Vi kompletterar varandra
Det är roligt, när jag lagar mat, blir det ofta för ett helt kompani, nu gjorde jag lunch åt mig själv och tre matlådor. När han lagar mat är det utsökt, varje liten nyans i kryddningen är otrolig. Jag är som bonnmamman med husman och han gourmeten.
Så här kul hade vi när Frida firade:
Jag har inte skrivt något om det eller lagt upp bilderna, men här kommer dom:
Fina Lenita på tåget när hon fått Cappucino av en riktigt trevlig och ärtig konduktörska!
När vi väl kom till Södertälje (vi visste inte ens vart vi skulle av) så irrar vi runt och är allmänt bonniga tills chauffören roppar oss till rätt buss, där fanns den här:
Man skulle ju kunna tro att det är en knapp, men nejdå, det är en sensor! Så när jag skulle röra på den (den var faktiskt fin!) så handikapp-plingade jag flera gånger. Haha, busschauffören var dock snäll och trevlig och kastade inte av oss i urskogen. Tack för det.
Väl i Södertälje centrum vandrade vi runt ganska länge och hade ganska tråkigt tills vi bestämde oss för att gå till en bar och dricka cider. Vi råkade hamna på världens sportbar där det fanns en massa biffiga män i matchtröjor, och jag och Lenita haha. Partysminkade med våra veckotidningar. Inne på baren:
Fick Lenita en idé! Nej, men hon hittade faktiskt en glödlampa i väskan, hur man nu lyckas med det!?
Sen träffade vi äntligen koreanen! Det var underbart, gänget samlat igen. Vi åkte hem till henne där hon öppnade paket, det tyckte hon var roligt, och jag började bli full. Plötsligt gick hon på toaletten och kom ut och hade blåst upp ett tiotalbalonger åt Frida helt själv! Då hade dom:
Ballonkrig!!! Det var sjukt roligt att skratta åt dom, och roligare blev det när Frida hittade ett sekundärt användningsområde för dom!
Japp, alkoholen flödade och vi hittade på en massa roliga saker, det gick så långt att Rattas skrattade tills hon grät:
Det kan ju bero på att Frida kom på vad man har rouge till:
Hahaha, Lenita sysslade tydligen med samma saker, men här någonstans däckade jag av medicinerna. Dock hann jag med en sista bild, bilden på hur Frida ser ut när hon ska köpa kött på ett marockanskt vis:
Det var en rolig kväll, och det var kul att vi alla var samlade. Jag tycker om er tjejer! Och saknar er när jag inte är med er!
Fina Lenita på tåget när hon fått Cappucino av en riktigt trevlig och ärtig konduktörska!
När vi väl kom till Södertälje (vi visste inte ens vart vi skulle av) så irrar vi runt och är allmänt bonniga tills chauffören roppar oss till rätt buss, där fanns den här:
Man skulle ju kunna tro att det är en knapp, men nejdå, det är en sensor! Så när jag skulle röra på den (den var faktiskt fin!) så handikapp-plingade jag flera gånger. Haha, busschauffören var dock snäll och trevlig och kastade inte av oss i urskogen. Tack för det.
Väl i Södertälje centrum vandrade vi runt ganska länge och hade ganska tråkigt tills vi bestämde oss för att gå till en bar och dricka cider. Vi råkade hamna på världens sportbar där det fanns en massa biffiga män i matchtröjor, och jag och Lenita haha. Partysminkade med våra veckotidningar. Inne på baren:
Fick Lenita en idé! Nej, men hon hittade faktiskt en glödlampa i väskan, hur man nu lyckas med det!?
Sen träffade vi äntligen koreanen! Det var underbart, gänget samlat igen. Vi åkte hem till henne där hon öppnade paket, det tyckte hon var roligt, och jag började bli full. Plötsligt gick hon på toaletten och kom ut och hade blåst upp ett tiotalbalonger åt Frida helt själv! Då hade dom:
Ballonkrig!!! Det var sjukt roligt att skratta åt dom, och roligare blev det när Frida hittade ett sekundärt användningsområde för dom!
Japp, alkoholen flödade och vi hittade på en massa roliga saker, det gick så långt att Rattas skrattade tills hon grät:
Det kan ju bero på att Frida kom på vad man har rouge till:
Hahaha, Lenita sysslade tydligen med samma saker, men här någonstans däckade jag av medicinerna. Dock hann jag med en sista bild, bilden på hur Frida ser ut när hon ska köpa kött på ett marockanskt vis:
Det var en rolig kväll, och det var kul att vi alla var samlade. Jag tycker om er tjejer! Och saknar er när jag inte är med er!
Men jag bara fan.
Saknar det vi hadde. Men det är också fel, för det vi hade var inte bra, det var jag som trodde att det var bra.
Jag önskar att vi hade det, så som jag dom bra stunderna kände att vi hade det. Att det hade varit på riktigt, att det vore du och jag mot världen, framtiden.
Jag önskar att vi redan hade rett ut det här, och jag har en klump i magen som säger att det inte kommer gå vägen.
Scenariot är detsamma, varför skulle jag vara annorlunda, när slutar jag vara annorlunda.
Du vet att jag älskade dig va?
Jag önskar att vi hade det, så som jag dom bra stunderna kände att vi hade det. Att det hade varit på riktigt, att det vore du och jag mot världen, framtiden.
Jag önskar att vi redan hade rett ut det här, och jag har en klump i magen som säger att det inte kommer gå vägen.
Scenariot är detsamma, varför skulle jag vara annorlunda, när slutar jag vara annorlunda.
Du vet att jag älskade dig va?
Tidelag
Det är intressant med människor och deras förutfattade meningar. Som den anonyma komenteraren som anser att jag agerar ut på djuren, eller som zoofilerna som tror att jag är vilken svenne-banan som helst och kör med samma svensson-hyckleri som alla andra.
"Jag har fjorton katter på mina tio kvadrat, dom har aldrig andats frisk luft men lider inte för det..."
"Jag knullar mina skrikande hundvalpar av kärlek"
Att det finns så många människor fulla av dubbelmoral är ju ganska intressant, men väldigt skrämmande. Jag har blivit tidelags-trådens hackkyckling för att jag tycker att tidelag borde kriminaliseras. Det är också ganska skrämmande. men jag hoppas att det i alla fall väcker opinion, att folk faktiskt börjar tycka saker.
Så vad tycker ni om tidelag och varför?
Är alla zoofiler tjocka bönder som brutalknullar kattungar med trädstammar?
Far alla djur illa av att bli utsatta för tidelag?
Kan man jämföra tidelag med sexuella övergrepp?
Är djurplåger-förbudet tillräckligt eller borde tidelag kriminaliseras?
Fundera på det här en stund...
"Jag har fjorton katter på mina tio kvadrat, dom har aldrig andats frisk luft men lider inte för det..."
"Jag knullar mina skrikande hundvalpar av kärlek"
Att det finns så många människor fulla av dubbelmoral är ju ganska intressant, men väldigt skrämmande. Jag har blivit tidelags-trådens hackkyckling för att jag tycker att tidelag borde kriminaliseras. Det är också ganska skrämmande. men jag hoppas att det i alla fall väcker opinion, att folk faktiskt börjar tycka saker.
Så vad tycker ni om tidelag och varför?
Är alla zoofiler tjocka bönder som brutalknullar kattungar med trädstammar?
Far alla djur illa av att bli utsatta för tidelag?
Kan man jämföra tidelag med sexuella övergrepp?
Är djurplåger-förbudet tillräckligt eller borde tidelag kriminaliseras?
Fundera på det här en stund...
Jag funderar
Ni som känner mig vet att jag gör det ganska ofta, funderar alltså. Och just nu undrar jag ifall det var värt det. Är det värt att försöka se saker ur ett annat perspektiv, när man är totalt insnöad på något annat?
Tack Ni som svarde den anonyma kommenteraren. Det var sött!=)
Tack Ni som svarde den anonyma kommenteraren. Det var sött!=)
IP: 90.235.9.222
"Buäää! VM i självömkan eller? snyft Stackars dig som måste stå ut med personer som inte är perfekta och felfria.
Inte heller första gången du tar ut din aggression mot djur heller om man kollar i din blogg. Klart tufft! Jag vill också vara så tuff! Hur blir man det?"
Underhållande eller hur? Att jag med en blogg som jag aldrig har marknadsfört som någon annans än min egen, där jag skriver mina känslor kan vara så provocerande. Att människor bemödar sig med att läsa när dom blir så här uppröra är underbart! Jag gillar ju att provocera och försöker medvetet göra det ofta.
Förövrig. Ja det är jävligt synd om mig som har blivit indragen i litet äckligt spel som jag inte ville ha del av. Det är mina rättighet att klaga över det precis hur mycket jag vill på vilket sätt som helst. Att du läser och kommenterar är jag bara glad för, det hjälper till att göra min blogg synligare och vem vet, kanske kommer jag bli lika rik som blondinbella en vacker dag.
Jag äger inga djur, och nej jag är inte helt och hållet förtjust i dom som råkar bo med mig, detta har sin ´helt egna historia som jag kan dela med mig av i ett senare inlägg om så önskas. Att jag lider av att mina kläder håras ner och att det är kattsand är asjobbigt! och det värmer mig att du inser det. Jag inser att du vill vara som jag, det är det uppenbarligen flera som vill. Fortsätt läsa min blogg och apa efter allt jag gjort så är du på god väg!
Puss och Kram
Lina
Jag älskar det här!
speciellt älskar jag dig som bryr dig
och du som fattar ironi.
Nu har jag haft två I-landsproblem på samma dag, vart är världen på väg egentligen?
Men seriöst!
Ditt lilla äckliga kryp kan du sluta försöka stjäla mitt liv? Kan du skaffa dig ett eget alternativt sluta existera?
Hur jävla svårt ska det vara att vara orginell ditt alternativa lilla bihang?
Jag har märkt att du innerst inne vill vara jag, att du helst av allt lever mitt liv.
Men vet du vad? Du är fake, ett skal, den tomma vasen. En människa utan innehåll.
Du kan apa efter precis hur mycket du vill, men ditt vidriga sanna väsen kommer alltid lysa igenom.
Hoppas det känns bra, att när du apar efter så lyckas du aldrig. Hur känns det att hela tiden försöka, men att alltid veta att jag är bättre än dig? Känns det jobbigt? Ska du skära dig lite i armarna nu? Gör det! För du vet ju innerst inne. Att jag alltid vinner. Livet är en tävling och jag är redan i mål samtidigt som du letar efter startlinjen. Kom på något eget som omväxling, och sluta apa efter allt jag säger och gör.
Och den hårda sanningen är att jag måste vara buggad, men är i alla fall bättre i allt.
Hur jävla svårt ska det vara att vara orginell ditt alternativa lilla bihang?
Jag har märkt att du innerst inne vill vara jag, att du helst av allt lever mitt liv.
Men vet du vad? Du är fake, ett skal, den tomma vasen. En människa utan innehåll.
Du kan apa efter precis hur mycket du vill, men ditt vidriga sanna väsen kommer alltid lysa igenom.
Hoppas det känns bra, att när du apar efter så lyckas du aldrig. Hur känns det att hela tiden försöka, men att alltid veta att jag är bättre än dig? Känns det jobbigt? Ska du skära dig lite i armarna nu? Gör det! För du vet ju innerst inne. Att jag alltid vinner. Livet är en tävling och jag är redan i mål samtidigt som du letar efter startlinjen. Kom på något eget som omväxling, och sluta apa efter allt jag säger och gör.
Och den hårda sanningen är att jag måste vara buggad, men är i alla fall bättre i allt.
Vad är du värd? alt. Stackars fattiga studenter, alt. Dagens I-landsproblem
Vad är du värd, egentligen?
Hur mycket tillgångar har du?
Kläderna du bär? Hur har du råd med dom om du inte har råd med något annat?
Stackars fattiga student!
Jag läste någonstans när någon berättade att förespråkare för djurens rätt hade ställt sig utanför en högskola för att tigga spons, och skribenten i fråga skrattade gott åt deras dummhet. Han menade på att studenter inte har ett öre över. Ett öre över för vad? Har ni festat för mycket nu igen?
Dagens I-landsproblem uppstod när jag i kön på Hemköp upptäckte att min Ipod var borta, och även om jag bor mitt på stan så orkade jag inte gå för att hämta den. Vilket fick mig att skratta hårt åt mig själv.
Jag orkade alltså inte gå hem eftersom jag kände mig mör, vilket jag brukar göra efter ett naparapat-besök =400:-
Så jag orkade inte bära min fullproppade väska =6-800?:-
som var full med skolböcker och grejs ~500:-
Hem, för det skulle bli varmt och jobbigt i min vinterjacka = xxxx (pappa betalade!):-
Och mina skor är så jobbiga att snöra =1000:-
Jag äger eller är delägare i:
2 bärbara datorer
1 dyyyr damsugare som tar bort allt katthår
1 digitalkamera
1 Ipod
mängder med böcker, filmer och skivor
Massor med kläder
två tv-apparater
stereo
smink (allt är från The Body Shop, och det kostar lite extra, men lätt värt det!)
osv.
osv.
Det här är säkert inte bara jag, visst, jag är också en fattig liten student. Men har man råd att kröka så har man fan råd att köpa ekologiskt kaffe också. Jag tror stenhårt på att en människa kan förändra mängder med saker, och att många bäckar små...
Ta sminket tillexempel. Jag vet inte vad en mascara från tex Loreal kostar, men den dyraste The Body Shop (TBS) har kostar 195:- Det är ju inga pengar när du endå ska köpa en mascara. Varför då inte lägga några tior på att köpa en som du med gott samvete kan bära? Okej att studenter inte har råd med deras ansiktskrämer som kostar närmare 400:- för en liten burk. Men en mascara! Det har alla tjejer som sminkar sig råd med.
Och kaffet. Om du inte råkar vara den typen som kokar ett paket om dagen, för då kan jag förstå om det blir kostsamt i längden. Men alla andra har råd att köpa ett paket för 34:- istället för 29:- Jag vet att det kan vara tufft i slutet av månaden, och då spelar varje krona roll. Men köp ditt kaffe vid löning och du kommer inte märka att du gav bort en femma för en bättre värld.
Så poängen är alltså, oavsett hur fattig man är har man alltid råd att hjälpa på något sätt, med någonting!
Fast jag undrar varför dom ekologiska bananerna kommer i plastpåse, det måste ju vara ett enormt resursslöseri!?
Sen vill jag avsluta med att kasta en känga åt alla rökare, undertecknad medräknad. Strävar du efter en bättre värld, så finns det ingen ursäkt överhuvudtaget att röka. Googla lite och du kommer få läsa en massa skrämmande fakta om vad tobaksindustrin genererar för hemskheter. Jag är en ond människa och röker i alla fall, men nu har jag iaf utsläppsrätter som ger mig rätt att smutsa ner miljön till en viss gräns. Helst ser jag att ni förstår vad jag menar, annars kan ni skriva en giftig kommentar så förklarar jag mer.
Jag tror du får ett tons utsläpprätt för 350:- Har du råd att röka har du fan råd att köpa en sån om året också!
Hur mycket tillgångar har du?
Kläderna du bär? Hur har du råd med dom om du inte har råd med något annat?
Stackars fattiga student!
Jag läste någonstans när någon berättade att förespråkare för djurens rätt hade ställt sig utanför en högskola för att tigga spons, och skribenten i fråga skrattade gott åt deras dummhet. Han menade på att studenter inte har ett öre över. Ett öre över för vad? Har ni festat för mycket nu igen?
Dagens I-landsproblem uppstod när jag i kön på Hemköp upptäckte att min Ipod var borta, och även om jag bor mitt på stan så orkade jag inte gå för att hämta den. Vilket fick mig att skratta hårt åt mig själv.
Jag orkade alltså inte gå hem eftersom jag kände mig mör, vilket jag brukar göra efter ett naparapat-besök =400:-
Så jag orkade inte bära min fullproppade väska =6-800?:-
som var full med skolböcker och grejs ~500:-
Hem, för det skulle bli varmt och jobbigt i min vinterjacka = xxxx (pappa betalade!):-
Och mina skor är så jobbiga att snöra =1000:-
Jag äger eller är delägare i:
2 bärbara datorer
1 dyyyr damsugare som tar bort allt katthår
1 digitalkamera
1 Ipod
mängder med böcker, filmer och skivor
Massor med kläder
två tv-apparater
stereo
smink (allt är från The Body Shop, och det kostar lite extra, men lätt värt det!)
osv.
osv.
Det här är säkert inte bara jag, visst, jag är också en fattig liten student. Men har man råd att kröka så har man fan råd att köpa ekologiskt kaffe också. Jag tror stenhårt på att en människa kan förändra mängder med saker, och att många bäckar små...
Ta sminket tillexempel. Jag vet inte vad en mascara från tex Loreal kostar, men den dyraste The Body Shop (TBS) har kostar 195:- Det är ju inga pengar när du endå ska köpa en mascara. Varför då inte lägga några tior på att köpa en som du med gott samvete kan bära? Okej att studenter inte har råd med deras ansiktskrämer som kostar närmare 400:- för en liten burk. Men en mascara! Det har alla tjejer som sminkar sig råd med.
Och kaffet. Om du inte råkar vara den typen som kokar ett paket om dagen, för då kan jag förstå om det blir kostsamt i längden. Men alla andra har råd att köpa ett paket för 34:- istället för 29:- Jag vet att det kan vara tufft i slutet av månaden, och då spelar varje krona roll. Men köp ditt kaffe vid löning och du kommer inte märka att du gav bort en femma för en bättre värld.
Så poängen är alltså, oavsett hur fattig man är har man alltid råd att hjälpa på något sätt, med någonting!
Fast jag undrar varför dom ekologiska bananerna kommer i plastpåse, det måste ju vara ett enormt resursslöseri!?
Sen vill jag avsluta med att kasta en känga åt alla rökare, undertecknad medräknad. Strävar du efter en bättre värld, så finns det ingen ursäkt överhuvudtaget att röka. Googla lite och du kommer få läsa en massa skrämmande fakta om vad tobaksindustrin genererar för hemskheter. Jag är en ond människa och röker i alla fall, men nu har jag iaf utsläppsrätter som ger mig rätt att smutsa ner miljön till en viss gräns. Helst ser jag att ni förstår vad jag menar, annars kan ni skriva en giftig kommentar så förklarar jag mer.
Jag tror du får ett tons utsläpprätt för 350:- Har du råd att röka har du fan råd att köpa en sån om året också!
Tapetklister
Det känns så, som om jag sitter fast, mot min vilja i en sörja jag inte bad om. Jag vill så gärna till Stockholm, och jag vet att jag är på väg, men tålamod har aldrig varit min starka sida (förutom när det gäller hämnd, den rätten skall vara kall) och jag vill vara där nunununu! Det känns som att jag inte längre vet vart mina känslor börjar och slutar, det är bara en slemmig massa, ja som tapetklister faktiskt. Jag vet några saker och resten vet jag inte om jag faktiskt bryr mig särskillt mycket om.
Jag vet att du inte är mer än en simpel lögnare
Jag vet att jag gjorde fel som la mig i, ni förtjänar varandra
Jag vet att någonstans finns det en gräns för vad som går att laga
Jag vet att i vissa fall är den gränsen passerad
Jag vet att du återigen försöker med samma dammiga kort
Jag vet att jag inte låter mig köpas
Jag vet att jag ska hämta banankartonger
Jag vet att snart så slipper jag skiten
Jag vet att jag fixar skolan, trots min ständiga rädsla för motsatsen
Jag vet att jag är bra på det jag gör, jag fick den bästa praktikplatsen
Jag vet att jag är sjuk, riktigt dålig, men hoppas ändå på det bästa
Jag vet däremot inte hur många minuter till jag står ut. Att se dig andas kan rubba min esxistens. Dom jävla katterna hårar ner överallt. Min kläder blir förstörda och jag tvingas kliva på kattsand. Jag ger inte upp, det har varit lögn dom gånger jag trott mig vara nära. Jag är så grymt mycket starkare än att ge upp, jag går vidare istället. Nya äventyr, nytt liv, nytt umgänge, nya tider.
Well, i slutet av dagen spelar faktiskt ingenting någon roll, jag vet vem jag är och vart jag är på väg. Det räknas.
Jag vet att du inte är mer än en simpel lögnare
Jag vet att jag gjorde fel som la mig i, ni förtjänar varandra
Jag vet att någonstans finns det en gräns för vad som går att laga
Jag vet att i vissa fall är den gränsen passerad
Jag vet att du återigen försöker med samma dammiga kort
Jag vet att jag inte låter mig köpas
Jag vet att jag ska hämta banankartonger
Jag vet att snart så slipper jag skiten
Jag vet att jag fixar skolan, trots min ständiga rädsla för motsatsen
Jag vet att jag är bra på det jag gör, jag fick den bästa praktikplatsen
Jag vet att jag är sjuk, riktigt dålig, men hoppas ändå på det bästa
Jag vet däremot inte hur många minuter till jag står ut. Att se dig andas kan rubba min esxistens. Dom jävla katterna hårar ner överallt. Min kläder blir förstörda och jag tvingas kliva på kattsand. Jag ger inte upp, det har varit lögn dom gånger jag trott mig vara nära. Jag är så grymt mycket starkare än att ge upp, jag går vidare istället. Nya äventyr, nytt liv, nytt umgänge, nya tider.
Well, i slutet av dagen spelar faktiskt ingenting någon roll, jag vet vem jag är och vart jag är på väg. Det räknas.
I ditt ansikte
Jag vet inte om mitt ordförråd är tillräckligt stort för att beskriva vad jag känner. Om jag har tillräckligt många elaka ord på lager. Om jag har tillräckligt med gråt i kroppen för att orka prata om hur jag mår.
Det finns en myt som säger att eskimåerna har över hundra ord för snö, jag skulle behöva lika många för ordet trasig.
Jag har även allvarligt börjat fundera på om jag ska försöka få ur mig smärtan genom fysisk aktivitet. Träna kanske funkar dom dagar jag är ledsen, och när jag är arg får jag helt enkelt se till att sikta på ditt ansikte.
Det går inte en dag, inte en enda jävla dag, och vi är alla precis lika jävla skyldiga. Jag siktar fortfarande på arsenik, men dom på apoteket sa att det inte räkte med en bild på ditt fula ansikte.
Jag vet inte riktigt vart felet sitter, men det börjar bli akut igen. Jag är en fara för andra, och pulsen ligger konstant på över hunddra.
Det var det sjukaste jag någonsin hört.
Sinnesförvirring.
Tillägas bör att detta inlägg är skrivet på ett sådant sätt att du inte ska ha en aning om vad det egentligen står.
Gör dig själv en tjänst, och be om ett nackskott.
Det finns en myt som säger att eskimåerna har över hundra ord för snö, jag skulle behöva lika många för ordet trasig.
Jag har även allvarligt börjat fundera på om jag ska försöka få ur mig smärtan genom fysisk aktivitet. Träna kanske funkar dom dagar jag är ledsen, och när jag är arg får jag helt enkelt se till att sikta på ditt ansikte.
Det går inte en dag, inte en enda jävla dag, och vi är alla precis lika jävla skyldiga. Jag siktar fortfarande på arsenik, men dom på apoteket sa att det inte räkte med en bild på ditt fula ansikte.
Jag vet inte riktigt vart felet sitter, men det börjar bli akut igen. Jag är en fara för andra, och pulsen ligger konstant på över hunddra.
Det var det sjukaste jag någonsin hört.
Sinnesförvirring.
Tillägas bör att detta inlägg är skrivet på ett sådant sätt att du inte ska ha en aning om vad det egentligen står.
Gör dig själv en tjänst, och be om ett nackskott.
Det nya livet
Idag fick jag ett otroligt besked, min vän är cancerfri! Alla biopsier var gröna och proverna är bra. Han är frisk. Du är frisk underbara människa! Ett stort grattis och jag tackar härmed officiellt dom som har stöttat honom när han har behövt dom, och mina vänner, det har varit skönt att kunna prata med er när det har varit jobbigt och jag har varit orolig för honom. Men framförallt, ett stort tack till dig som kämpade dig igenom det här. Jag är stolt över dig.
Jag hoppas att han nu skapar ett nytt liv som är precis så som han vill ha det, att allt spelar honom väl i händerna.
Jag håller också på att skapa mig ett nytt liv. Jag hoppas att alla bitar faller på plats, men det är mycket som måste falla på plats då. Jag måste orka gå tillbaka till skolan, och komma ifatt tills det är dags för praktik. Jag vill till stockholm, jag och mia letar lägenheter för fullt. Men jag vill också tillbaka, hitta den gamla känslan igen.
Jag önskar att mina känslor var som förut, och inte ersatta av likgiltighet och ångest.
Jag önskar att mitt förtroende skulle finnas kvar, och inte ligga krossat på marken.
Jag önskar att jag kunde känna andra känslor än ilska och hat.
Jag önskar att ingenting skulle ha blivit som det blev, att du inte gjort det du gjort.
Jag önskar att jag skulle orka kämpa för oss, men jag orkar knappt andas.
Jag önskar...
Jag skulle kunna hålla på i evigheter, och det värsta är att jag stundtals önskar att vi inte mötts. För precis så ont gör det. Men det håller ju inte heller, att önska orimligheter.
Jag vill att ni ska veta det att även om jag oftast är sårad, arg och ledsen så önskar jag att jag kunde hitta tillbaka, Jag önskar att jag skulle kunna utala tre valda ord, jag önskar att det fanns pirr i magen och förtroende. Jag hoppas att den här flytten leder mig dit. Jag är klar i Köping, och alla vidriga människor som befinner sig här tillsammans med den ångest som bara ett krossat hjärta kan generera. För att jag ska kunna rädda mig själv, mitt förhållande och relationen till vissa människor så behöver jag komma bort, komma hem. I den här stan får jag inte sinesro ens ett dygn, men någonstans i min förort vet jag att jag kommer att finna glömska. Jag ber bara att den kommer förr och inte senare.
Jag minns så starkt, hur jag kämpade för att hålla ihop det som var "oss", när alla andra försökte slita det isär. Jag anade inte då att du var den som slet hårdast. Men jag försöker komma ihåg den känslan, för den är jag villig att kämpa för.
Jag vill att allt ska bli bra, på alla olika sätt, men det finns inget sätt att laga vårt förhållande på så länge jag tvingas kvar här. Jag kommer aldrig att känna förtroende så länge som jag misstror allt.
Jag hoppas att den här flytten ger mig allt jag vill ha, att jag hux flux blir förälskad igen, att jag lär mig lita på dig, att jag vill vara med dig, att jag återigen kan känna att jag älskar dig. Jag hoppas verkligen, och jag vill, det är delvis därför jag inte flytt till en egen lägenhet här i stan. För jag minns att det en gång fanns något jag kämpade för, en gång var vårt förhållande värt allt, och jag saknar den känslan.
Nuförtiden, ser allt nattsvart ut. Du står fortfarande inte upp för det du gjort, du flyr varje fråga och spyr galla över den tjej som faktiskt ledde mig på rätt spår. Jag skiter gärna fullkommligt i hur falsk, ful och äcklig du tycker att hon är, hon är ditt x, sålunda borde du hyst varmare känslor för henne än dom du uttalar nu. Jag hoppas du inser att jag inte glömmer. Jag minns alltförväl den tiden då hon var okränkbar, du säger att du inte förstår varför du slösade din tid på "a waste of sperm and eggs", men om jag var skeptiskt tog det hur i helvete. Jag minns allt det där, och jag kan närsomhelst spela upp känslan och ljuden av hur det går till när du får ditt hjärta krossat över en datorskärm.
Därför måste du släppa mig fri, för det blir svårare och svårare att laga det som en gång var vi. Jag kvävs av din ånger och jag bryr mig inte om den. Jag hoppas att jag kommer sakna dig när jag flyttar, och jag har anledning att tro att det kommer att bli så, men inte om jag redan drunknat. För att kunna rädda det som var vi, för att vi ska ha en möjlighet att hitta tillbaka till varandra, så behöver jag få luft, jag behöver komma bort, och jag tänker åka hem.
Jag vill att du förstår allt det här, att jag blir mer och mer likgiltig vartefter du fyller på med skitsnack och felvalda ord, men jag minns känslan av kärlek. Jag försöker hålla minnet av oss kvar, för då har jag något att kämpa för. Jag hoppas att vi löser allt, och vi kan börja planera den där framiden, för du var den jag ville dela den med. Jag tror att dom känslorna finns kvar någonstans här under all likgiltig yta, annars skulle det väl inte göra så här ont att leva?
Jag hoppas att han nu skapar ett nytt liv som är precis så som han vill ha det, att allt spelar honom väl i händerna.
Jag håller också på att skapa mig ett nytt liv. Jag hoppas att alla bitar faller på plats, men det är mycket som måste falla på plats då. Jag måste orka gå tillbaka till skolan, och komma ifatt tills det är dags för praktik. Jag vill till stockholm, jag och mia letar lägenheter för fullt. Men jag vill också tillbaka, hitta den gamla känslan igen.
Jag önskar att mina känslor var som förut, och inte ersatta av likgiltighet och ångest.
Jag önskar att mitt förtroende skulle finnas kvar, och inte ligga krossat på marken.
Jag önskar att jag kunde känna andra känslor än ilska och hat.
Jag önskar att ingenting skulle ha blivit som det blev, att du inte gjort det du gjort.
Jag önskar att jag skulle orka kämpa för oss, men jag orkar knappt andas.
Jag önskar...
Jag skulle kunna hålla på i evigheter, och det värsta är att jag stundtals önskar att vi inte mötts. För precis så ont gör det. Men det håller ju inte heller, att önska orimligheter.
Jag vill att ni ska veta det att även om jag oftast är sårad, arg och ledsen så önskar jag att jag kunde hitta tillbaka, Jag önskar att jag skulle kunna utala tre valda ord, jag önskar att det fanns pirr i magen och förtroende. Jag hoppas att den här flytten leder mig dit. Jag är klar i Köping, och alla vidriga människor som befinner sig här tillsammans med den ångest som bara ett krossat hjärta kan generera. För att jag ska kunna rädda mig själv, mitt förhållande och relationen till vissa människor så behöver jag komma bort, komma hem. I den här stan får jag inte sinesro ens ett dygn, men någonstans i min förort vet jag att jag kommer att finna glömska. Jag ber bara att den kommer förr och inte senare.
Jag minns så starkt, hur jag kämpade för att hålla ihop det som var "oss", när alla andra försökte slita det isär. Jag anade inte då att du var den som slet hårdast. Men jag försöker komma ihåg den känslan, för den är jag villig att kämpa för.
Jag vill att allt ska bli bra, på alla olika sätt, men det finns inget sätt att laga vårt förhållande på så länge jag tvingas kvar här. Jag kommer aldrig att känna förtroende så länge som jag misstror allt.
Jag hoppas att den här flytten ger mig allt jag vill ha, att jag hux flux blir förälskad igen, att jag lär mig lita på dig, att jag vill vara med dig, att jag återigen kan känna att jag älskar dig. Jag hoppas verkligen, och jag vill, det är delvis därför jag inte flytt till en egen lägenhet här i stan. För jag minns att det en gång fanns något jag kämpade för, en gång var vårt förhållande värt allt, och jag saknar den känslan.
Nuförtiden, ser allt nattsvart ut. Du står fortfarande inte upp för det du gjort, du flyr varje fråga och spyr galla över den tjej som faktiskt ledde mig på rätt spår. Jag skiter gärna fullkommligt i hur falsk, ful och äcklig du tycker att hon är, hon är ditt x, sålunda borde du hyst varmare känslor för henne än dom du uttalar nu. Jag hoppas du inser att jag inte glömmer. Jag minns alltförväl den tiden då hon var okränkbar, du säger att du inte förstår varför du slösade din tid på "a waste of sperm and eggs", men om jag var skeptiskt tog det hur i helvete. Jag minns allt det där, och jag kan närsomhelst spela upp känslan och ljuden av hur det går till när du får ditt hjärta krossat över en datorskärm.
Därför måste du släppa mig fri, för det blir svårare och svårare att laga det som en gång var vi. Jag kvävs av din ånger och jag bryr mig inte om den. Jag hoppas att jag kommer sakna dig när jag flyttar, och jag har anledning att tro att det kommer att bli så, men inte om jag redan drunknat. För att kunna rädda det som var vi, för att vi ska ha en möjlighet att hitta tillbaka till varandra, så behöver jag få luft, jag behöver komma bort, och jag tänker åka hem.
Jag vill att du förstår allt det här, att jag blir mer och mer likgiltig vartefter du fyller på med skitsnack och felvalda ord, men jag minns känslan av kärlek. Jag försöker hålla minnet av oss kvar, för då har jag något att kämpa för. Jag hoppas att vi löser allt, och vi kan börja planera den där framiden, för du var den jag ville dela den med. Jag tror att dom känslorna finns kvar någonstans här under all likgiltig yta, annars skulle det väl inte göra så här ont att leva?
hjältar faller hårt.
ni vet väl att man sover cirka en tredjedel av livet? vilket leder mig till slutsatsen att jag ska sluta sova, sluta äta och sluta blogga. hur ska jag annars hinna med allt?
jag menar jag vill (eller tror att jag vill)
läsa klart till underskötersa
läsa påbyggnadsutbildning till ambulansskötare
läsa till sjuksköterska
jobba utomlands antingen via fn eller försvarsmakten
bli polis
jobba som mentalskötare
fortsätta att styra upp smedjan
redan ha flyttat
köpa en lägenhet och renovera om
lära mig spela gitarr
shoppa
arbeta som volontär i sydamerika
jobba som väktare
jobba som hundförare
jobba som tulltjänsteman
forska
skriva en miljon olika c-uppsatser om olika saker
jobba ihop en förmögenhet som jag sen kan skänka bort
skriva om mitt testamente och vita arkiv
brodera mera
lära mig måla
sjung i kör
lära mig den medicinska ordboken utantill
lära mig fass utantill
läsa tiotusen olika påbyggnadsurser inom olika ämnen på olia nivåer
lära mig skriva cv (HJÄLP!)
söka fler jobb
söka fler lägenheter
flytta till radhus med mia
ni inser det också eller hur?
det finns inte tid att leva om man måste leva också.
jag menar jag vill (eller tror att jag vill)
läsa klart till underskötersa
läsa påbyggnadsutbildning till ambulansskötare
läsa till sjuksköterska
jobba utomlands antingen via fn eller försvarsmakten
bli polis
jobba som mentalskötare
fortsätta att styra upp smedjan
redan ha flyttat
köpa en lägenhet och renovera om
lära mig spela gitarr
shoppa
arbeta som volontär i sydamerika
jobba som väktare
jobba som hundförare
jobba som tulltjänsteman
forska
skriva en miljon olika c-uppsatser om olika saker
jobba ihop en förmögenhet som jag sen kan skänka bort
skriva om mitt testamente och vita arkiv
brodera mera
lära mig måla
sjung i kör
lära mig den medicinska ordboken utantill
lära mig fass utantill
läsa tiotusen olika påbyggnadsurser inom olika ämnen på olia nivåer
lära mig skriva cv (HJÄLP!)
söka fler jobb
söka fler lägenheter
flytta till radhus med mia
ni inser det också eller hur?
det finns inte tid att leva om man måste leva också.
kaffe och efedrin
det finns skulder som bara kan betalas på ett sätt. jag tycker att du borde veta det, det finns skulder du bara kan betala med eget liv. vad gör man när läget är så?
jag dricker kallt kaffe och önskar att jag fick röka inomhus, jag äter en kall morot och tittar på hösten. utanfr fönstret där jag sitter finns det två ståtliga rönnbärsträd och jag tror jag ska byta ut ordet lönnlöv mot rönnlöv. både för att det låter annorlunda men också för att rönnlöven ser mer blödande ut. dom är rödare och det känns passande.
jag hatar galenskap, både min egna och andras. jag hatar självföraktet som bor innanför mitt skallben. jag hatar skakningarna som tar över min kropp. jag hatar din galenskap också, och alla andras. för galen, det är vad världen är.
du är galen som tror att ett förlåt kan laga någonting, att ett förlåt skulle betyda något.
du är galen som tror att jag kommer att vara galen med dig
du är galen som agerar på ett visst sätt
du är galen om du inte bryr dig.
galna, ni är fan galna allihopa!
jag däremot, jag gillar droger. nikotin, koffein, efedrin, kodein, morfin. inte så att jag knarkar, bara så att jag önskar att jag gjorde det. jag saknar tiden när jag hänge på vissa forum, peppade och blev peppad. kaffe, efedrin och nikotin. jag skulle ha viljat se mig i en spegel då.
men men, jag behöver inga droger och jag har mediciner mot min galenskap. jag och mia flyttar till storstan så fort vi får napp på en lägenhet. hon och jag på nya vilda äventyr. vi har pratat om det, godbiten och jag. om våra balongkvällar. vi kommer sitta där med kaffe, ciggaretter och gitarrer. vi är på väg någonstans. ett äventyr även om det för mig också betyder att komma hem.
hem. jag smakar på ordet och ler. hem. hem, hemma med familjen och ylva. hon får stå för sig själv för hon är mer än familj. det är helt otroligt vad jag älskar henne och hennes familj. vi har den perfekta relationen. hon är min biologiska syster och min bästa vän. jag tror knappast att det var vad hon anade när vi var små och jag var förjävlig. att vi skulle ha den här kontakten idag. när jag smög mig in på hennes rum och spelade tv-spel fast jag inte fick, när jag snodde hennes dyra ansiktsmasker och allt annat jag hittade på, och jag lovar att det inte var lite.
Jag undrar om jag förvirrar henne när jag hela tiden släpar med mig nya vänner till henne, men jag kan inte rå för det. jag vill dela med mig av hela världen till henne. och jag vill visa henne för alla. för du ylva, du är som en saga för bra för att vara sann.
jag kommer hela tiden på mig med att fortsätta att titta ut på hösten. och önskar att det inte blev vinter. som i låten, jag vill inte vara din vinter eller någons ursäkt att gråta. men det som sker sker av en anledning. allt som har lett fram hit har skett av en anledning, även om jag skiter i vilken det är. och någonstans måste man sätta stopp. jag gör det här och för länge sen. jag förstår om det beslutet inte tas emot väl, men jag tänker inte vara en dörmatta i en värld av stövlar. det är dags att börja leva igen. cos love dosent hurt, so i know im not faling in love, im just faling to pieces.
när man agerar vet man som vuxen alltid vilka insatser man spelar med. snackar man skit om en vän, kan den vännen lämna en, är man otrogen kanske förhållandet spricker, mördar man någon kan man hamna i fängelse. man satsar, spelar och hoppas på att vinna utan förlusten. men ibland behöver man kanske upplysas om att verkligheten kommer ifatt dig. i verkligheten kan man sällan äta kakan och ha den kvar. och jag försöker att leva i verligheten. för allas skull så måste jag lämna. det gagnar även dig. snälla förstå det, snälla släpp mig. låt mig få lära mig hur det är att stå på egna ben. jag behöver det
jag behöver...överleva.
jag dricker kallt kaffe och önskar att jag fick röka inomhus, jag äter en kall morot och tittar på hösten. utanfr fönstret där jag sitter finns det två ståtliga rönnbärsträd och jag tror jag ska byta ut ordet lönnlöv mot rönnlöv. både för att det låter annorlunda men också för att rönnlöven ser mer blödande ut. dom är rödare och det känns passande.
jag hatar galenskap, både min egna och andras. jag hatar självföraktet som bor innanför mitt skallben. jag hatar skakningarna som tar över min kropp. jag hatar din galenskap också, och alla andras. för galen, det är vad världen är.
du är galen som tror att ett förlåt kan laga någonting, att ett förlåt skulle betyda något.
du är galen som tror att jag kommer att vara galen med dig
du är galen som agerar på ett visst sätt
du är galen om du inte bryr dig.
galna, ni är fan galna allihopa!
jag däremot, jag gillar droger. nikotin, koffein, efedrin, kodein, morfin. inte så att jag knarkar, bara så att jag önskar att jag gjorde det. jag saknar tiden när jag hänge på vissa forum, peppade och blev peppad. kaffe, efedrin och nikotin. jag skulle ha viljat se mig i en spegel då.
men men, jag behöver inga droger och jag har mediciner mot min galenskap. jag och mia flyttar till storstan så fort vi får napp på en lägenhet. hon och jag på nya vilda äventyr. vi har pratat om det, godbiten och jag. om våra balongkvällar. vi kommer sitta där med kaffe, ciggaretter och gitarrer. vi är på väg någonstans. ett äventyr även om det för mig också betyder att komma hem.
hem. jag smakar på ordet och ler. hem. hem, hemma med familjen och ylva. hon får stå för sig själv för hon är mer än familj. det är helt otroligt vad jag älskar henne och hennes familj. vi har den perfekta relationen. hon är min biologiska syster och min bästa vän. jag tror knappast att det var vad hon anade när vi var små och jag var förjävlig. att vi skulle ha den här kontakten idag. när jag smög mig in på hennes rum och spelade tv-spel fast jag inte fick, när jag snodde hennes dyra ansiktsmasker och allt annat jag hittade på, och jag lovar att det inte var lite.
Jag undrar om jag förvirrar henne när jag hela tiden släpar med mig nya vänner till henne, men jag kan inte rå för det. jag vill dela med mig av hela världen till henne. och jag vill visa henne för alla. för du ylva, du är som en saga för bra för att vara sann.
jag kommer hela tiden på mig med att fortsätta att titta ut på hösten. och önskar att det inte blev vinter. som i låten, jag vill inte vara din vinter eller någons ursäkt att gråta. men det som sker sker av en anledning. allt som har lett fram hit har skett av en anledning, även om jag skiter i vilken det är. och någonstans måste man sätta stopp. jag gör det här och för länge sen. jag förstår om det beslutet inte tas emot väl, men jag tänker inte vara en dörmatta i en värld av stövlar. det är dags att börja leva igen. cos love dosent hurt, so i know im not faling in love, im just faling to pieces.
när man agerar vet man som vuxen alltid vilka insatser man spelar med. snackar man skit om en vän, kan den vännen lämna en, är man otrogen kanske förhållandet spricker, mördar man någon kan man hamna i fängelse. man satsar, spelar och hoppas på att vinna utan förlusten. men ibland behöver man kanske upplysas om att verkligheten kommer ifatt dig. i verkligheten kan man sällan äta kakan och ha den kvar. och jag försöker att leva i verligheten. för allas skull så måste jag lämna. det gagnar även dig. snälla förstå det, snälla släpp mig. låt mig få lära mig hur det är att stå på egna ben. jag behöver det
jag behöver...överleva.
impulser
Där, hörde du det? kraset? Det var jag som gick sönder, ännu en gång. Det var mitt känsloliv som flög i spillror, lika lätt som när man tappar ett glas. Ser du? Det du tror är kaffefläckar på väggen är egentligen blod, lika lätt som när du råkar klippa lite snett eller skära dig på benen under rakning. Lika lätt faller jag. Lika lätt som du röker en cigg, eller skrattar, lika lätt rasar allt jag byggt upp. TIllbaka på ruta ett och jag orkar inte vara kvar. Jag behöver få komma bort nu, jag behöver få lämna över till någon som kan det här spelet bättre än jag. Dom säger att det finns ljus i varje ände av varje tunnel, jag vill mer än så. Jag vill flyga högt, även fast jag vet att jag då faller hårt. Det får vara värt det, det måste vara värt det, för verkligheten är det inte. Jag är så trött. Trött på alla undrande och hånfulla blickar. Jag vet att jag äter mediciner som gör mig fet, jag behöver inte dina blickar för att påtala det för mig. Ja, jag går till psyk, men det gör ju du också, varför sitter du annars i väntrummet och undrar vad jag gör där?
Förut var det värt det, allt var värt det, jag samlade på leenden, men nu är jag här, jag kan inte vända tillbaka. Försöker jag mig på att vända om måste jag gå igenom allt igen, göra samma misstag igen. Bättre att borra ner huvudet mellan axlarna och lunka på. Jag vet att jag inte är något eller någon, jag vet att jag till skillnad från andra alldrig kommer att bli modell. jag är inte skir, men jag är skör, precis som glas. Hur ska jag kunna förmedla det, hur ska jag få världen att inse att jag är ömtåligt gods, och om det här är att ge upp, då ger jag upp.
Det måste få ta slut snart, stopp-knappen, vart är den? Man säger mycket, men man vet egentligen ganska lite om sig själv när ångesten och ensamheten tränger sig på.
Din låt, dina bilder, ditt liv. Vad är jag om blott ett jävla plagiat. Vem är jag om inte ens min psykolog låter mig vara den jag är. Det kanske är bäst så, att helt och hållet lägga kontrollen i andra människors händer. Låta Kerstin sätta ut tabletterna om hon vill, låta henne ta bort mina diagnoser om hon vill det. Jag behöver inte vara en borderline-personlighet med schizoaffektiva psykoser, jag klarar mig väldigt bra utan. Jag kan fortfarande göra mig själv illa, jag kan fortfarande uppfatta världen väldigt annorlunda.
Jag försöker förneka varför jag skriver sketna bloggar som gör en massa männisor oroliga, jag försöker fortsätta hoppas att det ska läka. Men vissa är läker inte, det blir bara vätskande sår, gult, äckligt var som syftar till att visa för alla hur trasigt inehållet är. Men sanningen är, precis som när min älskade syster fick blogg adressen. Att vissa saker får jag inte prata om. Jag får försöka göra en avvägning. Berättar jag för mycket så kanske folk som vill lägga in mig äntligen får lite kött på benen, men samtidigt så ses det som att skvallra av den svarta borderline-lina. Vet ni vad som händer folk som skvallrar förutom att dom får svarta tungor och långa näsor? Dom skadas, dom slits sönder. och jag är en mästare på att skada mig själv. Den här är bloggen är aldeles för ofta mitt enda ärliga rop på hjälp, men ni har alla märkt att jag förnekar och håller upp en annan fasad om ni försöker konfrontera, jag sparkar bakut och slåss med frennesi mot dom som faktiskt har till uppgift att laga mig. Jag är trasig. Hur många låtar som än säger annorlunda, att jag inte behöver fixas. Texterna är bara lögn, precis som verkligheten som jag inte ens vill leva i. Säger jag för lite, så sker ingenting, jag får ingen hjälp och går så småningom under. Säger jag för mycket, skvallrar jag och kommer se till att jag går under. Jag vill att ni ska veta det, att jag inte får skvallra, det är inte jag, inte den Lina ni säger att ni tycker om som ljuger för er, men hon måste spela med. Jag måste spela med. Det är ett tvång, lika starkt som att andas.
Dom där impulserna, det var dom jag skulle skriva om. Impulser som både säger åt mig att skära och överdosera, och den där lilla lilla rösten som skriker "ring psyk någon!". Jag slitts mellan två ytterligheter, splitting i världsklass. Enbart svart och vit, inga gråzoner. "bara vara jag"- spellistan på repeat. Fan. Kaotisk värld, kaotisk verklighet.
Är det så här för alla andra också? Att livet gör ont? Ohyggligt ont? Är det så för er också att ni alltid kan andas för verkligheten är för tung? När varje ord och varje handling slungar er längre bort från stranden och ni finner ersjälva någonstans mitt ute i ingenstans och trampar kvicksand? Vet ni förresten vad som händer om man trampar i kvicksand? Man sjunker snabbare. Jag vet inte längre vad jag borde göra. Ge upp och vänta på att sjunka, eller trampa och troligen sjunka snabbare.
Allt är inte mitt fel, mycket är ditt fel. Hur fan är man funtad när man medvetet har sönder människor, hur tänker man när man utalar samma lögn gång på gång? Hur fungerar jag som fäster mig vid hemska minnen och vägrar att glömma och förlåta
How does it feel...
To be,
different from me,
Are we the same,
How does it feel...
To be,
different from me,
Are we the same,
How does it feel?
och nej, som vanligt så behöver ni inte oroa er, min k-tanget glappar och jag vill inte prata om det.
Förut var det värt det, allt var värt det, jag samlade på leenden, men nu är jag här, jag kan inte vända tillbaka. Försöker jag mig på att vända om måste jag gå igenom allt igen, göra samma misstag igen. Bättre att borra ner huvudet mellan axlarna och lunka på. Jag vet att jag inte är något eller någon, jag vet att jag till skillnad från andra alldrig kommer att bli modell. jag är inte skir, men jag är skör, precis som glas. Hur ska jag kunna förmedla det, hur ska jag få världen att inse att jag är ömtåligt gods, och om det här är att ge upp, då ger jag upp.
Det måste få ta slut snart, stopp-knappen, vart är den? Man säger mycket, men man vet egentligen ganska lite om sig själv när ångesten och ensamheten tränger sig på.
Din låt, dina bilder, ditt liv. Vad är jag om blott ett jävla plagiat. Vem är jag om inte ens min psykolog låter mig vara den jag är. Det kanske är bäst så, att helt och hållet lägga kontrollen i andra människors händer. Låta Kerstin sätta ut tabletterna om hon vill, låta henne ta bort mina diagnoser om hon vill det. Jag behöver inte vara en borderline-personlighet med schizoaffektiva psykoser, jag klarar mig väldigt bra utan. Jag kan fortfarande göra mig själv illa, jag kan fortfarande uppfatta världen väldigt annorlunda.
Jag försöker förneka varför jag skriver sketna bloggar som gör en massa männisor oroliga, jag försöker fortsätta hoppas att det ska läka. Men vissa är läker inte, det blir bara vätskande sår, gult, äckligt var som syftar till att visa för alla hur trasigt inehållet är. Men sanningen är, precis som när min älskade syster fick blogg adressen. Att vissa saker får jag inte prata om. Jag får försöka göra en avvägning. Berättar jag för mycket så kanske folk som vill lägga in mig äntligen får lite kött på benen, men samtidigt så ses det som att skvallra av den svarta borderline-lina. Vet ni vad som händer folk som skvallrar förutom att dom får svarta tungor och långa näsor? Dom skadas, dom slits sönder. och jag är en mästare på att skada mig själv. Den här är bloggen är aldeles för ofta mitt enda ärliga rop på hjälp, men ni har alla märkt att jag förnekar och håller upp en annan fasad om ni försöker konfrontera, jag sparkar bakut och slåss med frennesi mot dom som faktiskt har till uppgift att laga mig. Jag är trasig. Hur många låtar som än säger annorlunda, att jag inte behöver fixas. Texterna är bara lögn, precis som verkligheten som jag inte ens vill leva i. Säger jag för lite, så sker ingenting, jag får ingen hjälp och går så småningom under. Säger jag för mycket, skvallrar jag och kommer se till att jag går under. Jag vill att ni ska veta det, att jag inte får skvallra, det är inte jag, inte den Lina ni säger att ni tycker om som ljuger för er, men hon måste spela med. Jag måste spela med. Det är ett tvång, lika starkt som att andas.
Dom där impulserna, det var dom jag skulle skriva om. Impulser som både säger åt mig att skära och överdosera, och den där lilla lilla rösten som skriker "ring psyk någon!". Jag slitts mellan två ytterligheter, splitting i världsklass. Enbart svart och vit, inga gråzoner. "bara vara jag"- spellistan på repeat. Fan. Kaotisk värld, kaotisk verklighet.
Är det så här för alla andra också? Att livet gör ont? Ohyggligt ont? Är det så för er också att ni alltid kan andas för verkligheten är för tung? När varje ord och varje handling slungar er längre bort från stranden och ni finner ersjälva någonstans mitt ute i ingenstans och trampar kvicksand? Vet ni förresten vad som händer om man trampar i kvicksand? Man sjunker snabbare. Jag vet inte längre vad jag borde göra. Ge upp och vänta på att sjunka, eller trampa och troligen sjunka snabbare.
Allt är inte mitt fel, mycket är ditt fel. Hur fan är man funtad när man medvetet har sönder människor, hur tänker man när man utalar samma lögn gång på gång? Hur fungerar jag som fäster mig vid hemska minnen och vägrar att glömma och förlåta
How does it feel...
To be,
different from me,
Are we the same,
How does it feel...
To be,
different from me,
Are we the same,
How does it feel?
och nej, som vanligt så behöver ni inte oroa er, min k-tanget glappar och jag vill inte prata om det.
Det finns säkert en miljon sätt att rädda världen på.
Hur försöker just du att rädda världen?
Produktoffer som jag är så köppte jag boken "100 sätt att rädda världen..." av Johan Tell. En ganska intressant bok, inehållet listar ni säkert ut själva. Jag tror att jag ska göra det, jag ska försöka att ta mig igenom hela boken och göra sakerna, en efter en. först när jag känner att jag har full koll går jag vidare till nästa. Första steget är att kontakta sin politiker, så jag tänkte att jag gör nog det. Jag ska plugga lite nu, men när jag känner att jag behöver en paus så ska jag sätta mig och påta ihop ett mail och faktiskt skicka iväg det. För det är dags nu, i morgon kan det faktiskt vara försent att rädda världen, och vi måste som alltid börja med oss själva.
Kom igen, känn inspirationen du också, gå ut i skogen eller vad du nu tycker om, och fatta att total misär inte är många år bort. Åk till ett zoo och titta på isbjörnarna och inse, att dom faktiskt drunknar på grund av oss. Du och jag, vi dödar djur och människor, är det något du klarar av att ha på ditt samvete?
Produktoffer som jag är så köppte jag boken "100 sätt att rädda världen..." av Johan Tell. En ganska intressant bok, inehållet listar ni säkert ut själva. Jag tror att jag ska göra det, jag ska försöka att ta mig igenom hela boken och göra sakerna, en efter en. först när jag känner att jag har full koll går jag vidare till nästa. Första steget är att kontakta sin politiker, så jag tänkte att jag gör nog det. Jag ska plugga lite nu, men när jag känner att jag behöver en paus så ska jag sätta mig och påta ihop ett mail och faktiskt skicka iväg det. För det är dags nu, i morgon kan det faktiskt vara försent att rädda världen, och vi måste som alltid börja med oss själva.
Kom igen, känn inspirationen du också, gå ut i skogen eller vad du nu tycker om, och fatta att total misär inte är många år bort. Åk till ett zoo och titta på isbjörnarna och inse, att dom faktiskt drunknar på grund av oss. Du och jag, vi dödar djur och människor, är det något du klarar av att ha på ditt samvete?
Över ett år sen.
Mia, godbiten, påminde mig om att det nu är närmare 53 veckor sedan mitt senaste besök på akuten. Det känns som igår. Det var iof inte ett år sen jag senast överdoserade. Men det är ett år sen det slutade så illa att någon hittade mig medvetslös. Det känns som igår, för känslorna är kvar. Jag räknar i panik hur många Imovane jag har kvar... Satan, nu är det mindre än dödlig dos- och paniken infinner sig.
Jag förstår det inte. Ganska ofta känns jag som en normal människa med ett ganska okej, om något destruktivt och melankoliskt känsloliv, sen kommer tankarna. Jag gör för lite, jag gör för mycket, jag räcker inte till, jag är inte nog. Jag är som alla andra. Hur ska jag lära mig att hålla de destruktiva känslorna och de negativa tankarna på avstånd? Vad behöver jag göra för att komma ur gamla hjulspår? Hur kan jag förändra världen?
Det behövs förändring. Jag borde hushålla med mina resurser och inte ge tusen procent i allt jag gör, de som vet säger att det räcker att vara duglig.
Det är över ett år sedan och det är bara en sak som har ändrats. Jag ägnar inte varje vaken minut åt min borderline. Bara några timmar dagligen. Jag hoppas så mycket på dom här tabletterna men får panik varje gång jag äter dom- Jag kommer ju att bli tjock, det står i bipacksedeln och eftersom FASS är min bibel så kommer det att ske. Det blir inte bättre av att nästintill alla jag pratat med säger att dom eller de dom känner gick upp i vikt av medikamentet. Varför skulle jag vara annorlunda? Jag får fortfarande samma värdelösa hjälp från psyk. Psykiatrireformen var ett skämt och den så kallade öppenvården är nog inte bra till något annat än just mediciner. Jag har inget behov av kila över gatan en gång i veckan och berätta om alla personer jag är arg på. Jag menar, dom människorna brukar veta det, jag är inte direkt känd för att hålla god min när det gäller irritationer samt att jag och tanten på psyk inte ens bryr oss om att komma ihåg vad den andra känner. Det lutar mer och mer åt att jag slutar gå dit, vad har jag för utbyte av att sitta och lyssna på en tant i en timme som skäller på mig för att hennes kollegor diagnostiserat mig? Är det mitt fel att dom ansåg mig ha en viss psykisk störning? Varför tar hon inte det med dom, eller diagnostiserar om mig?
Nåväl, nu har jag lagt tillräckligt med energi på att blogga om en person som faktiskt inte påverkar mitt liv. Det är kanske något bättre att lägga energin på det som faktiskt får mig att må bra, eller på att eliminera alla negativiteter? Det är över ett år sen, och det är tråkigt att säga, men jag valsar fortfarande längs kanten till avgrunden. Det behövs så lite för att få mig att tappa balansen, och ibland är det skönt att släppa taget. Jag vill inte förespråka överdoser till någon, men det ger en kick att veta att man faktiskt gör något mer än att bara klaga. Precis innan medvetslösheten brukar jag få en enorm tankeverksamhet och ett obegripligt inre lugn. Kanske är det så, att jag behöver överdoserna till att organisera ett annars kaotiskt inre? Just då, innan jag tappar kontrollen infinner sig känslan av att antingen är eländet över nu, eller så är problemen kvar när jag kommer tillsans, då får jag ta tag i dom när jag kan gå igen.
"Allt du vill är på riktigt" jag vet inte vartifrån hon fick det, och jag kan inte förklara hur gärna jag önskar att det vore så. Tänk om allt jag verkligen ville var på riktigt... Absurda tanke! Tänk vad mycket jag inte skulle gjort då, jag hade varit död för elva år sedan. Kanske krävs det årsdagar för att komma ihåg sånt. Nu är det knappa ett år sen jag lärde känna en väldigt kär vän, det känns som tusen år sen...Jag tror att vi hade träffats två gånger när hon kom till sjukhuset för att hälsa på, jag önskar att vi kännt varandra bättre redan då. Eller, jag tror att vi gjorde det. Jag fann min Mia på en balkong, tre våningar upp, mitt i en rädsla för knivhugg, massförstörelse och skörhet. Där på en kall balkong med vin och cigaretter träffade jag någon som är så nära en själsfrände jag kan beskriva. Som på sjukhuset, jag ville inte ens ha besök, jag låg i alla fall bara och hallucinerade. Hon kom in med sitt vackra röda hår och sa bara "Hej". Inga klychor, inga förmaningar. För hon visste precis hur jag mådde. Hon vet precis hur man mår dagen efter, hon har legat i den där sängen själv.
-och jag vet, att skulle det hända igen, så skulle hon ordna allt precis som jag vill ha det. Hon har lovat, och vissa löften bryter man inte för allt i värdlen. Jag sitter med tårar i ögonen och minns våra ID-band som jag stal och skrev. Med ett nummer att ringa in case of... Ett nummer och sedan totalstopp. Det sorgliga är att jag minns att det var tre band. Jag var villig att släppa in en tredje människa i vår lilla cirkel av samhörighet. En annan trasig själ som tydligen alltid varit nära men ändå långt bort. Jag tror aldrig att dom där ID-banden nådde henne, och jag är nog lika glad för det. Hon svek ju hederskodexen. Man tar inte sönder trasiga själar mer än vad dom redan är. Ska man hacka på någon så hackar man på allmänheten, den där massan av glada människor, för det är dom som är konstiga och vi som vågar vara normala.
Men det hjälper inte mig. Jag sitter fortfarande här, ensam mitt ibland en massa folk, och önskar att två veckor går fort, så att jag återigen kan fylla på frådet av Imovane. Jag vet att det är nu jag borde dricka mitt Theralen, det är dom här känslorna som ska drogas bort. Jag kan bara inte förmå mig. Det här är ju faktiskt jag, med alla mina trasiga, hatiska splittade känslor. Där mitt i kaoset finns jag, den riktiga Lina. Hon som håller sig vid liv av pur viljestyrka, som önskar att hon återigen kunde leva på luft och vatten. Jag skulle inte vara jag utan alla mina egenhete. Hur mycket jag och andra än må förbanna mina deppresiva sidor, så är det fortfarande jag. Förbannar vi sjukdomen förbannar vi mig. Är det värt det? Är du villig att förlora mig för att hålla mig vid liv?
Är jag galen som undrar?
Jag förstår det inte. Ganska ofta känns jag som en normal människa med ett ganska okej, om något destruktivt och melankoliskt känsloliv, sen kommer tankarna. Jag gör för lite, jag gör för mycket, jag räcker inte till, jag är inte nog. Jag är som alla andra. Hur ska jag lära mig att hålla de destruktiva känslorna och de negativa tankarna på avstånd? Vad behöver jag göra för att komma ur gamla hjulspår? Hur kan jag förändra världen?
Det behövs förändring. Jag borde hushålla med mina resurser och inte ge tusen procent i allt jag gör, de som vet säger att det räcker att vara duglig.
Det är över ett år sedan och det är bara en sak som har ändrats. Jag ägnar inte varje vaken minut åt min borderline. Bara några timmar dagligen. Jag hoppas så mycket på dom här tabletterna men får panik varje gång jag äter dom- Jag kommer ju att bli tjock, det står i bipacksedeln och eftersom FASS är min bibel så kommer det att ske. Det blir inte bättre av att nästintill alla jag pratat med säger att dom eller de dom känner gick upp i vikt av medikamentet. Varför skulle jag vara annorlunda? Jag får fortfarande samma värdelösa hjälp från psyk. Psykiatrireformen var ett skämt och den så kallade öppenvården är nog inte bra till något annat än just mediciner. Jag har inget behov av kila över gatan en gång i veckan och berätta om alla personer jag är arg på. Jag menar, dom människorna brukar veta det, jag är inte direkt känd för att hålla god min när det gäller irritationer samt att jag och tanten på psyk inte ens bryr oss om att komma ihåg vad den andra känner. Det lutar mer och mer åt att jag slutar gå dit, vad har jag för utbyte av att sitta och lyssna på en tant i en timme som skäller på mig för att hennes kollegor diagnostiserat mig? Är det mitt fel att dom ansåg mig ha en viss psykisk störning? Varför tar hon inte det med dom, eller diagnostiserar om mig?
Nåväl, nu har jag lagt tillräckligt med energi på att blogga om en person som faktiskt inte påverkar mitt liv. Det är kanske något bättre att lägga energin på det som faktiskt får mig att må bra, eller på att eliminera alla negativiteter? Det är över ett år sen, och det är tråkigt att säga, men jag valsar fortfarande längs kanten till avgrunden. Det behövs så lite för att få mig att tappa balansen, och ibland är det skönt att släppa taget. Jag vill inte förespråka överdoser till någon, men det ger en kick att veta att man faktiskt gör något mer än att bara klaga. Precis innan medvetslösheten brukar jag få en enorm tankeverksamhet och ett obegripligt inre lugn. Kanske är det så, att jag behöver överdoserna till att organisera ett annars kaotiskt inre? Just då, innan jag tappar kontrollen infinner sig känslan av att antingen är eländet över nu, eller så är problemen kvar när jag kommer tillsans, då får jag ta tag i dom när jag kan gå igen.
"Allt du vill är på riktigt" jag vet inte vartifrån hon fick det, och jag kan inte förklara hur gärna jag önskar att det vore så. Tänk om allt jag verkligen ville var på riktigt... Absurda tanke! Tänk vad mycket jag inte skulle gjort då, jag hade varit död för elva år sedan. Kanske krävs det årsdagar för att komma ihåg sånt. Nu är det knappa ett år sen jag lärde känna en väldigt kär vän, det känns som tusen år sen...Jag tror att vi hade träffats två gånger när hon kom till sjukhuset för att hälsa på, jag önskar att vi kännt varandra bättre redan då. Eller, jag tror att vi gjorde det. Jag fann min Mia på en balkong, tre våningar upp, mitt i en rädsla för knivhugg, massförstörelse och skörhet. Där på en kall balkong med vin och cigaretter träffade jag någon som är så nära en själsfrände jag kan beskriva. Som på sjukhuset, jag ville inte ens ha besök, jag låg i alla fall bara och hallucinerade. Hon kom in med sitt vackra röda hår och sa bara "Hej". Inga klychor, inga förmaningar. För hon visste precis hur jag mådde. Hon vet precis hur man mår dagen efter, hon har legat i den där sängen själv.
-och jag vet, att skulle det hända igen, så skulle hon ordna allt precis som jag vill ha det. Hon har lovat, och vissa löften bryter man inte för allt i värdlen. Jag sitter med tårar i ögonen och minns våra ID-band som jag stal och skrev. Med ett nummer att ringa in case of... Ett nummer och sedan totalstopp. Det sorgliga är att jag minns att det var tre band. Jag var villig att släppa in en tredje människa i vår lilla cirkel av samhörighet. En annan trasig själ som tydligen alltid varit nära men ändå långt bort. Jag tror aldrig att dom där ID-banden nådde henne, och jag är nog lika glad för det. Hon svek ju hederskodexen. Man tar inte sönder trasiga själar mer än vad dom redan är. Ska man hacka på någon så hackar man på allmänheten, den där massan av glada människor, för det är dom som är konstiga och vi som vågar vara normala.
Men det hjälper inte mig. Jag sitter fortfarande här, ensam mitt ibland en massa folk, och önskar att två veckor går fort, så att jag återigen kan fylla på frådet av Imovane. Jag vet att det är nu jag borde dricka mitt Theralen, det är dom här känslorna som ska drogas bort. Jag kan bara inte förmå mig. Det här är ju faktiskt jag, med alla mina trasiga, hatiska splittade känslor. Där mitt i kaoset finns jag, den riktiga Lina. Hon som håller sig vid liv av pur viljestyrka, som önskar att hon återigen kunde leva på luft och vatten. Jag skulle inte vara jag utan alla mina egenhete. Hur mycket jag och andra än må förbanna mina deppresiva sidor, så är det fortfarande jag. Förbannar vi sjukdomen förbannar vi mig. Är det värt det? Är du villig att förlora mig för att hålla mig vid liv?
Är jag galen som undrar?
