Lina

Precis som det står, jag kommer att lämna stan och flytta ut till min moster ute i skogen. Jag, mamma och Fox. Det kommer bli precis lika härligt som det låter. Sol och lata dagar.

Jag har ingen aning om hur täckningen på mobilen är där ute, men nu vet ni, och behöver inte oroa er.


Föresten, jag tror att jag håller på att mogna på något sjukt sätt. Jag tror att Emo-Lina försöker ta självmord på ett positivt vis. Idag gick jag i vit (!) klänning, och på kvällen berättade jag för mamma om alla varningssignaler man kan se hos mig när jag är på väg ner. Det kändes jobbigt, för det ska inte behövas. Min mamma ska inte behöva vakta över mig på det sättet. Men samtidigt väldigt skönt, eftersom jag vill fortsätta att vara så här. Hon lovade för övrigt att ta med mig till sitt privata spa och hålla mig konstant nerdrogad tills jag mår bättre om det nu skulle bli en sån situation. Det är en sån mamma alla borde ha, en som verkligen gör allt hon kan för sina barn även om det blir tokigt ibland. Jag tror att det skulle bli fred på jorden om alla hade en mamma som min.


Ni vet om att jag saknar er va? Alla söta Köpingsbor. Det känns bra att vara nära familjen igen, men samtidgt så sjukt tomt. Vem masserar mig nu? Vem lagar underbar mat? Vem dricker kaffe med mig? Vem pluggar med mig? Jag tror att jag på ett positivt vis lämnade kvar en del av mig själv i Kopenga.

Sådär, det var ett bra tag sen jag senast uppdaterade, så länge sen att folk kommenterat det. Här har det hänt grejer må ni tro, jag vet knappt vart jag ska börja.

Nu i finnanskrisen spår så verkar alla anse att det är brist på jobb, men jag känner faktiskt inte av det alls. Jag hade som vanligt för mycket jobb. Jag har ju länge varit garanterad jobb i Kopenga under sommaren, men när söta Frida behövde hjälp så ställde jag självklart upp! Vilket betyder att jag flyger till Luleå om två veckor!

Hahaha sanslöst men sant. Det ska bli riktigt roligt att hjälpa henne att styra upp resturangen. Jag tror att min titel kommer att vara 2:a assistens vilket känns grymt kul. Det är en sån chans, som kommer leda till suveräna meriter, massa kunskap och erfarenhet och såklart sanslöst roliga minnen med min älskade korean.

I fredags körde jag ut från Köping för sista gången den här sommaren, jag kommer tidigast tillbaka i augusti, men då bara för att hälsa på, för jag bor ju i Stockholm nu. I en underbar lägenhet på 40 m2, den är perfekt, eller vänta, den är nog faktiskt bättre än perfekt. Jag har självklart shoppat loss på en massa nödvändiga saker till den nya lyan, däribland en enorm spegelgarderob med utdragbara skohyllor med plats för 32 par skor. Självklart så är allt min pappas fel, han hänvisade till min inre frid när han sa:"Jag tror din själ behöver det här". Han har många bra stunder min far, speciellt när han övertalar mig att köpa dyra "vill ha" saker som jag skulle kunna överleva utan.

Men det är skillnad på att överleva och att leva som vi alla vet=) och med tanke på hur nere och deppig jag kan vara, dom stunder jag kämpar för att överleva, så borde jag verkligen passa på att leva när allt går kalas.

Jag fullkommligt älskar hur mitt liv tar ut sina svängar, jag älskar livet just nu! Jag har världens finaste lägenhet, jag har världens underbaraste familj, jag har mängder med skor och har en ursäkt för att shoppa fler (behövs till jobbet :P ), mitt badrum känns to die for, jag har världens bästa vänner, världens bästa jobb, mer pengar än jag gör av med, jag har sökt till högskolan och jag borde komma in, jag har helt okej betyg från sista terminen. Jag har nästan allt just nu, jag är inte bunden till något utan kan göra precis det som faller mig in. Livet spelar mig i händerna just nu och jag älskar det.

Det enda smolket i den här underbara bägaren är alla vackra människor som jag numera bor längre ifrån. Jag kommer inte att sakna stan, men jag kommer att sakna dom som gjorde att jag stannade i 7 år. Jag nämner ingen, jag glömmer ingen men jag älskar er. Kom ihåg det! Flera av er träffar jag redan på fredag och det är snart!

puss och godnatt!