Men skruttan då!
Att skrämma oss sådär....
Det var ganska okej, tills jag fick se den sönderklippta tröjan, och "likrummet", då blev det lite mer verkligt....
Vi hade ju allt planerat, det var en toppendag! Jag fick reda på att jag var godkänd på ena tentan och måste redigera mina referenser i den andra, som väntat med andra ord och jag var glad.
Så då bestämde vi oss för att vara vuxna och duktiga. Vi åkte och sa upp ditt förråd, vi åkte till stallet. Vi planerade för mathandling och för barnhämtning eftersom vi hade bilen.... Det gick åt helvete haha.
I stallet så gjorde vi det vi skulle och sen bar det av, du red och jag sprang bredvid. Det gick fint, antar jag, jag red inte.... Vi vände och det var då det gick åt pipan.
Jag hör hur ni börjar trava, du och den stora hästen, jag springer med. När jag hör att ni ökar takten, saktar jag ner. När ni går upp i galopp så stannar jag, för att se om han också skulle göra samma sak. Han ökar takten, är redan långt borta, och jag förstår att det här kommer att gå åt skogen, så jag springer för allt jag kan. Jag hör hur hans steg ändras, jag böjer ner huvudet och springer allt jag kan, ni är så långt borta. Jag hör hur du skriker till, förstår att du har flugit, och tittar inte ens upp, jag bara springer, det gick så fort, du är så långt borta och jag är så jäkla rädd. Jag älskar dig skrutt, jag hoppas du mår bra.
Jag kommer fram, och du bara ligger där, på sidan i vassen(?) med dina ben intrasslade i träden. Du säger att du har ont i huvudet, att du slog i det, jag sätter mig bakom dig, stabiliserar din rygg med mitt ben. Jag tar dig i händerna och försöker lugna och trösta.
Jag får fram din mobil och ringer 112, och du bara gråter. Jag har ingen aning om hur du mår, du gråter och är rädd. Minns du hur jag sa att du inte skulle röra dig? Du var så duktig, du låg helt stilla och höll mig i handen. Jag sa gång på gång hur duktig du var, och hur stolt jag är över dig, och jag menar det.
På larmcentralen förstod dom inte riktigt vart vi var någonstans, jag förklarade så gott jag kunde. Jag sa att gångvägen är paralell med bilvägen, men några meter bredvid. Men den är upplyst så det går att följa den med blicken. Du bara grät, jag frågade hur du mådde, du visste inte, du var rädd för att du skulle ha ont, men visste inte om du hade det, du grät igen.
Då kom dom, medmänniskorna. Mannen som var först fram, som pekade ut dig för mig. Det var mörkt och du hade inga reflexer, som tur var så hade jag min reflexväst. Mannen med stavarna som var på väg mot Tyresta och som lovade att framföra att du var kontaktbar och att vi väntade på ambulansen. Kvinnan med hundarna som tog lampan jag hade haft med mig för att undvika hål i marken, och gick ut och ställde sig och väntade vid vägen. Hon vinkade in ambulansen åt oss. Jag är så glad och tacksam för att dom var där när vi behövde dom, att vi hade turen att träffa på riktiga medmänniskor mitt i oturen.
Jag tröstade och försökte lugna så mycket jag bara kunde, men just då var jag inte det minsta rädd. Jag vet att jag gjorde allt rätt, jag stabiliserade dig, höll dig stilla och var närvarande. Det var bara att vänta, men jag led med dig, det gjorde verkligen ont i själen att se dig så upprörd, så rädd och i så mycket smärta.
Jag ringe vår storasyster, berättade vad som hade hänt, vilken tur att vi har varandra. Jag ringde pappa och sa åt honom att han var tvungen att hålla sig nykter. Min tanke var att om det gick åt skogen så ville han vara där, gick det bra skulle vi behöva skjuts för att kunna hämta bilen.
Sen förändrades du. Du började titta upp på mig med några minuters mellanrum, och fråga vad som hade hänt, när jag berättade började du gråta och sa att du trodde att du hade drömt... Sen grät du i några minuter och frågade igen vad som hade hänt. Du mindes ingenting, och det jag berättade för dig glömde du snart bort igen.
Jag ringde 112 igen och berättade om dina nya symptom, hon sa att dom var i närheten. Jag koncentrerade mig på dig, och plötsligt kom dom. En blond ängel i gröna kläder kom springandes över åkern, och från andra hållet kom det en ambulans och en läkarbil. Den blonda ambulansföraren kom fram först. Hon var så proffsig, jag blev så imponerad. Hon tog av dig hjälmen och höll i din nacke, sen satt hon där tills dom andra kom fram.
Dom kände igenom dig, men jag satt ju i vägen, ev. ett brutet lårben, mycket smärta, men annars inga synliga skador. Dom började förbereda för att flytta dig när dom upptäckte hur du låg med benen. Jag hörde hur dom frågade varandra om dom hade någon bultsax, du fick inte röra dig, så dom funderade på att klippa bort grenarna, du var så duktig älskling, du låg helt stilla med ditt huvud i hennes händer och din rygg mot mina ben. Jag höll dig i handen hela tiden och tröstade så gott jag bara kunde. Du var så fantastiskt duktig!
Dom kom med nackkrage, den var svår att få på, du hade ju stalljackan på dig. Så småningom gick det och dom hämtade ryggbrädan. Det var som på film, dom var så duktiga, fyra personer som rörde sig som en. Tjejen vid ditt huvud och dom andra tre runt omkring, på tre så höll dom dig still så att jag kunde flytta på mig. Jag kunde inte gå, jag hade blodstopp i benen av att ha suttit i låst läge så länge, men jag var aldrig rädd. Det var inte verkligt just då, allt gick bra och det kunde inte vara någon fara. Hjälpen hade kommit och jag var med dig hela tiden mitt hjärta.
Dom spände fast dig och lastade dig på båren och in i ambulansen. Läkarna åkte iväg och sen for också vi. Jag tror att vi fick vänta på hjälp i ca. 30 minuter och att det tog 10 att få bort dig, sen 20 minuter in till södersjukhuset. Dom pratade om att skicka dig till KI, där dom är bättre på större trauman, det kändes tryggt när dom inte gjorde det.
Under tiden hade Ylva kommit fram till SöS, och hon hörde hur dom pratade om "ridolyckan" som var på väg in. Hur dom mobiliserade sig, placerade sig i akutrummet och i ambulanshallen i väntan på dig. Stackarn, jag tror hon stod där i tio minuter innan vi äntligen kom, jag antar att det kändes som timmar....
Vi fick inte följa med dig in i undersökningsrummet, det var mer än en handfull vitklädda människor där, vi blev istället leddat ill ett anhörigrum. Ylva var helt vit i ansiktet, hon grät, jag lät bli. Det var fortfarande ingen fara ju. Jag hade allt under kontroll! Efter några minuter började paniken komma, varför satt vi i "likrummet"? Var det så illa att dom inte ville låta oss sitta bland andra människor? Jag fick kaffe och öppnade dörren. Det började bli otäckt, men det var fortfarande helt okej.
Dom kom och hämtade oss, och vi följde dig till röntgen. Jag var lugn igen, vi hade fått se dig, pratat med dig. Dina värden var bra, ABCD stabila. Jag hoppades bara att röntgen inte skulle visa någontin. Du kom tillbaka, efter att ha blivit röntgad från topp till tå, du hade ont, vi var hos dig hela tiden. Så småningom började du få panik av att vara fastspänd i nackkragen och av smärtan. Ylva djupandades och jag bad om lugnande. Det var först då jag kände tårarna. Att se dig ha sån panik, att vara så rädd och inte längre kunna hjälpa till. Ute i Tyresta hjälpte jag dig, du fick aldrig panik, du låg stilla, du var jätteduktig. Men på akuten... Jag kunde inte göra något mer än att hålla dig i handen. Att se dig så... Gumman, jag älskar dig.
Nåväl, du blev så småningom friskförklarad, inte ett enda ben bröts, jag har inte ens sett några blåmärken. Du fick komma upp på en AkutVårdsAvdelning för övervakning, och vi åkte. När jag fick se din tjocktröja, som numera bara är slamsor, visste jag inte vart jag skulle ta vägen. Det gick så bra, men det kunde ha slutat så illa. Du hade verkligen tur hjärtat. 1,5 m bakåt var det en stolpe, en meter bakåt var det en stubbe och en halvmeter längre ner var vattnet. Din sönderklippta tröja var ett bevis på det, att allting funkade, du fick den hjälp du behövde, jag gjorde allt jag kunde, Ylva var fantastisk och du var så duktig. Jag kunde itne kasta tröjan....
Jag älskar er, mina syskon. Det är er jag vill ha runtomkring mig om jag råkar illa ut. Vi visade det igår, vi tar hand om varandra och vi kompletterar varandra. Det var läskigt, men det gick bra, och det är jag glad för.
Och du Kim... I framtiden så kan du väl försöka att vänta tills hästen har stannat innan du hoppar av?
Lina <3 sina syskon!
...för att blod kan vara tjockare än vatten!
Det var ganska okej, tills jag fick se den sönderklippta tröjan, och "likrummet", då blev det lite mer verkligt....
Vi hade ju allt planerat, det var en toppendag! Jag fick reda på att jag var godkänd på ena tentan och måste redigera mina referenser i den andra, som väntat med andra ord och jag var glad.
Så då bestämde vi oss för att vara vuxna och duktiga. Vi åkte och sa upp ditt förråd, vi åkte till stallet. Vi planerade för mathandling och för barnhämtning eftersom vi hade bilen.... Det gick åt helvete haha.
I stallet så gjorde vi det vi skulle och sen bar det av, du red och jag sprang bredvid. Det gick fint, antar jag, jag red inte.... Vi vände och det var då det gick åt pipan.
Jag hör hur ni börjar trava, du och den stora hästen, jag springer med. När jag hör att ni ökar takten, saktar jag ner. När ni går upp i galopp så stannar jag, för att se om han också skulle göra samma sak. Han ökar takten, är redan långt borta, och jag förstår att det här kommer att gå åt skogen, så jag springer för allt jag kan. Jag hör hur hans steg ändras, jag böjer ner huvudet och springer allt jag kan, ni är så långt borta. Jag hör hur du skriker till, förstår att du har flugit, och tittar inte ens upp, jag bara springer, det gick så fort, du är så långt borta och jag är så jäkla rädd. Jag älskar dig skrutt, jag hoppas du mår bra.
Jag kommer fram, och du bara ligger där, på sidan i vassen(?) med dina ben intrasslade i träden. Du säger att du har ont i huvudet, att du slog i det, jag sätter mig bakom dig, stabiliserar din rygg med mitt ben. Jag tar dig i händerna och försöker lugna och trösta.
Jag får fram din mobil och ringer 112, och du bara gråter. Jag har ingen aning om hur du mår, du gråter och är rädd. Minns du hur jag sa att du inte skulle röra dig? Du var så duktig, du låg helt stilla och höll mig i handen. Jag sa gång på gång hur duktig du var, och hur stolt jag är över dig, och jag menar det.
På larmcentralen förstod dom inte riktigt vart vi var någonstans, jag förklarade så gott jag kunde. Jag sa att gångvägen är paralell med bilvägen, men några meter bredvid. Men den är upplyst så det går att följa den med blicken. Du bara grät, jag frågade hur du mådde, du visste inte, du var rädd för att du skulle ha ont, men visste inte om du hade det, du grät igen.
Då kom dom, medmänniskorna. Mannen som var först fram, som pekade ut dig för mig. Det var mörkt och du hade inga reflexer, som tur var så hade jag min reflexväst. Mannen med stavarna som var på väg mot Tyresta och som lovade att framföra att du var kontaktbar och att vi väntade på ambulansen. Kvinnan med hundarna som tog lampan jag hade haft med mig för att undvika hål i marken, och gick ut och ställde sig och väntade vid vägen. Hon vinkade in ambulansen åt oss. Jag är så glad och tacksam för att dom var där när vi behövde dom, att vi hade turen att träffa på riktiga medmänniskor mitt i oturen.
Jag tröstade och försökte lugna så mycket jag bara kunde, men just då var jag inte det minsta rädd. Jag vet att jag gjorde allt rätt, jag stabiliserade dig, höll dig stilla och var närvarande. Det var bara att vänta, men jag led med dig, det gjorde verkligen ont i själen att se dig så upprörd, så rädd och i så mycket smärta.
Jag ringe vår storasyster, berättade vad som hade hänt, vilken tur att vi har varandra. Jag ringde pappa och sa åt honom att han var tvungen att hålla sig nykter. Min tanke var att om det gick åt skogen så ville han vara där, gick det bra skulle vi behöva skjuts för att kunna hämta bilen.
Sen förändrades du. Du började titta upp på mig med några minuters mellanrum, och fråga vad som hade hänt, när jag berättade började du gråta och sa att du trodde att du hade drömt... Sen grät du i några minuter och frågade igen vad som hade hänt. Du mindes ingenting, och det jag berättade för dig glömde du snart bort igen.
Jag ringde 112 igen och berättade om dina nya symptom, hon sa att dom var i närheten. Jag koncentrerade mig på dig, och plötsligt kom dom. En blond ängel i gröna kläder kom springandes över åkern, och från andra hållet kom det en ambulans och en läkarbil. Den blonda ambulansföraren kom fram först. Hon var så proffsig, jag blev så imponerad. Hon tog av dig hjälmen och höll i din nacke, sen satt hon där tills dom andra kom fram.
Dom kände igenom dig, men jag satt ju i vägen, ev. ett brutet lårben, mycket smärta, men annars inga synliga skador. Dom började förbereda för att flytta dig när dom upptäckte hur du låg med benen. Jag hörde hur dom frågade varandra om dom hade någon bultsax, du fick inte röra dig, så dom funderade på att klippa bort grenarna, du var så duktig älskling, du låg helt stilla med ditt huvud i hennes händer och din rygg mot mina ben. Jag höll dig i handen hela tiden och tröstade så gott jag bara kunde. Du var så fantastiskt duktig!
Dom kom med nackkrage, den var svår att få på, du hade ju stalljackan på dig. Så småningom gick det och dom hämtade ryggbrädan. Det var som på film, dom var så duktiga, fyra personer som rörde sig som en. Tjejen vid ditt huvud och dom andra tre runt omkring, på tre så höll dom dig still så att jag kunde flytta på mig. Jag kunde inte gå, jag hade blodstopp i benen av att ha suttit i låst läge så länge, men jag var aldrig rädd. Det var inte verkligt just då, allt gick bra och det kunde inte vara någon fara. Hjälpen hade kommit och jag var med dig hela tiden mitt hjärta.
Dom spände fast dig och lastade dig på båren och in i ambulansen. Läkarna åkte iväg och sen for också vi. Jag tror att vi fick vänta på hjälp i ca. 30 minuter och att det tog 10 att få bort dig, sen 20 minuter in till södersjukhuset. Dom pratade om att skicka dig till KI, där dom är bättre på större trauman, det kändes tryggt när dom inte gjorde det.
Under tiden hade Ylva kommit fram till SöS, och hon hörde hur dom pratade om "ridolyckan" som var på väg in. Hur dom mobiliserade sig, placerade sig i akutrummet och i ambulanshallen i väntan på dig. Stackarn, jag tror hon stod där i tio minuter innan vi äntligen kom, jag antar att det kändes som timmar....
Vi fick inte följa med dig in i undersökningsrummet, det var mer än en handfull vitklädda människor där, vi blev istället leddat ill ett anhörigrum. Ylva var helt vit i ansiktet, hon grät, jag lät bli. Det var fortfarande ingen fara ju. Jag hade allt under kontroll! Efter några minuter började paniken komma, varför satt vi i "likrummet"? Var det så illa att dom inte ville låta oss sitta bland andra människor? Jag fick kaffe och öppnade dörren. Det började bli otäckt, men det var fortfarande helt okej.
Dom kom och hämtade oss, och vi följde dig till röntgen. Jag var lugn igen, vi hade fått se dig, pratat med dig. Dina värden var bra, ABCD stabila. Jag hoppades bara att röntgen inte skulle visa någontin. Du kom tillbaka, efter att ha blivit röntgad från topp till tå, du hade ont, vi var hos dig hela tiden. Så småningom började du få panik av att vara fastspänd i nackkragen och av smärtan. Ylva djupandades och jag bad om lugnande. Det var först då jag kände tårarna. Att se dig ha sån panik, att vara så rädd och inte längre kunna hjälpa till. Ute i Tyresta hjälpte jag dig, du fick aldrig panik, du låg stilla, du var jätteduktig. Men på akuten... Jag kunde inte göra något mer än att hålla dig i handen. Att se dig så... Gumman, jag älskar dig.
Nåväl, du blev så småningom friskförklarad, inte ett enda ben bröts, jag har inte ens sett några blåmärken. Du fick komma upp på en AkutVårdsAvdelning för övervakning, och vi åkte. När jag fick se din tjocktröja, som numera bara är slamsor, visste jag inte vart jag skulle ta vägen. Det gick så bra, men det kunde ha slutat så illa. Du hade verkligen tur hjärtat. 1,5 m bakåt var det en stolpe, en meter bakåt var det en stubbe och en halvmeter längre ner var vattnet. Din sönderklippta tröja var ett bevis på det, att allting funkade, du fick den hjälp du behövde, jag gjorde allt jag kunde, Ylva var fantastisk och du var så duktig. Jag kunde itne kasta tröjan....
Jag älskar er, mina syskon. Det är er jag vill ha runtomkring mig om jag råkar illa ut. Vi visade det igår, vi tar hand om varandra och vi kompletterar varandra. Det var läskigt, men det gick bra, och det är jag glad för.
Och du Kim... I framtiden så kan du väl försöka att vänta tills hästen har stannat innan du hoppar av?
Lina <3 sina syskon!
...för att blod kan vara tjockare än vatten!
Kommentarer
Postat av: Kim
Du anar inte hur glad jag är över att du var där, jag vill inte ens tänka på hur det hade gått annars..
Du är bäst i världen, även om du inte alltid tror på det så är du det!
Jag älskar dig så oerhört mycket, och resten av syskonen och alla de fina människorna som hjäpte till. Det finns hopp för männsligheten, det fick vi bevis på igår. Jag älskar dig <3
Postat av: Ylva
Fjortishjärta och fjortistårar. Ni e fina, mina tjejer, jag är så otroligt tacksam över att vi kommit varandra så pass nära, både rent geografiskt <3 och personligt. Älskar er =)
Klubben för inbördes beundran, eller vad?
Förresten Lina, du var verkligen fantastisk och Kimsan, du är en kämpe du!!
pöss
Postat av: [B.E.N]
Men gud vilken tur du hade Kim! usch, ja är glad över att ja inte var med, hade sprungit runt som en vilsen höna Tacka gudarna för MorFen! Du är för bäst!
Ni ska vara riktigt stolta över eran relation. Jag är avis =)
*<3<3<3*
[KÄRLEK]
Postat av: Smsa Låna
För en gångs skull lärde jag mig något genom att läsa en blogg. Det är inte varje dag man gör det direkt, tack för att du lägger ner din tid på att blogga :D.
Trackback
