Lina

att vi på vissa sätt inte alls är unika. Ingenting är unikt. Orden vi säger till varandra var en gång menade åt andra. Eller så har vi aldirig menat någonting.

Det är en kaos-dag. En sån dag när jag känner mig sämre än allt och alla. När jag sitter och tittar på gamla bilder och inser att jag varken kan, vill eller orkar konkurera. För allt är egentligen bara ett spel för gallerierna, ingenting som egentligen betyder någontin.

Idag är en sån dag som har varit både upp och ner.

Idag sa jag upp lägenheten, jag är på väg.
Idag upptäckte jag att min medicin tas bort ur högkostnadsskydded. Och att betala 500:- per månad känns inte lockande. Tillbaka till kaoset med andra ord.
Idag såg jag någonting som gjorde mig skadeglad, hoppas du lider.
Idag funderar jag på att vara elak, du förtjänar att lida!
Idag tackar jag mig själv för min framförhållning. Tablettaskarna lockar något så förfärligt, men det är svårt att överdosera och börja jobba klockan sju i morgon bitti. På rätt sida om kanten, jag håller mig på rätt sida om kanten!

Ikväll är en sån stund när hjärnspöken äter upp mig från fel håll. Hela världen sätts på sin spets och jag vill bara vara flera månader fram i tiden. Jag behöver lugna röster och trygga armar. Jag behöver lugnande och nikotin. Det är en jävla massa saker jag behöver, men jag behöver inte vara kvar här...

Äntligen hemma, söta små kissekattisar. Ni som trodde att Esther var en tuff brud har fel, hon har ännu inte krupit fram från bakom soffan. Dom andra två har dock väldigt trevligt.

Satan vad ont mycket gör, men vad mycket mer jag kan uppskatta vissa saker nu. Jag vet att jag bara maler på ibland, jag skulle kunna prata om mig själv i timmar, men tack. Det hjälper att prata om det. Det känns som att några pusselbitar kan falla på plats, och idag la jag ovanligt många. Jag har inte förut riktigt uppskattat hur fort allting gick när karusellen väl satte igång. Jag var nästan 13 när det började, innan jag var 14 hade jag hamnat i en helt ny värld. På mindre än ett år.

Missförstå mig rätt, det var inte så att jag gjorde allting för första gången när jag var 13, men det var då jag satte saker i system. Jag hade skurit mig av och till från att jag var 10, men vid 13 blev jag kär i glasbitar. Ju smuttsigare desto bättre, det kändes som att det passade mig. Jag har tunna är på överarmarna som minnen, även om det tydligaste är det jag inte ser. Jag har ett D på ryggen, i svanken som alltid kommer att synas. Ett infall, precis som allt annat, Mitt sätt att straffa mig själv för att kärleken var obesvarad.

Det var inte så att jag drack för första gången, min familj kan vittna om annat. Men jag gjorde mitt bästa för att missbruka istället för att bruka alkoholen. På mindre än ett år gick jag från att bli roligt full på ett 6-pack 3,5 till att halsa explorer med Anki på en parkbänk eller i skolan. Bara hon och jag, alltid bara hon och jag i början. Vi lyckades på något vänster alltid hamna på dom vildaste festerna innan natten var slut. Men varje helg började likadant. Hon och jag, mitt dåvarande liv och jag ensamma på en parkbänk. Om vi fick välja så den vid fotbollsplanen, den nedanför backen ni vet. Jag och Anki till guden Eminem. Varje helg och jag tröttnade inte. Jag vet att vi var bra för varandra just då, jag plockade upp henne från utanförskapet och hon höll mig kvar på jorden. Vi var suveräna tillsammans, allting var möjligt, och kanske var det det som var felet. Vi hade inga rädslor jag och Anki. Vi brydde oss inte, livet var oss inte kärt- således hade vi inget alls att förlora. Jag undrar om du också minns vår vänskap lika skarpt som jag. Hur du och din varma familj försökte locka mig med mat- jag tog för det mesta bara emot cigaretter. Hur jag aldrig lurade er, ni förstod men dömde aldrig. Som den gången med majskolven. Jag klarade inte av att äta den, så jag "tappade" den. Ni klandrade mig inte, ni tyckte bara synd om mig som aldrig hann smaka. Hur vi sakta men säkert förstörde varandra du och jag Slim-Anki, samtidigt som vår vänskap blev starkare. Vi la tillsammans grunden till ditt missbruk- och du får för resten av ditt liv leva som nykter alkoholist. Jag försökte lägga grunden till min undergång så långt ifrån dig jag kunde, minns du det? Minns du att jag aldrig knarkade med dig? Att du aldrig fick smaka? Det kanske verkade elakt, men redan då ville jag rädda dig. Du gick från Skabb-Anki till Skalman- minns du hela resan? Minns du när vi bombade Jockes port? Som hämd för oförätter begågna innan vi fann varandra. Allt var möjligt och vi hade inga spärrar. Minns du när du presenterade mig för Sanna?

Sanna- jag skulle kunna skriva ett långt stycke om oss också, men det behövs inte. Det var bara vänskap i alla väder. Jag skulle vilja orka och våga ringa dig någon dag, och se ditt underbara barn. Jag vet att du inte heller har glömt. Det kommer en tid när det är dags för oss igen. Men tack.

På mindre än ett år passerade jag så många gränser. Gick från lättöl till knark. Från radhusidyll, via betongen till fosterhem. Jag vände upp och ner på allt, och jag kan inte låta bli att undra om någon märkte. Var det någon som såg? Såg ni mer än det bortskämda barnet? Eller såg ni bara det ni ville se? Såg ni fattigdommen och slagen? Såg ni dom gånger jag fick öppna när kronofogden knackade på- när min pappa gömde sig i vardagsrummet? Såg ni barnet som ljög för att rädda sin familj? Såg ni den trasiga flickan som ringde vattenfall och grät- för utan el ingen mat. Såg ni när jag gick sönder eller vart var ni då?

Såg ni när jag krossades gång på gång, när jag ringde min syster och grät, för att min far köpte sprit för mina pengar? Såg ni alla mina patetiska försök till uppmärksamhet för vad dom var, eller för vad ni ville se? Jag vill skrika ut min ilska och ångest. Om jag gör allt igen fast värre endå, ser ni mig då? Ser ni mig nu?

På mindre än ett år hann jag med en flytt till mamma, en från mamma till en jourfamilj från det jourhemmet till nästa och efter ännu ett år till utredningshem. Då var jag redan så skadad- men jag tror inte det var vad ni såg. Jag var så konstig att jag behövde utredas i flera månader innan dom visste vad dom skulle göra av mig, säg mig vad såg ni då? Såg ni någonsinn att jag slogs för mitt liv? Trodde ni att det var ett liv jag ville leva? Förstod ni inte att jag var ett barn, ni brände mig. Ihjälsparkad av omgivningen. och där någonstans tog det slut.

Jag tror jag stängde av, processen började för länge sen- men n tog den fart. Jag minns inte så mycket mer efter det här,eller tidigare heller. Jag har bara fragment, bilder som ploppar upp ibland. Jag vet mer efter att jag skrivit det här inlägget, än vad jag visste innan jag började det. Det kommer tillbaka hela tiden. Jag tror att en del av mig dog, och att resten av mig växte upp. Jag förstod att jag inte längre kunde bete mig som det barn jag var, för att överleva var jag tvungen att växa upp. Jag var fjorton år när jag lärde mig vad manipulation var. Jag var inte ens fjorton när jag förstod att så länge jag kan slåss är jag trygg. Jag slutade slåss för min själ, utan slog bara för ensamrätten på min kropp. Den var bara min att förstöra. Jag har ett brustet hjärta på axeln som bevisar det, täckt med mitt motto. Jag var ett barn men jag lärde mig att spela mina kort väl. Jag blev sjukt manipulativ och beräknande, slug och uppkäftig. Men innanför allt det där fanns jag fortfarnde kvar. Barnet som inte hade haft tid att växa upp.

Jag fick svar på flera frågor ikväll, om just hur trasig jag måste vara. Hur små gester av medmänsklighet och värme- fick det trettonåriga barnet att bäva av undran. Fick man ha det så här bra? Kunde en familj vara så perfekt? Var det säkert att jag fick stanna?

Det var en både jobbig och härlig promenad längs minnenas allé. Jag tror att det gör mig starkare inför framtiden även om jag är svar nu. Jag mindes bra saker som jag ska försöka bära med mig, även om mörkret just nu förtär mig. Jag försöker vara stark nu, men jag vet att det egentligen inte spelar någon roll.

Jag vägrar skriva klart det här inlägget, för då betyder det att jag har slut på undanflykter då får ångesten ny krafter och den säger åt mig att ha sönder livet. Det krävs all min styrka för att inte göra dumma saker ikväll, det kommer bli en jobbig natt. Jag hoppas att det gör skillnad, jag vet att det finns folk som ser mig nu. Jag vet att det finns kära som inte tröttnar eller skräms bort, dom låter mig älta när jag behöver det. Men spelar det någon roll? För enligt systemet syns jag fortfarande inte. Jag är fortfarande fast i limbo. För frisk för att tvångsvårdas men för sjuk för terapi. För frisk för att behöva bli inlagd, men för sjuk för att få hjälp. Psykvården vägrar fortfarande att hjälpa mig, samtidigt som dom säger att dom inte kan släppa taget. Det får dom tydligen inte, inte när det gäller en person med min problematik och som uppenbarligen kliver över gränserna. Men det spelar ingen roll. För jag syns inte. Jag är inte perfekt, jag är inte tunn som luft, men jag syns helt enkelt inte. Jag önskar att jag visste vad dom krävde av mig, för jag tror snart att jag har prövat allt.

Allvarliga överdoser där dom hittat mig av en slump,
mindre allvarliga överdoser där jag själv bett om hjälp.
Tvångsinläggning på psyk med poliseskort,
frivillig inläggning utan föregående suicidförsök.
Trumpen tystnad och tjurskallig vägran,
tårar och böner om frälsning.
Till och med min mamma har gråtit, bönat och bett dom att hjälpa mig,
men det hjälper inte, för jag råkar bara inte vara viktig nog.

... och allt jag kan utläsa av det här, är att jag fortfarande inte syns.