Självsvält
jag kan nästan känna det, hur fettet smälter bort från kroppen, vill bli av med mina vader och lår.. och sjävklart valkarna på magen! När jag är klar kommer höftbenen bestämma storleken på byxorna och revbenen på tröjorna. Jag älskar ben! Nyckelben tex. finns det något vackrare, och höftben är nog det sexigaste som finns, kille som tjej.
Vill du förföra mig? Ta på dig en tröja där jag kan skymta dina nyckelben, gärna en halvtajt så jag kan se ryggraden när du vänder dig om, blotta halsen och visa mig senorna.... haka fast tummarna i byxlinningen och "råka" dra ner byxorna så att dom vilar på höftbenens högsta punkt... där har du mig
Vet ni, jag har trott att jag har varit frisk under dom två åren som jag inte skar mig själv, men det var fel. Jag svalt, tränade, stressade och sov lite.... i mina kombinationer var det precis lika farligt som om jag hade råkat skära av en pulsåder. Tokigt.
Jag kommer ge upp dig, du inser det va? jag kan inte vara mig själv med dig, för jag kan inte förstå att det är mig du vill ha... Du tycker jag är dryg, och det stämmer.. men du är elak och oförstående...Jag kommer att överleva utan dig, det har du sett till... Jag hoppas att du får det svårare utan mig.
Om jag ska dö som tonåring har jag knappt en månad på mig...Ska nog dricka alkohol på lördag, och svälja mina tabletter.... måste bara komma ihåg det också... Det är sorgligt, när jag känner för att dö.. har jag inte saker tillgängliga... när jag planerar in det mår jag oftast bättre och glömmer således bort det.
Nåväl.. Jag ska nog ta med mig datorn till sängen, titta på en film och sommna till ljudet av min tomma mage.
Varför?
Varför ljuger jag för att göra mig till den jag tror du vill ha?Varför tänker jag förbjudna tankar, som aldrig slutar bra?
Jag kan inte göra något rätt, jag är så rädd, jag är rädd att jag inte ens kommer kunna skära mig igen, på riktigt, jag måste köpa nya rakblad. Jag måste våga dö. jag måste... jag vill... jag klarar det inte.
Du gör mig så jäkla förvirrad, bara så att du är medveten om det. du får mig inte att må bättre när du är mysko, men när
uppdt.
Ungefär såhär känner jag det nu... Även jag behöver faktiskt kärlek.
I got issues
jag förstår inte, när jag. När jag borde le, letar jag istället efter tårar. Där solen skiner ser jag bara mörker, demoner och sorg. Jag vågar inte hoppas, för rädslan är allstäders närvarande. Jag vill så gärna, men det känns som om du stöter bort mig.
Du säger att du vill ha mig där, men samtidigt är du kall och avståndstagande. Du säger att du tycker om mig, men att det inte är positivt. Du kör efter mig som en biltjuv, bara för att stjäla en kyss, men ler inte ens åt min uppenbarelse några timmar senare.
Hur vill du göra? Vill du verkligen ha mig? Varför släpper du inte in mig? och varför är jag så osäker? Jag vet att jag är rädd för att såra dig, och jag är rädd för att skrämma dig, men allra mest är jag nog rädd för att förlora dig. Fast.. hellre nu än sedan.
Jag skulle nog klara av ett farväl idag, men att hålla dig kvar tills i morgon, att låta mig leva på hoppet, att fasta lite mer... och sedan vända mig ryggen och gå.... Jag vill inte ens ta reda på hur det skulle kännas.
Jag är intresserad av dig, jag vill ha dig!!!! Snälla välj mig.
Jag rikigt känner i hela kroppen hur patetisk och misslyckad jag är.Det bästa vore förståss att lägga sig ner och dö ifrån alltihopa. Att bara få lämmna av och låta världen klara sig själv. Jag försöker prata ut med honom nu. men jag vet inte hur det går. Vore verkligen bättre om jag hade styrkan att ta livet av mig nu istället för att plåga mig till oigenkänlighet. Varför kan jag inte ta livet av mig? jag kommer med dumma undanflykter hela tiden, men jag vet att det inte är där skon klämmer.
Men...inte i kväll. i morgon jobbar jag öppning, svårt att öppna om jag r medvetslös.
Egentligen är inte den här bloggen något mer än ett rop på hjälp. Men varför, sagan om mig kommer i alla fall inte ha ett lyckligt slut.
jag hjärta mina distalgesic
Stefan, du förvirrar mig... du vill ha mig och kan inte sluta tänka på mig, ändå är du kall, kort och otrevlig. Hur? Varför? Vem? och vad?
Jag hatar mitt liv...
troligen så oroar jag er bara i onödan, för allvarlig, jag är odödlig. Jag har aldrig lyckats dö tidigare, så jag kommer säkerligen inte lyckas nu heller.
Ha ett bra liv som Andrea skulle säga.
Lonley, so lonley.
på flykt
Jag är orolig. Jag är rädd för mig själv. Jag vill ta alla mina tabletter och försvinna. Men det finns folk som inte tycker att det är bra. Jag vill egentligen inte alltså. Men... Jag orkar inte riktigt leva som det är nu. Jag skulle vilja bli förlagd i koma, och uppväkt när dom hittat ett botemedel mot borderline. Men det verkar ju inte gå så mkt frammåt, så då blir jag säkert bortglömd i ett lager någonstans. Fast om jag är nedfrusen kanske jag inte lider av det,
Jag vet verkligen inte. Jag vill knarka ner mig och dö, fast inte alls. jag vill fly från problemen, från mina sjukdomar, mina demoner och mitt förflutna.
Jag behöver verkligen hjälp, men det finns ingen att få. Jag undar om jag kommer överelva mina problem, eller om dom är för mäktiga. Jag kommer garanterat inte att ta mig igenom livet, men jag skulle så gärna veta hur det är att må bra. Det är 10 år sedan jag började skada mig, och jag mådde dåligt säkert långt innan dess.Jag tror att min barndom var hemsk.Men jag minns bara brottstycken.
Jag har blivit utnyttjad av min bror. inte så hemskt som det låder aldrig någon våldtäkt eller så...
jag har blivit slagen av min far som även är alkoholist.
jag har flyttat cirkus 20 ggr. Institutionsskadad.
jag vet inte hur jag kom in på det här så jag avslutar nu.
