det började fantastiskt, men sen slog tanken mig, och jag inte riktigt skaka den av mig. Det är hemskt det du gör, och jag föraktar människor som du mer än livet. Du måste ha sett hur sårad jag var, hur knäckt jag var, och du agerar precis lika dant.

Och du, jag ser nu, hur det måste ha varit, alla dom bitar jag inte såg då, ser jag i en annan historia idag. Jag känner bara avskyn och tärande ilska. Jag är glad att jag kom till insikt, men det hade gärna fått vara en annan dag än julafton!

Nåväl, det kommer att bli en toppendag, och det är snö ute! Tack vara min nya fina bok, så vet jag också hur jag sover i en skyddande snögrotta! Super!


God Jul alla!

Det är ganska mycket i mitt liv som är like a million bucks. Jag mår så fantastiskt bra för det mesta, jag har ett välmående och ett lugn som sitter så djupt i själen att ingenting verkar kunna få mig att ramla tillbaka i samma hjulspår. Jag reagerar normalt på normala händelser och jag lär mig sakta men säkert att det är okej att bli ledsen och arg när du är sårad, samtidigt som det sakta men säkert börjar sjunka in att det inte kommer att vara läskigt hela livet. För det är så, att vara "frisk" skrämmer mig mer än jag kan förklara. Att inte vilja dö för att någonting inte gick som planerat är läskigt, jag menar jag har ju på något sätt lärt mig ett helt nytt sätt att vara.

Jag är inte lika förbannat trasig längre. Min själ är kanske full med ärr som alltid kommer att finnas där, men å andra sidan så är den inte ett stort öppet sår längre. It's like a million bucks!

Jag fick världens mest söta mail igår, jag ler bara jag tänker på det. Att även nyheter som inte alltid är så positiva kan göra en glad bara för att dom är förmedlade på ett visst sätt. Come what may, jag tror inte att det är en big deal. Jag vet bara att allt runtomkring känns som a million bucks.

Skolan är det mest intressanta jag någonsin gjort, det roligaste på långa vägar även om arbetsbördan stundtals känns orealistisk. Det går en massa fantastiska människor där, och vi är alla där av samma anledning. Vi ska bli kick-ass sjuksköterskor! Så därför gick jag med i vårdförbundet. Det känns coolt! ( I know, Lina 22 going on 12) Men det är lite häftigt, jag har kommit så långt på vägen att jag får vara med i ett fackförbund som uteslutande vänder sig till akademiskt utbildad vårdpersonal. Sjuksköterskor, biomedicinska analytiker, barnmorskor etc. Jag är en av dom, vem kunde trott det för tre år sedan? Vem kunde ha trott det när jag ville ge upp för att det kändes som att någon stal min dröm. Idag är jag glad att allt blev som det blev. Titta på oss nu, Jag är uppe bland molnen och du krälar fortfarande i skiten, precis som det ska vara, precis som det är meningen att det ska vara. Karma sucks bitch, and whit you it haven't even begun yet! Jag har snart läst klart min första termin!!! Okej, inte egentligen, den slutar i januari, men fortfarande, shit, jag klarade det, jag är så säker på min sak att jag vågar ta ut segern i förskott. Jag är så lycklig doing what I'm doing. It's like a million bucks.

På tal om en miljon, jag och Y ska på maskeradfest ikväll. Det är militärena på Karlberg som bjudit in till burlesque-fest. Vi kommer att vara så fantastiska, och jag tror att jag har shoppat för a million bucks inför det här haha. Kika bara:





Till detta kommer en svart korsett från Ella M, Svarta Stiletter från Friis & co, Fisknätsstrumpor från Åhléns och en fantastisk liten svart hatt från BikBok. Bilder kommer om inte här så på facebook, ni får hålla utkik 'coz I'll look like a million bucks.

Det är nästan finare i verkligheten.

Jag vet inte vem min anonyma kompis är som beställer underbara smycken åt mig, men jag gillar verkligen personen som gör det!

Tacktacktacktacktacktack!!!!




<3

Att du är ful när du ljuger.

Eller jag menar, alla vet att du är ful och att du ljuger.

Hahaha, karma suger beeatch and it will bite you big time!

Att skrämma oss sådär....

Det var ganska okej, tills jag fick se den sönderklippta tröjan, och "likrummet", då blev det lite mer verkligt....
Vi hade ju allt planerat, det var en toppendag! Jag fick reda på att jag var godkänd på ena tentan och måste redigera mina referenser i den andra, som väntat med andra ord och jag var glad.

Så då bestämde vi oss för att vara vuxna och duktiga. Vi åkte och sa upp ditt förråd, vi åkte till stallet. Vi planerade för mathandling och för barnhämtning eftersom vi hade bilen.... Det gick åt helvete haha.

I stallet så gjorde vi det vi skulle och sen bar det av, du red och jag sprang bredvid. Det gick fint, antar jag, jag red inte.... Vi vände och det var då det gick åt pipan.

Jag hör hur ni börjar trava, du och den stora hästen, jag springer med. När jag hör att ni ökar takten, saktar jag ner. När ni går upp i galopp så stannar jag, för att se om han också skulle göra samma sak. Han ökar takten, är redan långt borta, och jag förstår att det här kommer att gå åt skogen, så jag springer för allt jag kan. Jag hör hur hans steg ändras, jag böjer ner huvudet och springer allt jag kan, ni är så långt borta. Jag hör hur du skriker till, förstår att du har flugit, och tittar inte ens upp, jag bara springer, det gick så fort, du är så långt borta och jag är så jäkla rädd. Jag älskar dig skrutt, jag hoppas du mår bra.

Jag kommer fram, och du bara ligger där, på sidan i vassen(?) med dina ben intrasslade i träden. Du säger att du har ont i huvudet, att du slog i det, jag sätter mig bakom dig, stabiliserar din rygg med mitt ben. Jag tar dig i händerna och försöker lugna och trösta.

Jag får fram din mobil och ringer 112, och du bara gråter. Jag har ingen aning om hur du mår, du gråter och är rädd. Minns du hur jag sa att du inte skulle röra dig? Du var så duktig, du låg helt stilla och höll mig i handen. Jag sa gång på gång hur duktig du var, och hur stolt jag är över dig, och jag menar det.

På larmcentralen förstod dom inte riktigt vart vi var någonstans, jag förklarade så gott jag kunde. Jag sa att gångvägen är paralell med bilvägen, men några meter bredvid. Men den är upplyst så det går att följa den med blicken. Du bara grät, jag frågade hur du mådde, du visste inte, du var rädd för att du skulle ha ont, men visste inte om du hade det, du grät igen.

Då kom dom, medmänniskorna. Mannen som var först fram, som pekade ut dig för mig. Det var mörkt och du hade inga reflexer, som tur var så hade jag min reflexväst. Mannen med stavarna som var på väg mot Tyresta och som lovade att framföra att du var kontaktbar och att vi väntade på ambulansen. Kvinnan med hundarna som tog lampan jag hade haft med mig för att undvika hål i marken, och gick ut och ställde sig och väntade vid vägen. Hon vinkade in ambulansen åt oss. Jag är så glad och tacksam för att dom var där när vi behövde dom, att vi hade turen att träffa på riktiga medmänniskor mitt i oturen.

Jag tröstade och försökte lugna så mycket jag bara kunde, men just då var jag inte det minsta rädd. Jag vet att jag gjorde allt rätt, jag stabiliserade dig, höll dig stilla och var närvarande. Det var bara att vänta, men jag led med dig, det gjorde verkligen ont i själen att se dig så upprörd, så rädd och i så mycket smärta.

Jag ringe vår storasyster, berättade vad som hade hänt, vilken tur att vi har varandra. Jag ringde pappa och sa åt honom att han var tvungen att hålla sig nykter. Min tanke var att om det gick åt skogen så ville han vara där, gick det bra skulle vi behöva skjuts för att kunna hämta bilen.

Sen förändrades du. Du började titta upp på mig med några minuters mellanrum, och fråga vad som hade hänt, när jag berättade började du gråta och sa att du trodde att du hade drömt... Sen grät du i några minuter och frågade igen vad som hade hänt. Du mindes ingenting, och det jag berättade för dig glömde du snart bort igen.

Jag ringde 112 igen och berättade om dina nya symptom, hon sa att dom var i närheten. Jag koncentrerade mig på dig, och plötsligt kom dom. En blond ängel i gröna kläder kom springandes över åkern, och från andra hållet kom det en ambulans och en läkarbil. Den blonda ambulansföraren kom fram först. Hon var så proffsig, jag blev så imponerad. Hon tog av dig hjälmen och höll i din nacke, sen satt hon där tills dom andra kom fram.

Dom kände igenom dig, men jag satt ju i vägen, ev. ett brutet lårben, mycket smärta, men annars inga synliga skador. Dom började förbereda för att flytta dig när dom upptäckte hur du låg med benen. Jag hörde hur dom frågade varandra om dom hade någon bultsax, du fick inte röra dig, så dom funderade på att klippa bort grenarna, du var så duktig älskling, du låg helt stilla med ditt huvud i hennes händer och din rygg mot mina ben. Jag höll dig i handen hela tiden och tröstade så gott jag bara kunde. Du var så fantastiskt duktig!

Dom kom med nackkrage, den var svår att få på, du hade ju stalljackan på dig. Så småningom gick det och dom hämtade ryggbrädan. Det var som på film, dom var så duktiga, fyra personer som rörde sig som en. Tjejen vid ditt huvud och dom andra tre runt omkring, på tre så höll dom dig still så att jag kunde flytta på mig. Jag kunde inte gå, jag hade blodstopp i benen av att ha suttit i låst läge så länge, men jag var aldrig rädd. Det var inte verkligt just då, allt gick bra och det kunde inte vara någon fara. Hjälpen hade kommit och jag var med dig hela tiden mitt hjärta.

Dom spände fast dig och lastade dig på båren och in i ambulansen. Läkarna åkte iväg och sen for också vi. Jag tror att vi fick vänta på hjälp i ca. 30 minuter och att det tog 10 att få bort dig, sen 20 minuter in till södersjukhuset. Dom pratade om att skicka dig till KI, där dom är bättre på större trauman, det kändes tryggt när dom inte gjorde det.

Under tiden hade Ylva kommit fram till SöS, och hon hörde hur dom pratade om "ridolyckan" som var på väg in. Hur dom mobiliserade sig, placerade sig i akutrummet och i ambulanshallen i väntan på dig. Stackarn, jag tror hon stod där i tio minuter innan vi äntligen kom, jag antar att det kändes som timmar....

Vi fick inte följa med dig in i undersökningsrummet, det var mer än en handfull vitklädda människor där, vi blev istället leddat ill ett anhörigrum. Ylva var helt vit i ansiktet, hon grät, jag lät bli. Det var fortfarande ingen fara ju. Jag hade allt under kontroll! Efter några minuter började paniken komma, varför satt vi i "likrummet"? Var det så illa att dom inte ville låta oss sitta bland andra människor? Jag fick kaffe och öppnade dörren. Det började bli otäckt, men det var fortfarande helt okej.

Dom kom och hämtade oss, och vi följde dig till röntgen. Jag var lugn igen, vi hade fått se dig, pratat med dig. Dina värden var bra, ABCD stabila. Jag hoppades bara att röntgen inte skulle visa någontin. Du kom tillbaka, efter att ha blivit röntgad från topp till tå, du hade ont, vi var hos dig hela tiden. Så småningom började du få panik av att vara fastspänd i nackkragen och av smärtan. Ylva djupandades och jag bad om lugnande. Det var först då jag kände tårarna. Att se dig ha sån panik, att vara så rädd och inte längre kunna hjälpa till. Ute i Tyresta hjälpte jag dig, du fick aldrig panik, du låg stilla, du var jätteduktig. Men på akuten... Jag kunde inte göra något mer än att hålla dig i handen. Att se dig så... Gumman, jag älskar dig.

Nåväl, du blev så småningom friskförklarad, inte ett enda ben bröts, jag har inte ens sett några blåmärken. Du fick komma upp på en AkutVårdsAvdelning för övervakning, och vi åkte. När jag fick se din tjocktröja, som numera bara är slamsor, visste jag inte vart jag skulle ta vägen. Det gick så bra, men det kunde ha slutat så illa. Du hade verkligen tur hjärtat. 1,5 m bakåt var det en stolpe, en  meter bakåt var det en stubbe och en halvmeter längre ner var vattnet. Din sönderklippta tröja var ett bevis på det, att allting funkade, du fick den hjälp du behövde, jag gjorde allt jag kunde, Ylva var fantastisk och du var så duktig. Jag kunde itne kasta tröjan....

Jag älskar er, mina syskon. Det är er jag vill ha runtomkring mig om jag råkar illa ut. Vi visade det igår, vi tar hand om varandra och vi kompletterar varandra. Det var läskigt, men det gick bra, och det är jag glad för.

Och du Kim... I framtiden så kan du väl försöka att vänta tills hästen har stannat innan du hoppar av?

Lina <3 sina syskon!
...för att blod kan vara tjockare än vatten!

Hemlig person: and he smells so good
MorF: and you are fucking in love!
HP: I so am
HP: properly fucked




Hahahhaha, So happy for you, you totally deserve it!

---

Jag började nästan snyfta lite till M's komentar i inlägget härunder. Vi mår bra. Hon är lycklig, jag är lysklig och vi lär oss att hantera det. Skrämmande och underbart!

Det är höst, jag och Y var ut och promenerade och tittade på alla döda växter, och jag insåg. Det handlar inte om död och elände, det handlar om liv och pånyttfödelse. Som Mia sa, lönnlöven faller, men i år faller vi inte med dom.

Det är en höst utan lönnlöv. I år kan jag uppskatta det som är vackert med dom, skönheten i hösten. I år är jag så mycket starkare. 2009 blev mitt år. Mitt och mina närmaste. Glöm aldrig det, vad vi har ådstakommit i år.

Mia: Du blev sambo, du blev lycklig, du leker med dokotorn, du är på väg åt rätt håll.
Y: Du började plugga, började på ditt nya liv. Jag ser att du är glad och att du gör framsteg varje dag. VG.
Jag kan fortsätta i all oändlighet. Men B.E.N, Rattas och Frida, ni vet själva. Vi äger!

Jag mår bra, jag känner mig hel. Jag reagerar normalt (för det mesta) på saker och ting. Jag låter inte det sjuka i mig längre kontrollera mitt liv. 2009 är mitt år, 2010 kommer bara att bli bättre!

Den som köper denna: <l>http://kyssjohanna.jetshop.se/nyhet-laderwrap-fran-humanity-for-all-i-svart-p-1847-c-239.aspx</l> till mig i julklapp får precis vad personen i fråga vill!

Jisses! Vet ni vad som hände igår? Och nej, fråga mig inte hur jag lyckas....

Igår sprang/gick jag flera kilometer i kuperad terräng, i klackar (tack gode gud att det inte var stiletter utan mer kängor), blinkandes med lampan jag har på min nyckelring, med polisen i luren, för att förhindra att bussarna vi mötte skulle köra ihjäl den hemlösa, suicidala människan som jag följde efter....

Sa jag att klockan var runt midnatt och att jag hade klackar? Hahaha, nåväl, mannen fick hjälp och jag imponerade på polisen med min kondition^^ '

Jag är så stolt över mig själv, när jag hittade honom så var inte min första tanke att få bort honom, utan den första var att han behövde hjälp. Ingen människa, gammal eller sjuk, hemlös eller inte, suicidal eller frisk, ska behöva sitta ute i regnet bara för att man inte har någonstans att ta vägen. Alla människor har rätt till värme, tak och mat....