Lina

Jag har tänkt på den länge, men kände mig tvungen att vänta med att publisera den. Läget är jobbigt, riktigt jobbigt.

Det händer mycket i mitt liv nu och allt är inte negativt. Men som vanligt så är det dom negativa bitarna jag behöver bearbeta, det är det negativa jag skriver om och det är det negativa ni läser om. Kom ihåg det, att det mörker du ser, gör att stjärnorna syns lite mer.

Det är operation idag. Jag har en kär vän som är sjuk, han ska operaras idag. Jag är så orolig att jag mår illa. Inte för själva operationen i sig, jag vet att han tas bra om hand. Men jag oroar mig över hur han mår, hur han kommer att må, och vad jag kan göra.

Vad kan jag göra i en sån här situation? Är det någon som vet? Jag försöker att alltid finnas där för honom, och jag hoppas att det hjälper. Han är i en svår sits, och jag vill dela hans börda. Jag skulle ge min högra arm för att göra livet lättare för honom. Jag skulle ge mitt liv för att han skulle bli frisk. Jag är villig att göra ALLT, ALLT som krävs, hör du det? Jag gör vad som helst för dig, och jag menar det raring. Skulle du få ett sug efter tugummi, så säg till så kommer jag med det. Detsamma gäller vad det än må vara. Jag finns här och ställer upp för dig,slåss för dig. Jag vet inte hur jag ska kunna säga det till dig mer än vad jag redan gjort, men jag vet att du läser.

Jag hoppas att du tar till dig hur mycket du betyder för mig. Minns du när du erbjöd dig att köra mig till Eskilstuna flera gånger i veckan om jag kunde få behandling där? Minns du att du erbjöd mig att flytta in hos dig? Minns du allt du gjort för mig?

Allt det du gjort och erbjudit dig att göra för mig vill jag ge tillbaka. Du behöver bara säga till, så kommer jag på stört.

Vänner är människor som ger för att se den andra glad. Vänner är personer som ger utan att förvänta sig något tillbaka. Du är en vän, och jag längtar tills du kommer hem igen. Kaffe och Soda Stremat vatten i din soffa är underbart.

---

Det sker någonting annat idag också. En vän måste säga farväl till sin vän. Jag önskar att jag kunde göra så att det inte vore nödvändigt. Jag önskar att jag kunde göra honom frisk. Jag kan inte, och jag hatar min maktlöshet. Jag skulle så gärna ha velat rädda honom åt dig. För ni var bra tillsammans.

Maktlöshet, jag hatar ordet. Jag önskar att jag kunde göra mer än att vara barnvakt. Jag önskar att jag kunde laga allt som är trasigt i ditt liv. Jag önskar att jag kunde laga dig. Men jag kan inte. Jag finns här, dag som natt, idag och i morgon. Jag har kaffe, nikotin och alkohol, och ständig övervakning. Jag lägger in mig på psyk om du vill, så att jag kan finnas där för dig då också. Det finns inga ord som kan ta bort det som sker, inga ord som kan laga. Så jag har sedan länge slutat att försöka. Vill du ha mig där, så är jag alltid bara ett samtal bort.

---

Standby. Jourhavande medmänniska. För er alla. Alltid. Det räcker med ett samtal, så kommer jag vad det än handlar om. Oavsett ifall det handlar om sjukdom, djur, barnvakt, kramar eller choklad. Ett samtal. Kom ihåg det. Jag erbjuder er allt jag kan ge. Det är inte alltid tillräckligt och vi kommer tillbaka till orden maktlöshet. Kan jag påverka så gör jag det. För er alla. Ingen nämnd och ingen glömd. Men ni är betydelsefulla. Glöm inte det.

---

Det har varit intensiva dagar, fysiskt som psykist. Jag är upplevelser och erfarenheter rikare, och jag hoppas att det gör mig till en starkare människa. Det är mycket nu, många tankar som tär, många ord som sårar, många handlingar jag inte förstår och känslor jag inte alltid vill känna. så jag tar det från början.

Jag och Andrea åkte till Stockholm för allvarliga samtal och verklighetsflykt. Resan började bra och självklart så föreviga de vi det:


Vi var skapligt snygga båda två, men trots allt elände så hade vi väldigt trevligt. Hela vägen till och från Stockholm skrattade vi och pratade ibland lättsamt allvar. Jag hade nästan glömt att vi kunde ha så kul.

Målet med resan var att träffa Kim, Andrea hade tröttnat på att Kim inte tog sitt ansvar gällande Bull och att hon aldrig återkom trots att hon lovat att göra så. Jag? Jag följde bara med som resekamrat och vägvisare. Väl i Haninge klev jag in i en lägenhet som tog andan ur mig, bilderna gör den inte alls rättvisa, och jag lovar att jag ska ta bättre bilder nästa gång. Till mitt försvar får vi säga att jag var skakis och använde panoramaläget för första gången.








Som sagt, bilderna gör inte alls stället rättvisa och jag lärde mig en läxa. Försök inte leka proffs när du är skakis, bilderna blir tydligen suddiga-döhö.

Såå... Samtalet. Det var jobbigt. Väldigt jobbigt. Jag vet inte ifall Kim läser den här bloggen, men eftersom hon valt att inte ha kontakt med mig så känner jag inte riktigt att jag pratar bakom ryggen på henne. Jag var väldigt tydlig med vad jag tyckte även fast hon inte tyckte om det. Jag försökte försäkra henne om att jag gärna slåss för henne vad det än må vara, bara hon vill. Jag lärde mig under sommaren att man inte kan slåss för någon som inte vill bli slagen för. Jag får helt enkelt avvakta även om det är jobbigt. Jag hoppas att situationen med Bull är löst nu. Som jag har förstått det så stannar han hos Andrea, och även hon kommer säkert att behöva en del hjälp på vägen. Jag ställer gärna upp och gör så gott jag kan, för henne, för min syster, för dig som läser. Ja, för dom allra flesta. Världen skulle må mycket bättre om vi bara visade lite solidaritet och vänlighet. Det enda jag kännde att jag kunde göra var att hjälpa till att lösa situationen med Bull. Han och alla andra behöver det. Han fick tyvärr inte vad han behövde hos Kim alla gånger, även om ingen tvivlar på att hon älskar honom. Det vet vi att hon gör, det räcker bara inte alltid till. Ur min synvinkel så är i alla fall den delen av historien över. Bull är klar nu. Kim vet att hon inte får tillbaka honom, Andrea och Lenita verkar ha kommit överenns om att han ska stanna där och Andrea har fått sina pengar. Klart.

Men det där andra, det där jag skulle vilja ändra på. Det där jag inte kan göra något åt längre. Jag måste lösa det, hon är för tusan hemlös. Det är inte okej att hon bor hos vår bror och hans flickvän. Även om just dom två är väldans söta och jag tycker det är strongt gjort av dom att ta in henne. Men. Det är deras första lägenhet, där ska dom två lära sig att stå på egna ben, och Johan ska lära sig att hitta till tvättkorgen. Som det är nu så plockar Jonna efter dom båda. Det går inte, och jag kan verkligen inte göra någonting åt saken. Så länge hon inte vet vad hon vill, kan inte jag fixa det åt henne. Det gör sjukt ont, att inte kunna ställa upp, att inte lösa hennes problem åt henne. För hon är värd det. Min älskade lilla syster. När det är så här så är allt bara kaos. Jag kan inte göra något, kan inte agera, kan inte avreagera mig på intet ont anande socionomer. Jag kan bara vända känslorna innåt, och det hjälper inte henne ett dugg.

Jag förstår inte att hon inte vill, jag menar. Om hon hade haft andra föräldrar hade det här inte hänt. Om inte pappa blivit vräkt hade hon inte tvingats ihop med mamma. OM, det där förbannade om:et. Det är överallt. Men det finns ett men också. Hon är myndig nu. Hon måste faktiskt växa upp, börja ta ansvar för sig själv, och hon vägrar. Jag vet inte vad jag ska tycka eller känna gällande det här, allt är bara upp och ner. Lönnlöv lixom.

---

Nåväl. Några dagar senare var det dags för nästa äventyr. Min extra-mamma. Världens bästa Gunne behövde hjälp att putsa fönster och självklart ställde vi upp. Vi tog till och med till en skurtants-look. Eller jag gjorde i alla fall, det var hårband och gummistövlar för hela slanten.


Mysigt värre. Jag och Mia pratade som vanligt om allvarliga och jobbiga saker på ett sätt som endå får en att må bättre. Så som hon lärt mig. Om jag skulle beskriva våra samtal med ett ord skulle det vara konstruktivt. För det är den känslan jag får. När jag och Mia pratar om ditten eller datten så inser jag att jag faktiskt har makten att ändra saker, och jag inser att ibland så måste jag även om det inte alls lockar. Hon är min ängel, Godbit, vän. En riktig kompis helt enkelt.

Någonstans ute i Vedbo i ett charmigt rött hus, med vita knutar och mycket kaffe kom verkligheten ifatt mig. Jag satt i ett öppet fönster och luktade på verkligheten. Den luktade multet, sådär som hösten gör, och jag blev stark och skör på samma gång. Jag saknar grepp om verkligheten, jag känner mig som dom sinnesjuka måste ha kännt innan mentalreformen. Jag menar, vad gör jag här? Vad är det jag sysslar med och varför? Vad spelar det för roll att jag putsar fönster, när extrempolitiska åsikter frodas. Vad spelar det för roll att jag klädde ut mig till städtant, när folk fortsätter att dö. Varför är jag här när jag kan vara ute och rädda världen? Varför tror jag att jag någonsin kommer att kunna göra det, jag menar jag är ju knäpp på riktigt. Jag behöver piller för att sova, jag behöver knarkliknande substanser för att vakna. Jag behöver en kemisk substans för att vilja leva och utan dom stora gula pillrena vandrar jag i min egna värld med sirener, insekter och annat otäckt. Jag tror att jag någonstans därute på fönsterbrädan insåg att jag faktiskt inte kommer att kunna förändra världen. Jag kan inte hjälpa en enda människa som inte vill ta emot hjälpen. Den insikten gjorde som dom flesta andra insikter ont. För det betyder att jag inte kan ordna ett liv åt min syster och ge henne allt jag hoppas att hon skulle vilja ha. Det betyder att jag inte kan tvinga ut mina vänner till skola, jobb och praktik, dom fixar det inte om dom inte vill. Jag kan inte rädda en enda människa som inte väljer att bli räddad. Jag är ett litet maktlöst barn, och jag förstod helt enkelt inte meningen med livet.
 
Jag kände mig usel, ovärdig och menlös. Jag precis som många andra är expert på att trycka ner mig själv. Men ett litet brunt djur ändrade allt.



En liten fladderiflax! Första gången jag såg en sådan i frighet. Då förstod jag, meningen med livet är inte att jag alltid på alla sätt ska rädda och styra upp andras liv. Meningen med livet är att jag ska rädda och styra upp mitt eget så att jag kan berika alla andras. För det är det livet handlar om. Att dela det med andra. Fråga dig själv, vem skulle du vara utan dina vänner? och du kommer att förstå. Jag kan inte laga åt någon annan, utan bara vara en hjälp och ett stöd på vägen. Jag kan stå kvar och vara stark när verkligheten rasar, och precis som Mia sa; hjälpa dig att limma ihop skärvorna som blev kvar. Men inte mer än så. Man kan inte tvinga någon att leva, bara för levandets skull. Man kan inte rädda andra om man inte är vid liv själv. Hur ska man kunna läka andra om man själv är trasig och sårig?


Den här lilla krabaten som var bland det sötaste jag någonsin sätt, fick min uppmärksamhet under ganska många minuter. Jag glodde hänfört och insåg att det inte alltid behöver vara hemskt. Varför satt han där? Varför just i min port? Varför var det ingen annan än jag som såg honom? Lille krabaten, jag hoppas han har det gott nu. Stundtals var jag gråtfärdig, hur kan jag känna så mycket för ett främmande djur, när jag faktiskt är medveten om hur livet ser ut för mig och många andra. Vilken rätt har jag att stå och vara glad, när jag vet att två trappor upp sitter det en man som väntar på mig, som vill vara med mig, som säger att han älskar mig. Varför springer jag åt andra hållet?

Ni förstår vart jag är på väg, eller hur? Det där ordet. Igår var det dags för mitt första arr på Smedjan och på vägen dit fotade jag känslan.



Dom är som vackrast nu. Lönnlöven.  Det är en vacker bild, en fin omgivning och tydliga ramar. Men mitt i bilden är allt bara lönnlöv. Jag kämpar emot jämt och ständigt. Jag vill inte falla, jag vill inte känna att allt är lönnlöv, och det enda jag verkar kunna göra är att hålla mig sysellsatt. Så jag gör det, håller mig sysselsatt.

Kvällen till ära med dessa pumor:


Det var faktiskt riktigt roligt, och jag tror att det blir fler gånger.Kvällens band var Governor Andy och Almighty Lions. Alla pojkarna var sjukt duktiga och det dök faktiskt upp en kär gammal vän. Det var roligt att se honom, bananmannen. inte nog med det. några minuter senare valsar den här donnan in:

Emma. Jag gillar Emma, och den här kvällen kände jag att vi kom varandra lite närmare. Under huden. Hon är min vardagsfilosof med en humor jag smälter för.

Jag och Emma dansade faktiskt stundtals, det var roligt. Tyvärr finns det inga bilder på det,  det kan ju bero på att det inte finns bilder på mig där jag dansar med någon och det kan ju bero på att jag höll i kameran.
Anyway. Här kommer bilderna från två sjukt bra spelningar.

Almighty Lions

Och till alla flickor som önskade kommer en bild på mannen ni alla drägglade efter:




Almighty var verkligen super, vem kan tro att dom bara spelat ihop i ett halvår.

Govenour Andy:




Det satt en duktig pojke och vände skivor också:


Ett tag så var det nästan så att hela publiken dansade, eller, publiken vaggade väl i takt samtidigt som vi och några få modiga själar röjde ordentligt.


Coolt, eller hur?
Kvällen slutade med att vi diskuterade gitarrer och kom fram till att min lilla raring varit hemlös länge nog.

Jag frågar er; Vad är stort och svart och ligger i min soffa?

Dagen började med att jag och Steffo vandrar ner till gitarrdoktorn, en mycket bra butik. Gitarren jag tittat på var borta, men då såg jag:


Visst är den fin? Jag fick den för en 50-lapp extra, och det var det ju värt.

Jag skulle kunna sitta i timmar och titta på den, den är svart och den glänser!


Men jag låter bli, istället så spelar jag på den så gott jag kan.


Tusen miljoner tack Mia och Dennis som håller lektioner med mig och Stefan som bedriver  hemundervisning.

Något senare var det dags för promenad, jag fick den här hunden:


Rattas fick den här:


När dom här busarna leker, då är det helt sjukt vilken kraft dom får fram, vilken snabbhet.. Älskade små mördarhundar....


Sen trodde dom att dom var kor, söta kor.


Sen skulle jag gå hem, och då kom känslan över mig igen. Det spelar ingen roll hur roliga hundarna är, eller hur bra arren på smedjan går. Det är höst nu och då känns allt bara:

---

Nåväl, nu har Rattas fått anledningen till att jag inte har en bilddagbok. Jag pallar inte sitta och dryga mig med långa inlägg. Jag kan ha en bilddagbok i bloggen om det skulle vara så.

Föresten så har jag nya skor, väldigt fina nya skor.


Väldigt fina nya skor, jag vågar inte ens säga priset på dom, det var länge sedan jag betalade så här mycket för ett par skor, eller. Det var väldigt länge sen Stefan betalade så här mycket för ett par skor.

Nu vet ni det.

Det finns tillräckligt många skadade människor för att man skulle vilja generera fler. Alla har sina egna problem, egna sätt att handskas med den turbulens som vi kallar livet, och vissa gör inte alls som andra.

Det finns så sjukt många beautiful freaks och även dom behöver kärlek. Kanske är det därför som vissa fastnar hårdare än andra, jag har vänner som sitter fast med tapetklister i själen. Personer som lämnat avtryck som inte kan suddas bort, avtryck som snarare är stansade än ritade. Vissa människor bär man med sig vart man än går, dom flesta av mina är vackra, trasiga små väsen. Dom är beautiful freaks. Dom är, vi är... Vänner. Ordet värmer och jag bär innerbörden med mig. Dom senaste åren har jag verkligen skillt agnarna från vetet, och idag är jag här. Jag ser mig omkring och inser att jag har vad jag behöver. Mina vänner, mina underbara vänner, my beautiful freaks.

Jag skulle kunna sätta så många ord på oss, vi barfotabarn i livet. Men jag kommer alltid tillbaka till samma ord. vänskap. Det här är verkligen vänskap. Att ha balkongkvällar som med all säkerhet kommer att göra oss sjukare, med kaffe vin och vänskap. Att ha en underbar extra-mamma som tar vid där min för länge sedan slutat. Att bli slagen för när jag mår dåligt. Att bli smittad av den oerhörda glädjen och stoltheten när en hund gör något oväntat bra. Att sakna varandra tillsammans. Att bara vara. Att vårt umgänge har plats för oss alla på ett och annat sätt.

Att vi inte tvingar varandra till någonting, men inte heller sätter gränser, vi bara är. Den underbara känslan som kommer ur riktig vänskap, att det några kvarter bort i en villa med halvfärdigt kök alltid finns en vän med choklad och kramar. Se lyckan i barnens ögon när jag kommer, jag är älskad, saknad  och uppskattad. Det värmer, mer än jag är kapabel till att förklara.

Och allt hänger samman. Ilskan jag känner när någon gör mina vänner förnär. Smärtan som skär i min själ när någon av dom gråter. Hur gärna jag vill skada och invalidisera alla som rubbar mina vänners existens. Det är svårt att förklara, för oftast behövs bara ett ord.

-Hur mår du?
-Lönnlöv. Hur mår du själv?
-Lönnlöv.

Kan vänskap bli mer än sådär, ett ord och vi förstår precis vad vi menar. Det är höst nu, och precis som alla årstider så tär hösten på sitt alldeles egna sätt. Av alla veckor på året så brukar det här vara dom svåraste. Kanske inte fysiskt, vi är trasiga året om. Men psykiskt. Hösten tär. Allting dör. När lönnlöven är som vackrast brukar jag tackla av.

Hösten är svår. Det är nu man inte orkar längre, all energi är för länge sedan slut, men vi måste vara starkare än någonsin för vi håller varandra över ytan. Vi vänner. Jag vill att ni ska veta det, att ni håller mig över ytan. Att jag orkar med när allt känns lönnlöv är mycket tack vare er. Vi kommer möta många svårigheter, nu som alltid, men vi fixar det. Inga lönnlöv i världen kan komma emellan oss.

Enade som få i själen, vi beautiful freaks. Jag vet vart jag har er. Precis som ni vet, att här finns det tv-spel, alkohol, kaffe (saft för vissa), och nutella i mängder. Här finns det värme att få när vi fryser in i märgen. Ni betyder.

När världen tycker att vi inte passar in i dom ramar som dom vill kalla samhället, då har vi varandra och bygger egna ramar om det skulle vara så. När andra inte förstår vårt agerande, så dömer vi inte utan vet med oss att vi tack och lov alla är olika. När andra dömmer oss för vilka eller vad vi är, låter vi bli att döma dom. När andra föringar våra problem, kan vi avreagera oss på varandra. När vardagen är för svår, då har vi varandra. I Haninge väntar snart ett nästan hus, med en underbar syster, en lika bra svåger och världens bästa barn. Jag kommer hem nu.

När vi försöker förklara, så gör det inget om det är illa eller väl skrivet, vi har ju varandra vi barfotabarn i livet.

Jag ville ju det här. Varför kan inte bara mitt kaotiska känsloliv rätta sig efter andra saker än just mina känslor? Varför är det så här? Varför är jag här?

Det enda jag gör är att röka, stoppa i mig lugnande, lyssnar på depp-musik och önskar att jag kunde göra mig själv illa. Utan att göra det. Tyvärr så kan jag inte säga att det är för att jag inte vill, för det vill jag. Men det känns så meningsöst. Allt känns så jävla meninsglöst. Om jag skär, så blir det ändå inte djupt nog. Om jag överdoserar så blir det inte många nog, om jag hoppar är det inte högt nog.

Det går upp och ner. Stundtals så mår jag ganska bra, inget tär, jag är okej med situationen och glädjer mig åt nystarten. Sen börjar jag alltid älta.

Snälla någon varför? Varför blev det så här? Varför måste jag göra så här? Varför kan jag inte bara nöja mig med hur det var? Varför kan jag inte nöja mig med att leva i en lögn, det gick ju så bra förut. Jag klarade det i ungefär ett år. Om jag bara hade försökt lite hårdare, om jag bara inte velat veta, om jag bara inte tagit mig in på hans mail, om jag bara inte lyssnat på dom första varningssignalerna. Om. Förbannade jävla om.

Jag kan inte förlåta, jag kan inte glömma. Att släppa det och gå vidare är en omöjlighet. Varför? Jag bryr mig inte ens om att försöka få svar på den ursprungliga frågan. Jag vet att jag inte kommer att få höra något som skulle kunna läka, något som skulle påminna om en sanning, något jag skulle kunna acceptera. Jag nöjer mig med ett varför nu? Det finns en miljon olika varför, och det känns som om jag inte orkar möta morgondagen om jag inte får svar på varenda ett. Det finns tusentals om, som jag delvis önskar hade blivit verklighet. Samtidigt så vet jag, att jag inte kan leva med lögner, i lögner. Jag spyr om jag matas med lögner och jag gråter när jag bevittnar dom.

Jag förstår inte. Den där sagan som jag höll på att berätta. Den är slut nu, med ett slut som ingen förväntade sig. Det är inte han och jag längre. Det finns inget vi. Inga fosterbarn, inga kontaktpersoner, inget hem, ingen framtid inget vi. Fan. Jag ville verkligen det här, tro inte annat. Men det är så mycket jag aldrig kan förlika mig med. Jag är krävande, och här kunde jag inte få vad jag behövde.

Jag borde vakna upp, jag kan inte sitta här i och bara blicka bakåt. Inget blir bättre av att jag tröstäter, inget blir bättre av att jag ältar. Jag borde bränna våra minnen och hoppas att känslorna försvinner med röken. Jag borde gett mig av för länge sen, jag borde aldrig ha gett mig in i det här, jag borde satt gränser från början. Jag borde ha gjort något annorlunda, det finns så mycket jag borde ha gjort.

Jag tror att det är en bra sak att det inte finns några bilder på oss, mindre minnen och mindre smärta. Samtidigt som det faktiskt ökar smärtan, för du finns på bilder med en massa andra människor, du finns på bilder med alla dina andra flickvänner, du var alltid med på bild, sen kom jag. Du har aldrig visat upp en bild på dig själv för mig, bara för att visa att du ler när du trivs. Det känns... tomt.

Jag fattar inte att folk kan tro att det faktiskt är okej, när det senare kommer stunder som denna. Hur kan någon tro att jag överhuvudtaget lever, när varje andetag krossar mig? Jag trodde aldrig det här om oss, att vi skulle generera så mycket smärta. Att vi skulle bli något negativt, något destruktiv och något dåligt.

Nu försöker jag tydligen ljuga igen, för vem? Vi har alltid varit destruktiva, tvåsamheten har alltid varit destruktiv, det har alltid gjort ont att försöka vara en del av ditt liv. Det är över nu, och jag kan inte ta till mig det. Jag vet att det är så, för jag känner det och jag handlar därefter. Men endå. Över. Vi? Det kan inte vara sant, jag har ju alltid gått tillbaka till dig, hur beslutsam jag än har varit, har det inte krävts mer än ett sms för att jag ska vilja tillbaka till all skit, det vore värt allt att bara få vara en del av ditt liv. Vad hände med den känslan? Vad hände och kunde jag ha stoppat det? Jag söker nya lägenheter och jobb i en helt annan värld men önskar hela tiden att jag kunde stanna här. Att vi kunde ha lagat det, oss.

Jag vet att det inte är så, men jag vill inte leva i verkligheten. Jag har inte bett om det här. Jag har aldrig bett om att ha så ont som jag har nu, jag har inte bett om att fälla så många tårar att jag inte kan se skärmen längre. Jag vill leva i en dröm, i en mardröm om det är så, för vilka skräckhistorier som helst måste vara bättre än det här. Det måste.

Fan. Hur kunde du låta det gå så här långt? Hur kunde du låta det hända? Varför var du inte räddare om oss? Varför prioriterades vi alltid ner, varför var allt annat alltid viktigare.

Jag förstår inte, jag kommer hela tiden tillbaka till den meningen som om det skulle ändra något. Som om det skulle bli ogjort om jag förstod. Det var ju vi for the win! Du och jag och framtiden, tillsammans. Barn, djur, hus. Vi skulle ju leva tillsammans. Det var ju menat, varför räcker inte viljan till längre? Varför gör jag sönder av att tänka på dig? Varför minns jag inte dom bra sakerna längre?

Jag ville inte det här, jag försökte hela tiden att laga oss, att hela något jag inte haft sönder. Jag försökte ge dig verktyg att arbeta med, konkreta saker som vaga, löften som önskningar. Trots det sitter vi här. Jag lämnar dig. Ett öde lika med döden. Jag flyttar, det är slut.

Det är slut. Tre bokstäver jag inte kan förstå innerbörden av. Tre ord jag förnekar, tre ord som svider på mina läppar. Men vi vet båda två att det här faktiskt är slutet, eller hur? Jag märker det på hur du pratar. Du inser det också, att det inte längre finns någon återvändo. Det finns inga andra alternativ och att det här är vår sista tid tillsammans. Dom här fyra månaderna är dom sista i vårat liv, sen finns det inget mer. Inget mera vi eller oss. Jag ska påbörja ett nytt liv, där det inte finns någon plats för lögner och svek, ett liv som inte har plats för dig. Du är för mycket för att vi ska kunna vara vänner och jag tror att du vet det också. Det finns flera olika sätt att säga det på, men faktum kvarstår. Det är slut. Vi kommer inte att försöka igen, jag kommer inte våga och du kommer inte att anstränga dig. Jag känner det i dina blickar. Du har insett det också. Det är verkligen slut. Kanske flyttar du till Örebro, kanske ger du dig ut i världen. Men allt det där sker utan mig, och jag tror du planerat det länge. Ett liv utan mig, precis som du faktiskt sagt att du vill ha det. Det gör, om möjligt, ännu ondare. Att det här hela tiden var något du strävade efter. Att det här var ett mål. Att du ville hit. Det spelar ingen roll hur mycket jag stretar emot nu, det är över och vi är frammme. Det är slut. du får hälsa henne att hon fick som hon ville. Jag hoppas att hon är värd det, för du spelade henne väl i händerna. Det är över nu. Dags för era smutsiga små hemligheter att få luftas i solen. Jag är precis där ni ville ha mig, ensam, skadad och trasig. Ensam. Ordet gör förbaskat ont. Att det var så enkelt för er att skapa sår det kommer ta en evighet för mig att läka.

Så... Grattis. Vi är precis där hon vill ha oss, precis där du la oss med dina falska ord och fagra lögner. Vid slutet. Det är över mellan oss. Det är slut.

Jag kan fortfarande bara inte förstå vad som faktiskt gick fel. Det är ungefär som projektet flytta. Något jag måste göra och som måste ske, men jag har ingen aning om hur.

You call me up in the mornings
We’ll stay on the phone until dawning
You tell me secrets I actually keep
You call me up around noon and
Bring me all the good gossip
You hold my head when I throw up
I hold your hand when you weep

And we talk about friends and we talk about records, talk about life and
we’ll talk about death, and we dance in the living room, dance on the
sidewalks, dance in the movies, dance at the festivals, dance, dance
No men ever really dance like this

Damn! I wish I was a lesbian
Damn! I wish I was a lesbian
Damn! I wish I was, and that you were, too
So I could fall in love with you

You call me up in the evenings
And tell me what they did this time
No matter what, I’m by your side
When it’s raining, we’ll go to the video store
We even like the same movies
No damn jedis or hobbits this time

And you laugh at my jokes and I laugh at your jokes and I even like the
birthday presents you get me,
and we dance in the living room, dance on the sidewalks, dance in the
movies, dance at the festivals, let’s dance, dance.
No men ever really dance like this

Why don’t, why don’t I fall
Why don’t I just fall in love with you

Efter många om och men ser jag äntligen slutet på berget av skolarbetet jag har kommit efter med. Det har tärt på krafterna att veta att jag har legat efter. Jag menar jag!? Det går ju inte, jag har ju högsta betyg i allt, ska alltid vara bäst, kan inte leva med att det duger och så vidare.

Men va faan, är det inte dags att ge upp  nu? Putta bort borderline-Lina som känner att hon aldrig är bra nog och ge plats för en sundare person? Vad för slags förebild är jag för mina små skyddslingar? och hur kan jag säga till mina vänner att dom duger när jag aldrig hade nöjt mig? Jag vill inte säga att det handlar om att växa upp, utan jag tror att jag håller på att mogna. Dom senaste åren har verkligen tärt på krafterna, och jag måste säga ifrån själv nu innan det är försent. Jag menar, hur sjukt är det inte att jag nekar sjukskrivningar för att jag inte har tid, att jag vägrar ligga på sjukhuset, för jag har inte tid, lust eller ork. Hör du någonsin en person med brutet ben säga att han inte har tid att bli gipsad, och som sen faktiskt vägrar att ta emot hjäpen som erbjuds?

Jag är inte säker på att det går, men jag har bestämt mig för att försöka. Jag ser frågvisa Gabriel framför mig om några år. Eller, tja om många år, när han frågar hur jag var i skolan. Vad ska jag svara då?
-Jag var bland dom bästa i allt men kände aldrig att jag dög. Men du raring, du duger! Det är okej att du får godkänt, det viktigaste är att du försöker.

Jag märker ju hur fel det låter. Du duger, men jag skulle aldrig ha nöjt mig. Vad för slags förebild är jag då? Det är dags att göra någonting åt saken, och blir det inte högsta betyg i allt så får det vara så, jag har i alla fall försökt. Jag är snart klar med den här utbildningen, jag klarade den helt själv, jag vet att jag är bra på det jag gör och det kan inga bokstäver på ett papper ta ifrån mig.

Självklart så är jag orolig, jag vill ju vara bäst, men det är inte värt att riskera min hälsa när den redan är bräcklig. Det är som att snubben med det brutna benet skulle ge sig ut och jogga i skogen. Jag kommer att fixa det här, och jag brukar duga när jag inte ens försöker. Det kommer att gå bra, och jag ska inte gå in i väggen. Jag ska försöka, och så länge jag försöker så kommer jag att vara bra nog.

Det är jag som sätter mina gränser och mål. Det är jag som bestämmer om jag ska kliva upp för att gå till skolan. Det är jag som bestämmer vilket intryck jag ska göra, det är jag som bestämmer hur mycket jag ska göra. Det är faktiskt bara jag som bestämmer över hur jag ska forma mitt liv. Mitt liv och min framtid.

Jag hade en bra idé, trodde jag. Eftersom jag inte får några tillfredställande svar från min sambo och för att jag inte vill tära mer på framförallt en vän så går vi direkt till källan. Jag tänkte att det kanske var bra att fråga personen som hela tiden spridit lögner och skitsnack om varför hon gjorde så. Kanske om jag frågade bruden som försökte förstöra mitt förhållande varför hon ville plåga mig, så skulle jag kunna få ro. Jag hade en miljon frågor som jag så desperat sökte ett svar på.

Jag insåg dock att ett sådant möte även ställer krav på mig, jag kan inte låta mina impulser styra, att gråta och sen slå skulle inte vara acceptabelt, inte heller att använda en massa fula ord. För jag skulle ångra mig. Jag säger inte att det inte finns folk som förtjänar det jag tycker, jag säger bara att jag ofta mår sämre i det långa loppen när jag sagt så till någon. Det finns ingen mening, för det mesta så vet dom faktiskt innerst inne att dom är äckliga människor, även om dom försöker förneka det. Jag förstod också att ett samtal mellan mig och henne faktsikt var tvunget att ske på lika villkor. Att det inte bara var jag som hade frågor. Det var ju tvunget att vara så, för annars så skulle hon väl inte fråga min vän om mig, mina tankar och mina åsikter? Jag hoppades inte på försoning, jag är alldeles för trasig för att förlåta. Men jag hoppades på sammexistens. Att jag och människan, som under minst åtta månader på flera olika sätt försökt att förstöra mitt liv, skulle kunna existera i samma län utan att må dåligt. Att jag kanske inte skulle gråta bara för att jag vet att hon finns och fortfarande är lika falsk. Att jag kanske inte skulle hata, avsky och framförallt undra. Att hon inte skulle behöva må dåligt för att jag oftare träffar våra vänner än vad hon gör, för stridsyxan skulle kanske bli begraven. Jag hoppades på att kunna förstå den här personens agerande.

Varför denne människa kallat mig luder, varför den här personen klandrat min sambo för att han ville ha mig, varför hon försökt hindra vår vän att träffa mig, varför hon ljugit mig rakt upp i ansiktet, varför hon ljuger för sig själv, varför hon bröt sina löften, varför hon snackade skit, hur kunde hon göra så mot en annan trasig själ och varför gjorde hon så mot mig.

Efter att noga ha pratat igenom saker och ting så ringde min sambo upp personen i fråga för att be om ett möte, och redan där började jag tvivla. Om den spontana reaktionen var så, vad skulle då ett möte med en sådan människa ge mig? Jag avaktade och precis som jag misstänkte så dök det upp en blogg som bland annat behandlade ämnet.

Jag läste och föll. Min spontana reaktion var att min ask med Imovane borde vara ett bra sätt att avsluta den här kvällen på. Sen kom smärtan och sorgen. Jag avskyr mig själv för mina reaktioner och bearbetar min kropp i syfte att få den att sluta bete sig som en hormonstinn fjolla. Jag analyserar mitt psyke för att förmå det att inte vara så naivt. Men vad trodde jag, egentligen?

Människans spontana reaktion var att denne inte hade något som denne undrade, fast jag vet att hon frågat varför. Hade det varit allt så hade jag kanske köppt det, ignorerat det eller vad som helst som hade kunnat vara effektivt. För kanske är det så att hon helt enkelt är mer storsint än vad jag är och logiskt kan se på mina bloggar och tänka att "okej, jag vet inte varför, men hon anser sig helt säkert ha en anledning. Inte mitt problem." Kanske är det så att hon ljög, kanske är det så att hon frågar frågor hon inte bryr sig om bara för att få prata om något, prata med någon och avreagera sig kring något. Bloggen tydde dock på att det inte var så, bloggen tyder på att det här är en falsk människa totalt utan självinsikt. Det som fick mig att agera och också boka av ett eventuellt möte var flera saker. Hon säger sig veta hur mycket tankar och känslor kan såra och plåga. Hon tänker inte ta mer skit än hon redan fått ta. Hon är inte den som förvränger saker, hon har bett om ursäkt för sina fel. Så jag antar att jag tar det från början.

Denna människa säger sig ha varit/är suicidal, självskadande med mera. En trasig själ helt enkelt. Varför gör man då så här mot en annan människa. Varför skickar man nakenbilder och frågar om älsklingen minns, när båda har nya partners som riskerar att bli sårade? Varför fortsätter människan och varför är hon så in i helvete falsk?

Vilken skit, att mina vänner tycker att hon är en äcklig människa är inte mitt problem. Att den här stackars bruden får ligga som hon bäddat, att okända människor hyser agg mot henne, det är faktiskt inte mitt fel. Hon är säkert välkommen att ge dem hennes historia, men ingen av dom är lika naiva som jag. Ingen av dom skulle nöja sig med ett "jag ville bara önska er lycka till och ha tillbaka mina saker", när det inte finns något som tyder på detta. Gräver man en grop får man faktiskt ta sig ur den själv.

Att den här människan inte förvränger saker är bland det roligaste jag hört, jag har bevis på att hon ljugit i en rättegång. Hur ärligt verkar det? Jag vet vad hon sagt om mig bakom min rygg, samtidigt som hon talade om för mig hur trevlig jag verkade. Att hon fortsätter att försöka ljuga mig rakt upp i ansiktet gör mig upprikigt ledsen och jag har gråtit för det , fast den logiska och friska Lina säger att det inte är mitt fel. Så sent som för några veckor sen uppdagades ännu en av lögnerna, en lögn som jag antar egentligen bara syftade till att slå ännu mer split mellan olika människor. Hur kan hon säga att hon inte förvränger saker när jag vet vad hon sagt till mig, jag har vittnen på vad hon sagt till mig och jag har även mailen hon skickade till min sambo under samma period. Någonstans är det något som inte stämmer, varför fortsätter hon att ljuga?

Nej, jag kan inte säga att jag anser att denna människa bett om ursäkt för sina fel. Hon bad om ursäkt för något som inte inträffat och lovade att aldrig göra om det. Hon bad om ursäkt för att hon och det här är ett i det närmaste fullgott citat: Egentligen bara försökte önska er lycka till, men jag formulerar mig så klumpigt. Det var inte meningen. Jag har som sagt läst hennes mail efter detta och det finns inget som tyder på att hon någonsin önskat mig och Stefan lycka, däremot har jag meningar där hon skriver motsatsen. Hon har inte bett om ursäkt för att hon under en period hade frasen "Du flyttar inte ihop med det där ludret i vår lägenhet" som msn-alias. Hon har inte bett om ursäkt för att hon skickade en bild till sambo, en bild där båda är nakna, tagen i svartvitt (den redigerade bilden finns på hennes bilddagbok för intresserade, eller så kan jag maila över den om någon är intresserad) till min sambo, efter att han och jag flyttat ihop, efter att hon träffat och försökt bli vän med mig, långt efter att hon skaffat ett nytt förhållande etc. Hon har inte bett om ursäkt för att hon återigen försökt ta kontakt med honom trots sitt löfte till mig om att inte göra om det, hon har inte bett om ursäkt för att hon skällt ut person(er?) som träffat mig, just för att dom träffat mig. Hon har inte bett om ursäkt för att hon skällde ut Stefan för att han tog med mig till Öland istället för henne. Hon har bett om ursäkt för något som faktiskt inte inträffat, men det är också allt.

Jag vet egentligen inte varför jag skriver det här, och vad jag vill få ut av det. Det är väl mitt sätt att säga att jag faktiskt menade väl när jag bad om en träff, men att jag sen insett att du är precis som folk sa att du skulle vara. Det är mitt sätt att be dig att inte prata om mig igen, att inte ifrågasätta mitt agerande. Nästa gång du undrar varför jag agerar som jag gör, var jag och mina vänner inte har något till övers för dig och så vidare, behöver du bara läsa den här bloggen. Du kan få en direktlänk om du känner ett sådant behov. Jag kommer göra mitt allra bästa för att glömma dig, sluta prata om dig och tänka på dig. Jag försöker redan nu. Det är inte roligt att bo i en stad där du har minnen från varje gatuhörn. "Här bodde stefan och X, och hit fick inte jag flytta, för hon bestämde det". "Här träffade jag på henne den gången-fan vad ont det gör"... Ja, jag tror ni fattar grejjen.

Jag hoppas att det ni gjorde mot mig faktiskt var riktat till mig personligen, att det var någon form av sjukt spel från er sida. För annars finns det risk att andra drabbas och ert agerande blir helt meningslöst. Jag hoppas att jag kommer att lyckas döva smärtan jag faktiskt får leva med varje dag, för att ni hade ett sjukt behov av att bekräfta er själva. Jag hoppas verkligen att terapi och tabletter tillsammans kan döva ångesten jag får på grund av dina lögner. Du har varit på god väg att förstöra mitt liv, och eftersom du tydligen tycker att jag verkar vara en trevlig och reko tjej så ber jag dig på fullaste allvar att inte beröra mitt liv igen. Snälla, självklart så ska du prata om mig ifall du behöver det, men kan du låta bli att prata så att jag hör? Prata inte om mig, skriv inte om eller till mig, hälsa inte till mig. Berör mig inte och håll dig så långt bort du kan från mitt liv.Jag lovar att jag ska försöka göra samma sak, och tillsammans kanske vi då kan läka våra gemensamma vänner lite, det verkar som om du alldeles för lätt glömmer bort dom.

Du skrev att du inte var den enda som mådde dåligt, och jag hoppas att du gör det, inte av elaka skäl, även om tidigare kommentarer och bloggar kan tyda på motsatsen, utan för att då kanske du faktiskt på allvar och på riktigt inser vad du har gjort och förhindrar att det uppstår en liknande situation igen. Du betedde dig på ett sätt som man inte bör, och jag hoppas att du lever med konsekvenserna, för det är vad du tvingat mig till att göra.

Fan. Jag förstår att det fel, men samtidigt så hoppas jag att jag förtjänade det här, att det var något jag gjorde. Men det var inte så. Jag kände inte någon av er sedan tidigare, men ni hade inga problem med att använda mig i ert äckliga lilla spel. Jag var egentligen inte inblandad, men att det drabbade mig var något ni sket i. Ni var själviska, egoistiska, elaka och allmänt dåliga människor, och det är jag som får lida på grund av det. Fan. Jag hoppas verkligen att ni har lärt er något, då är kanske inte alla dom här känslora förgäves.

Anna Ternheim - Such a Lonely Soul

She'll ask you were you've been,
you'll be hours late when you finally come home
she'll suspect something's wrong
make sure to erase all your outgoing calls

Why trouble her lonely soul
She doesn't have to know
She doesn't have to know
why tell her, it would hurt her so
She's such a lonley soul
Such a lonely soul

She'll be watching you for sure
afraid to find out what she already knows
She'll try to stay calm
cause you'll be so hard to get to
and she's still in love

why trouble her lonely soul
she doesn't have to know
she doesn't have to know
why tell her, it would hurt her so
She's such a lonely soul
Such a lonely soul

---

Mycket känslor, mycket lugnande. Mer än han tror. Jag gillar att jag svävar precis ovanför tankarna, lite jobbigare än jag känner mig bekväm är det dock att jag inte verkar kunna koncentrera mig på någonting annat.

Jag undrar hur du egentligen är funtad?
Jag undrar vad ni egentligen tänkte, tyckte och kände?
Jag undrar om det finns någon mening?
Jag undrar varför du inte fattar...

Egentligen har jag massor att skriva, men jag orkar helt enkelt inte.

Jag gjorde en riktig borderline blogg, den är precis som jag, nästan bara svart och vit. Liiite stolt är jag över mig själv.

Snart dags att sövas, jag saknar mina vänner och jag saknar en annan tid.

Det finns ingen tid, i morgon är allt försent.
Det finns ingen tid, det förflutna har redan utspelat sig.
Det finns ingen tid, och det finns inget att göra.


don´t try to fix me, I´m not broken.

värdelösa skit-människor!!!

Fy fan vad jag hatar er. Dig! Jag kan bara inte förstå hur fan man är funtad om man väljer att behandla människor på det här sättet? Vad är det för fel på er'? Hur kan ni leva med er själva? Inser ni vad ni gör? Vad ni gjort? Hur ont det fortfarande gör? Att ni kan skratta, må bra och leva vidare, medan jag står här med en märkt kropp och en märkt själ, är mer än jag förstår.

Under hur lång tid som helst, från alla parter! Jag skakar av ilska, mår illa av avsky och märker mig själv när jag önskar att det var er jag skadade. Jag vill. Jag vill se er lida, och sakta dö, jag ska dansa på era gravar och förstöra era begravningar era jävla svin!!!

Inte ett enda jävla ord till, inte en enda jävla blogg till! Ni måste sluta när nog är nog. Ni måste sluta medan det finns tid.


Hur kan man med vilja och själviska tankar som grund förstöra livet för en annan människa?

Hur kan allmänheten välja att stå bredvid? Fina ansiktet utåt? Guess what? Ni är lika fula i alla fall, det kommer att hända er också. Det är fan dags att välja sida nu. Inget jävla spel, inget skitsnack. Jag skiter i dom jävla gallerierna,  Jag skiter i era bortförklaringar nu. Nog var nog för länge sen, jag orkar inte hålla upp fasaden längre, låtsas vara intresserad, låtsas som att jag inte går under. Låta er tro att varje litet ord inte sliter, att varje handling inte känns som ett hån.

Gör vad fan ni vill, men lämna mig jävligt långt utanför.
¨
Och du, föressten. Jag ska skjuta den där jävla tapiren. Jag ska föda dina djur med råttgift och sedan ge resterna till en äcklig jävla svimmande get. Kvar ska du stå ditt jävla vider, kvar med askan och brända grunder av det som tidigare var ditt liv. Först när du sitter i min situation kan du uppriktigt förstå. Förstå då kanske jag bryr mig om att lyssna när du försöker förklara.

Prata aldrig om mig igen, aldrig någonsin! Håna inte mig och mina känslor genom att ljuga om vad du tycker. Spotta inte på mig genom att ta mitt namn i din falska mun.

Allvarligt talat, jag menade det ditt jävla sär. Nästa gång du ska försöka låtsas att du ska ta livet av dig, sväng förbi här först. Till skillnad från dig så fixar jag skolan, och jag vet vilka doser du behöver för att lyckas. Jag kommer till och med förse dig med sprit för att skölja ner skiten. Allt för att du ska försvinna. Gör slag i saken och sluta snacka så jävla mycket skit ditt patetiska jävla missfoster.

har jag en alldeles sproilans ny dator som glänser jätte mycker! Det är tokigt roligt, men ganska trist när man inser att man har blivit tråkig och inte har en miljon webbplatser att besöka. Datorn har inget namn än, men kommer från HP och är svart och massa silver samt att det lyser väldigt fint på den. och så har den touch-knappar=)

Ja, jag tror att jag är lite barnslig. men det är så roligt med nya leksaker.

Nu, mera super mario med Andy.

jag mår ap-dåligt. ni vet den där reklamen som handlar om att det är mer synd om en man som är förkyld, än en kvinna som föder barn. jag känner mig som den mannen. blä. jag är förkyld med både bihåleinflammation och öroninflammation, äter penicillin och något som är bra för bihålorna och som har ett namn som jag inte mins. nåväl, jag mår alltså riktigt dåligt.

måste dock lägga till att jag haft andrea som barnvakt och sen kom mia förbi igår med en nutella till vårt kaffe. jag gillar mia, jag gillar kaffe, och vi gillar nutella. en superb kombination, undrar vad hon gör idag? ;)

anyway.

när hon skulle gå igår hittade vi ett stort paket på köksbordet, däri låg det tamdadaaam:  *

yepp, min stjärna. min alldeles egna stjärna. stefan döpte den till eilífur ást, och den ligger i stora björnen så man kan se den varje dag om man vill.

-skriv upp teleskop på inköpslistan

beviset ska ramas in och brickan bär jag just nu kring halsen. den ska nog graveras först, samt att vi funderar på att lägga till en stjärna i stjärnan.

lovely!

jag trodde inte att jag skulle bli glad på det sättet jag faktiskt blev, jag och mia pratade om det innnan. men jag var visst helt ute och cyklade. det pirrar i magen, och jag funderar på massa coola saker man kan göra.

jag är glad

tack stefan

tack för att du beställde den när vi förlovade oss, till minne av oss, i himlen, eilífur ást!

tragedi är när jag skär mig i fingret
komedi är när du faller ner i en avloppsbrunn och dör.

svält, hiv, misshandel, korruption, traffiking, närstående, mord, diktatur, nazister, våldtäckter. död.

hela världen vilar på någons axlar.

världen kanske inte ändrar på dig, men du kan förändra världen.

mår du dåligt över att du inte behandlar andra som du själv vill bli behandlad? gråter du dig till söms?

minn du sagorna?
sagorna om hur livet borde vara?
sagorna om livet vi inte fick?
sagorna som tröstade mig till söms, när jag märkte mina lår för varje sms?
minns du lögnerna du sådde, likt ogräs i min själ?
minns du sveken du lät mig tro på?
minns du när du gjorde mitt liv svårare att leva?
för att jag insåg att de normala lever livet som för mig alltid verkar utom räckhåll?
minns du när ett sms ändrade allt jag sa och stod för?
när några ord bröt ner mig till en spillra av mitt forna jag?

kanske är det så att jag har starkast ryggrad. men good is never good enough.

hur det än är så är jag fortfarande här.

MorF med bordelinepersonlighet och schitzoaffektiva psykoser.
Lina med panikångest, en fobisk personlighet och social fobi.
Linita med deppressionen som får natten att närma sig för fort.

en emotionellt instabil personlighet, beskrivningen har aldrig varit mer träffande.

det luktar brandrök, det kryper och jag hör att dom närmar sig.

jag vill inte längre bort, jag vill inte längre alls.

borta är försent. borta är tiden då ord kunde laga konsekvenser av handling. borta är känslan av att jag fixar det.
borta är överlevnadsinstinken.

jag är en grym USK, jag skulle bli en jävligt skillad SSK med en intressant och eftertraktad specialitet. borta är livet. på alla plan.

alla säger att dom menar väl, att det finns en mening till allt. men att vända andra kinden till gjorde bara att jag blev blåslagen på flera ställen.

jag önskar att nog kunde räcka till. att jag trodde på lögnerna jag uttalade. men vi är tillbaka till ground zero. allt är bara död, kaos, förödelse och meningslöst hat. hon som alltid är mer svart än vit kommer inte att låta er att vinna, och jag vet att henne kan jag i alla fall lita på. jag förutspår det värsta, och hitills har jag tyvärr inte blivit besviken.

en dag till av inskränkta idioter, ett samtal till från en vän som sviker, en rast till instängd med rakblad och tabletter, en enda dag av sorg..

livet. på alla plan. som någon sa en gång. egentligen menar jag väl. jag kan bara inte uttrycka det.

stefan kom hem. jag behöver dig nu

en enda sekund av verkligheten när jag inte kan kontrollera den, och jag är i alla fall värre än det verkar.

imovane säger att det är dags att sova, och att man inte ska blogga när man inte kan stava.

jag säger att jag ska duscha och önska att jag kunde ta mig upp till skolan med en hel ask i systemet.



Til everything burns
While everyone screams
Burning their lies
Burning my dreams
All of this hate
And all of this pain
I’ll burn it all down
As my anger reigns

när till och med jag tröttnar, jag som har ett osunt behov av att älta,
ja, då är problemet ett faktum.

så hur gör vi? är vi beredda att leva så här?
jag lägger bollen i din hörna, fast jag vet att du knytit dina skor med snubbeltrådar så hoppas jag fortfarande på ett mål.