Lina

Det är så skrämande, för nästan varje gång jag är där (vilket i ärlighetens namn inte är så ofta) så sker precis samma sak. Jag planerar att ta det lugnt och bara träffa dom jag ärligt har saknat, det leder till att jag av någon anledning blir rastlös och vill göra saker, hela tiden. Jag vill bli övertygad om att stan inte är så hemsk, att människorna inte är så inskränkta... Det sker aldrig. För varje gång jag återkommer till Köping ser jag staden och människorna i ett lite hårdare ljus. För varje gång försvinner en del av dess själ och charm.

Det känns ungefär lika hemma som att sitta i soffan och titta på "En annan del av Köping" alltså inte alls. Det är inte längre min stad, jag vill inte ha den. Jag är bara så glad att jag numer är där på mina villkor. På visit för att träffa mina vänner, inte fast i smeten, jag känner mig inte tvungen att vandra runt gatorna som en osalig ande. Jag sitter inte fast men längtar bort, och jag är inte längre borta med tungt samvete. Jag är snart hemma igen, och hemma är långt ifrån Köping. Jag kommer tillbaka och hälsar på, men jag vet vad ni är nu. Jag har insett att det inte fanns någon charm i den där själen, det var bara jag som såg genom rosa glasögon.

Im so glad I got away
but you,
you are stuck there.