Lina

Ja det är sant, jag är grym på sparrissoppa! Med riktig hel sparris och från zero! Jag gillar soppa och den här är nog en favorit förutom att den var lite dryg att göra->Tack Stefan som gjorde det jobbiga. Puss

Det finns fyra (5) gamla inlägg i min blogg. Skrivna i de mörkaste av stunder. Jag tror stunden har kommit att publicera dom, men dom är inte vackra, dom är inte klara och dom är stundtals inte snälla. Jag vill att ni kommer ihåg det, och om ni tror att ni inte klarar av det, så läs det inte.

Ni vet ju alla hur jag fungerar, och att publicera smärta är ett sätt att hålla mig själv på plats. Jag kan inte riktigt sätta ord på känslan, det borde bero på Theralen och alkohol, men jag försöker. Känslokyla och ironi. Inom mig bär jag så sjukt många negativa tankar, handlingar som bara väntas på att omsättas i kärlek. Jag hatar och älskar med samma intensitet. Någon sa en gång till mig att en borderlinepersonlighet är bland dom svåraste att tillfredställa. För hur mycket gott man än gör, så räcker det med ett misstag så är man inte vatten värd.

Jag håller inte med, även om jag precis förstår vad hon menar. Jag är borderline enda ut i mina svartvita fingerspetsar. Hela jag skriker psyksik ohälsa och jag tror inte ens att jag skulle vilja vara utan. Jag har så många planer för framtiden, så många idér att förverkliga. Men det slutar alltid på samma sätt, jag är inte längre där. Jag hoppas att när den dagen kommer så minns alla dom löften dom gett mig och varandra. Det borde bli storslaget och orginellt, för det är precis sådan jag är, men det kommer inte att bli vackert.

Är det någon som har någon idé på vad man kan göra i Hälsingland?  Jag skulle vilja åka dit, vart ligger det?

Nåväl, det var inte precis det här vi skulle prata om, låt bli att läsa på ett tag, jag tror att en månad borde räcka. Då slipper du se saker dina blåa ögon inte vill vara med om. Glöm dock aldrig att det här är min blogg, det är mina känslor, jag äger vartenda ord och du kan inte göra ett förbannat dugg åt det förflutna.

I'm not the first to sleep beside you in this bed
it's poisoned with some other idiotic girls smell
and even though you tell me that your love for her is dead
I always keep preparing to go through all lovers hell
I've gotta start believing that you really love me
I've gotta start believing that you want what's me
I've gotta start believing that you really love me
if you say so, it's gotta be so

Det finns en person som kan få mig att tveka på tidigare tankar och det är du. Allt är som en klyscha men en bra en, en riktig kärleks klyscha. Jag får ungefär 20 larviga lyckokickar om dagen. Jag bara skakar på huvudet ibland och ler för mig själv för detta är för bra för att vara sant eller är det faktiskt sant? Ja det är det, shit. Kan man spricka av kärlek för då gör jag det. Jag har 100 ton kärlek på lager som är för dig, om du orkar. Jag sitter här och bara stirrar på skärmen, jag har så mycket inom mig som jag vill få ut men det finns inga ord. Inga ord kan förklara hur härligt det är. Inga ordlistor kan visa mig något sådant ord. Att ligga brevid dig en morgon, hud mot hud och ha damien rice skönsjungandes i bakgrunden och höra dig säga dom fina orden, jag kan inte tro att det är sant. Du har fått den del av mig själv som jag hatade som mest att sakta tyna bort, jag trodde aldrig det skulle gå. Jag trodde inte det fanns någon som du. Tack.

Han kunde inte få nog av henne. Hon mättade hans ständiga hunger. Hon var hans livsnäring. När han såg henne, började adrenalinet pumpa och han ville kasta sig över henne och aldrig, aldrig släppa. Hennes hud var den mjukaste han rört. Hennes leende det medst glädjande han sett, hennes skratt det ljuvligaste han hört, hennes läppar dom mjukaste han kysst. Han önskade att hon skulle finnas kvar, var skulle han annars få livsnäring ifrån. Han älskade att hålla om henne innan dom somna och han brukade borra in sin näsa i hennes blonda hår och känna doften av hennes honungsschampoo. När han rörde vi henne kunde han känna hennes rysningar över hennes lätt bruna hud. Han tvivlade inte alls på henne, det fanns inga tvivel, han visste precis hur allt var. Han älskade henne och det var hon värd. Han orkade inte se henne. Något med henne fick honom att må illa, en sorts avsky men ändå tyckte han synd om henne. Han ville inte träffa henne men något fortsatte honom att hålla samma spår, köra samma tåg. En dag tänkte han, en dag kommer hon inte vilja träffa mig mer, den dagen hppas jag kommer snart. När hon log så log han inte tillbaka, när hon bad honom ta på henne så tog ha mosträvigt på hennes torra och högst ovackra hud. När hon försökte kyssa honom så pressade han snabbt sina läppar mot hennes och drog sedan bort dom snabbt igen. Hur kunde han, hon var ju så avskyvärd. När dom la sig så lade han sig så långt ut som möjligt, skyllandes på att vara nära väckarklockan på morgnen. ' Han kunde känna hennes unkna lukt från hennes slitna mörka hår som spred sig i sovrummet och han kunde känna hur den täppte till i honom och han hade svårt att andas. Han tvivlade inte alls på henne, det fanns inga tvivel, han visste precis hur det var. Han hatade henne och det var hon värd.

Du är mannen som man gärna lyssnar på
och tror sig kan förstå
du är den som lätt kan vira folk runt fingret
och ingen nej ingen känner inget

Du kan nog vara lömsk eller helt underbar
men just nu så vet jag varken ut eller in
Ja du väljer dina ord så väl
och jag öppnar mig så du kan se in i min själ
Och jag trodde jag visste exakt vem du var
men just nu så känns du inte alls lika underbar

Ja jag trodde this whas it
Och att de skulle bli fint
Sen kom dina väl valda ord
och tog bort det som ingenting

Å det flög iväg alldeles för lätt
och jag började granska ditt lustiga sätt
Din fina logik blev helt tvärtom
och därför blev detta just till en sång

Alla dina vackra sätt som kändes så fina
dom börjar nu sina och ingenting blir kvar
Du försökte verka så okomplicerad
men just nu är du den svåraste jag mött

Jag är den som gör folk besvikna
Jag är den som får folk att må illa
därför så kanske vi är lika

It's daybreak, and you are asleep
I can hear you breathe now
Your breath is deep
But before I go
I'll look at you one last time
I can hear a heart beat
Is it yours or is it mine?

I look at your lips
I know how soft they can be
Did they know what they wanted
the times they kissed me?

And your hands
that I've held in mine
Now they're reposing on the pillow
Will they ever miss me sometime?

I'll remember you
You will be there in my heart
I'll remember you
But that is all that I can do
But I'll remember

Your eyes
That always make me shiver
Now they're closed
They just sometimes twitch a little

And your body
I could own for an hour
It sent me to heaven
with its heat and power

I'll remember you
You will be there in my heart
I'll remember you
But that is all that I can do
But I'll remember

---

Försök inte ens att förstå

---

And if I'd fall, would you pick me up?

have you slept whit anyone I work whit? Is there anyone you whis I'd rather be?

---

i see you, but do you see me?
fcuk.fcuk.fcuk.fcuk.
i always knew that you'd leave me anyway.

---

om det du skrev på msn. du erbjuder mig saker och där går det fel. det handlar inte om att fråga. och man måste tänka på att det man gör/erbjuder verkligen är ett med vad man säger. är det bra att förmedla ett intryck om att man kan tänka sig att begränsa sig för den andre?man kanske ska göra såna saker, men man ska inte berätta om det som en begränsning, då blir det negativt. sen skulle jag inte vilja att du slutade blogga helt. det är der sista jag skulle vilja. det är som att täcka över problemet utan att behöva ta tag i det och reflekera över hur det kan göras bättre.

sen är det inte smart att komma men kommentarer som att jag skulle bli arg, inte svara etc. för det är din uppgift att förklara så väl att det inte händer. varje kommetar för dig två steg tillbaka. jag pratar om helheter, inte lösa delar. så tänk därför inte på en lös sak, utan tänk på flera. och förstå själv sammbandet till det du sagt så att du kan förklara det för mig om jag är tveksam. först då är man beslutsam


Sjuuuukt gammalt inlägg, men lika verkligt nu som då.

Antrax!
Antrax!!
Antrax!!!
Antrax!!!!
Antrax!!!!!
Antrax!!!!!!
Antrax!!!!!!!
Antrax!!!!!!!!
Antrax!!!!!!!!!
Antrax!!!!!!!!!!
Antrax!!!!!!!!!!!
Antrax!!!!!!!!!!!!
Antrax!!!!!!!!!!!!!
Antrax!!!!!!!!!!!!!!
Antrax!!!!!!!!!!!!!!!
Antrax!!!!!!!!!!!!!!!!
Antrax!!!!!!!!!!!!!!!!!
Antrax!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Antrax!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Antrax!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Antrax!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Antrax!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Atarax?
Nej!
Theralen!

Det jagar mig. Jag var tvungen att fly. Tur att jag har mia och wiit. Jag borde aldrig tillåta mig själv att titta bakåt för så lite kan smärta så mycket.

då tar det sönder mig.

Jag har fått jobb!! Weeio. Iof "bara" som vikarie inom den särskillda omsorgen i Köpings kommun, men det är ju å andra sidan det enda jag kan jobba som med tanke på att jag pluggar. På anställningsintervjun hoppade damen jag pratade med över alla frågor i stil med "vilka är dina sämsta egenskape/ sämmre egenskaper?" Jag tror att det berodde på att jag gav henne så lysande svar på allt.

Woodoppidooo

Japp det är nu oficiellt, jag är den klantigaste ever och har precis kommit hem från sjukhuset. Vi tar det från början:

Igår var jag hemma hos Andy och pluggade, sen gjorde hon sin tillitsövning med gott resultat vilket ledde till att vi började städa och möblera om. När Andy skulle dammsuga så gick proppen, vi satte i en ny propp men inget hände. Så vad gör Lina? Jo hon försöker stoppa i proppen med fingrarna vilket resulterar i en stöt som heter duga. Min reaktion var "Oj då" och håller fast mig i hatthyllan. Andy frågar vad som hände och hjälper mig sedan ner från pallen. Efter att ha konstaterat att det här kanske inte var så lyckat så ringer vi sjukvårdsupplysningen när dom får veta att jag är sjukt kallsvettig, mår illa, det känns som brännblåsor på tummarna (fast det syntes inget), och jag har stickningar och dommningar i vänsterarmen så beslutar damen vi pratar med att jag måste till sjukhuset. Vi packar ner mineralvatten och choklad och börjar traska. På vägen ringer jag först Stefan som genast vill följa med, men det enda jag tänker på är att man bara får ha med sig en anhörig och andrea är ju redan med mig med choklad. Sen ringer pappa och han asgarvar, vilket är förståligt (tilläggas bör kanske att alla i min familj har börjat skratta när dom fick höra vad som hände, och att ingen blev förvånad). Väl på sjukhuset så har dom tappat bort min hänvisning, när jag erbjuder mig att sätta mig ner i väntrummet kommer frågan -Jamen klarar du det då?. Vi får ett eget rum, dom tar ekg och blodstatus, hjärtmarkörer, blodtryck, puls med mera. Så smånigom står det klart att jag ska läggas in för observation över natten med telemetri. Sagt och gjort, dom hämtar en rullstol varpå jag protesterar och tycker att jag faktiskt kan gå själv Varpå systern lite barskt uttrycker: Men Lina, nu är du här och då är du sjuk och då åker man rullstol!. Jag menar jag gick från nygård till akuten det är säkert några kilometer, vad är oddsen för att jag skulle falla ihop och dö dom sista 50 metrarna?

Jag upptäckte att när dom inte tror att man ljuger (ont i magen) eller är dum och oförståndig (suicid) utan faktiskt har varit med om en olycka, en klantig och självförvållad sådan så är dom riktigt trevliga.

Tilläggas bör kanske att det här skedde i torsdags men jag har visst inte publicerat bloggen ännu.

Ni har säkert alla hört det, att jag hotar med att flytta varje gång Stefan har en tenta att skriva. Kanske känner ni också igen er i hur man tassar på tå i lägenheten, tyst och snällt serverar mat samtidigt som man blir argare och argare. Jag vill inte leva tyst och bara för att han behöver lugn och ro så vill jag sjunga, dansa, göra kullerbyttor och storstäda. Bara för att jag kan...

Men den här gången har jag inte märkt av det överhuvudtaget. Han har varit så väl förberedd att jag inte ens lagt märke till att det är en tenta han skriver. Jag har vågat prata med honom, haft hit vänner, lyssnat på musik och jag har inga tvångssyndrom som försöker tvinga mig att bråka med honom bara för att jag är uttråkad.

Ni vet säkert hur det är, när ens partner är så långt borta i tankarna så saknar man det mesta med dom. Man saknar tjaffset, man saknar tv-tittande, man saknar allt bara för att man just då inte kan få det.

(Här skulle man ju kunna ta ett tag och fundera över om det helt enkelt är så att det är jag som är barnslig)

Men den här gången har vi skött oss bra. Han är så väl förberedd att han inte blir grinig och jag har varit duktig på att hålla mig undan. Det är helt enkelt ingen tentakris.

Go on my love
I know you must go
But if there were a way
I would keep you home

You'll fight for the tears
In the eyes of our child
As she stares at the hands
Of her brother who died

For our future, our land
Or the freedom to dance
Wherever the music
Might lead us my friends

You died all alone
And I no longer pray
Cause if there were a God
He'd have let you stay

So tomorrow I'll burn
Our house to the ground
And we'll join you up there
We no longer care

About the future, our land
Or the freedom to dance
Wherever you are
We're already there

tack snälla K's Choice som skriver texterna jag tänker. Jag ska överge mitt potatisberoende till förmån för detta.

Och sen ska jag låta bli vassa föremål, det gör ont när man dansar på glas och kroppen ser så otäck ut när man ramlar och slår sig. Sen borde jag kanske vara lite mer benägen att spetsa mitt underbara mineralvatten med den unterbara mentolsmaken mitt theralen för med sig. och kanske, kanske så borde jag sluta känna sorg och avståndstagande det finns andra känslor.

Jag vet att det inte bara är jag som har sagt att vissa dagar är värre än andra.
Jag vet att det inte bara är jag som räds den Otäcka känslan.
Jag vet att det inte bara är jag som ångesten försöker kväva.
Jag vet att det inte bara är jag och mina problem.
Jag vet att det inte bara är jag som försöker härda ut.
Jag vet att det inte bara är jag som fösöker fly.
Jag vet att det inte bara är jag, så varför känner jag mig så ensam?

Jag läste två Harry Potterböcker igår, och internetade och gjorde en massa annat, det är coolt. Då har jag snart läst om dom allihop. Nu NTI.

Hur flyr ni verkligheten? Vad gör ni precis innan det blir kris för att hålla er på rätt sida om verkligheten? 
   Jag läser. Det är iof inget ovanligt med tanke på att jag ofta läser, och tycker om att läsa, men jag läser på ett annat sätt. När känslolivet är kaotiskt på ett sätt som får mig att inte kunna känna efter hur jag mår, när jag inte vet om jag kommer spy, gråta eller skada mig själv. När jag behöver en paus. Då läser jag.
   Jag minns att jag har fått ganska mycket skit för det av vuxna människor som sade sig veta bättre. Dom kallade det verklighetsflykt och att det var lika illa som att fly in i ett beroende av olagliga eller lagliga substanser. Jag är bara delvis böjd att hålla med. Nej det är inte bra att fly, oavsett om man flyr till narkotikans, svältens eller böckernas värld. Men jag flyr nog alla gånger jag har chans att välja till böckernas istället för att skada mig själv. Och jag har alltid undrat, om var så illa, att ni likställde det med att knarka, varför tog ni inte tag i problemen som låg bakom mitt behov av verklighetsflykt?

Jag anser mig ändå vara ganska lyckligt lottad på den här punkten, jag lär mig massor och eftersom jag har en lite pervers böjelse för facklitteratur så är det ju inte så att jag bara läser strunt. Jag tror nog att jag har böckerna att tacka för mycket, mina fina betyg och mycket annat.

Men, kom ihåg att det varrierar. Det är inte alla dagar som jag klarar av att läsa istället för att göra andra dummheter, och jag tror inte att alla andra heller klarar av det, att läsa istället för att leva destruktivt.

Precis lika värdelöst spel som namnet antydde, men jag var såklart tvungen att testa. Måste jag inte alltid det, testa?

Jag har rosa blommor i håret och håller hårt i livet.

och göder mitt nya beroende. Potatisplättar är nästa grej på listan och det börjar banne mig bli på tiden.

Jag har tydligen varit helt ur form på bloggfronten den sista tiden. Jag har inte haft något särskillt jag velat blogga om även om det hänt mycket precis som vanligt. Så, jag tänkte vara duktig och lägga upp bilderna som är tagna under december, det sista av 2008 och via dom berätta om vad som hänt.




Det var dags för glögg en dag mitt i veckan så vi begav oss till en villa på Furuvägen med numera färdigt kök. Där träffade vi på ett barn med en anka.



Hon är väldigt söt den här lilla tösen och hon härmar djur som inte finns, det är coolt!



Farbror Stefan var såklart inte sen med att slänga sig på golvet och börja leka med henne, det var gulligt.

Jag antar att det är för att jag är världens bästa tant-faster som världens bästa Marie ger mig presenter helt utan anledning, eller förresten anledningen var ju att jag gillar mango. Tack söta, dom doftar ljuvligt!


Svepskälet för att träffas och mysa med den här trevliga familjen var som sagt:


Väldigt mysigt och jag kom fram till att jag gillar gögg!

Efter det så kröp mys-clara upp i mitt knä och var sådär mysigt underbar som små barn är, det gick inte så bra att föreviga bara
.

...man ser min näsa....

---

Sen runt den 15:e blev jag och Stefan av en händelse med hund. Det var bara kortvarigt och hunden kunde sitta, det var coolt

---

Sen kom den där dagen som jag kämpat för dom senaste 18 månaderna:

Jag klarade det. Jag är färdigutbildad undersköterska med inriktning sjukvård och med grymma betyg. Det känns jättehärligt! Var senare iväg och pratade med syon, och eftersom jag har kämpat mig till ett snitt på 19,2 så kommer jag in på vilken sjuksköterskeutbildning och vilken ambulansförarutbildning som helst, vartsomhelst i hela Sverige. Jag kan med andra ord välja och vraka. Det känns otroligt skönt, det är välbehövligt och nu ska jag andas fram tills den 12 januari då jag börjar skolan igen.

---

Dan innan julafton körde vi på en liten julafton hemma hos Örjan, Marie och Clara!


Vi fick mycket fint och roligt, och det tackar vi för! Hoppas ni blev lika nöjda med era klappar som vi mer våra.

---

Sen på självaste julaftonen så åkte vi till Ylva och hennes familj, där fick vi bärhjälp av Melvin när vi skulle lasta in våra paket under granen.


Melvin är en duktig kille som kan det mesta, när han ville ta kort på paketen så fick han självklart det.


att vi även fick hans tumme på bild gör ju inget.

Melvin var så förväntasfull inför julklappsutelningen att han inte ville sitta still. han hoppade istället på stolen:


Två av mina absoluta favoritmänniskor:


... och familjefadern, en tredje av min favoriter:


och eftersom Melvin kandiderade som den sötase ungen ever så sjöng han självklart med när det var dags för Kalle Anka och hans vänner:



Jag är inte överdrivet förtjust i Kalle av en mängs orsaker och jag kan inte säga att jag tyckte om att titta på showen i år heller, men jag hade barn i min famn och stefan, ylva, marre och kim bredvid mig. det var mysigt och jag trivdes mitt i all julångest.

Tristan även han ett rikigt sött barn som blev väldigt förtjust i stefan:


Jag vet inte vad dom gillade bäst, julklapparna eller det faktum att det fanns massor av choklad!

Hela min stockholmsfamilj blev förevigade på samma bild, det är mysfaktor:


När Melvin fick klart för sig att nu fick man äntligen öppna paketet blev han glad

väldigt glad.

Nästan lika glad som lillebror blev över julklappen han fick


Storebror höll förövrigt hårt i sin:


Melvin och Ylva hjälptes åt att dela ut julklappar, det var snuskigt många och det slutade med att dom vuxna fick öppna de sista av barnens julklappar då de inte orkade mer.


Många klappar blev det!


Dagen efter, när allt julklappspapper var bortstädat började Melvin och Stefan leka med en av Melvins favoritklappar, ett biltält!




Melvin stortrivdes och Stefan fick ont i ryggen, men jag jag tror han trivdes i alla fall

---

Den 27:e ringde min rara mia och bad om hjälp, Smedjan behövde folk och jag gick såklart dit, jag menar jag fick ju tillbringa kvällen i mycket trevligt sällskap och fick balsamera mina öron med dessa duktiga herrar:


Jag hade ingen aning om att Dennis hade en sån rötst, jösses! Jag och Mia satt som vanligt med gåshud.

Eftersom Granbergs är så trevliga människor så bjöd dom in oss till chartas sista spelning 2008. och så fort vi gick dit hittade jag en puma som alltid lyckas se lika snygg ut:


Mia drack öl


och det var mycket folk:


därför var det kanske inte konstigt att Mia träffade på gamla bekantskaper. Jag minns inte vilket av alla ganska elaka kommentarer jag fällde, men förlåt. Det är väl mitt sätt att försvara min vän. Hon ska inte hamna i klorna på någon hon inte vill bli tagen av.

Jag och Lotta försökte förblinda varandra med blixtrar, det var kul efter tre drinkar^^


Och någon tyckte att jag hade en porr-bild på dennis, så då lägger jag upp den här för någon att njuta av


Sen kom en skönsjungande snubbe och stal min handväska!


Det var så mycket folk att han fick sitta på golvet


Glömde jag säga att Löthis var där? Det var han!


När det var dags för Charta 77 att äntra scenen så stod jag och Mia och hoppade!


Jag vill bara säga att jag hade stilettklackar ca 10cm långa och hoppade som en tok med både Mia och Emma! Jag hade riktigt roligt tills ångesten kom krypandes. Då gick jag hem.

---

Dagen efter kom Frida på besök,


och som alltid när vi träffas hela gänget så urartade det hela. denna gång med att jag och Daniel hade blixtkrig och jag vann!!

---

så gott folk, undefär så slutade 2009, men än har ni inte sett det bästa. det var ju nyårspartaj hemma hos mig och stefan också. dom bilderna kommer nästa gång jag tömt kameran.