Lina

Ni kanske märkte det. Jag har dödat bloggen.

Även Freaks har hemligheter och kan vara förbannat trötta på människor.

Var nyfiken i en jävla strut det har du fan inget av i_alla_fall.

Det är så skrämande, för nästan varje gång jag är där (vilket i ärlighetens namn inte är så ofta) så sker precis samma sak. Jag planerar att ta det lugnt och bara träffa dom jag ärligt har saknat, det leder till att jag av någon anledning blir rastlös och vill göra saker, hela tiden. Jag vill bli övertygad om att stan inte är så hemsk, att människorna inte är så inskränkta... Det sker aldrig. För varje gång jag återkommer till Köping ser jag staden och människorna i ett lite hårdare ljus. För varje gång försvinner en del av dess själ och charm.

Det känns ungefär lika hemma som att sitta i soffan och titta på "En annan del av Köping" alltså inte alls. Det är inte längre min stad, jag vill inte ha den. Jag är bara så glad att jag numer är där på mina villkor. På visit för att träffa mina vänner, inte fast i smeten, jag känner mig inte tvungen att vandra runt gatorna som en osalig ande. Jag sitter inte fast men längtar bort, och jag är inte längre borta med tungt samvete. Jag är snart hemma igen, och hemma är långt ifrån Köping. Jag kommer tillbaka och hälsar på, men jag vet vad ni är nu. Jag har insett att det inte fanns någon charm i den där själen, det var bara jag som såg genom rosa glasögon.

Im so glad I got away
but you,
you are stuck there.

Det börjar bli dags för dig att komma hem nu lilla farmor, vi väntar ju på dig.
Det börjar bli dags att bli frisk nu lilla farmor, vi saknar ju dig.
Du är inte ensam lilla farmor, vi älskar ju dig.

Jag blir så varm i själen av att se dom framsteg hon gör. Det är dom små men stora sakerna som betyder, som sätter sig som en guldkant i mitt hjärta och fyller mina ögon med glädjetårar. Som igår, då hon satte sig upp på sängkanten för att äta. Du klarade det farmor!

Jag är så glad att jag är där jag är i livet, jag har koll på vad som händer, jag kan förklara, både för familjen och för farmor själv. Jag gör nytta, och jag mår bra när jag gör det.

Jag bara önskar att allt vore annorlunda,
jag önskar att det inte hade behövt hända.
Jag bara önskar att du inte hade behövt vara orolig,
jag önskar att du inte behövde lida.
Jag bara önskar att hela livet inte var som nu,
jag önskar att du blir frisk snart.

Jag ska upp snart, tenta i morgon, men jag bara undrar, hur kunde du?

NÅLAR
när du läser det här...
bild
hej
i cant climb whiout you
Varför?
du har fel
när du läser det här


Jag skulle kunna använda så många ord, ord som HORA, lögnare, pundare, tja i storts sett vilka ord som helst, inga skulle vara lögn.

Men ett ord, även om dom är flera kan inte heller fånga känslan av det där äckliga, av en person som är så jävla nasty att man blir mörkrädd. Det sjuka är att jag inte reagerar som man kan tycka att jag borde, jag är bara arg på den ena parten. Den andra, tja det känns överspelat för länge sen, jag har gett upp det där, vi ältade det så noga då, men lögnerna stannade kvar. Allt dog.

Jag beundrar det faktum att jag får höstdepressioner på våren. Så jävla emo, men hey det löser sig. Jag ska läsa lite några fler svarta brev, jag funderar på att publicera, allt som är ärligt stulet borde ju rent logiskt vara min egendom.

Det är en massa känslor idag. Det började fantastiskt, men sen slog tanken mig, och jag inte riktigt skaka den av mig. Det är hemskt det du gör, och jag föraktar människor som du mer än livet. Du måste ha sett hur sårad jag var, hur knäckt jag var, och du agerar precis lika dant.

Och du, jag ser nu, hur det måste ha varit, alla dom bitar jag inte såg då, ser jag i en annan historia idag. Jag känner bara avskyn och tärande ilska. Jag är glad att jag kom till insikt, men det hade gärna fått vara en annan dag än julafton!

Nåväl, det kommer att bli en toppendag, och det är snö ute! Tack vara min nya fina bok, så vet jag också hur jag sover i en skyddande snögrotta! Super!


God Jul alla!

Att du är ful när du ljuger.

Eller jag menar, alla vet att du är ful och att du ljuger.

Hahaha, karma suger beeatch and it will bite you big time!

Att skrämma oss sådär....

Det var ganska okej, tills jag fick se den sönderklippta tröjan, och "likrummet", då blev det lite mer verkligt....
Vi hade ju allt planerat, det var en toppendag! Jag fick reda på att jag var godkänd på ena tentan och måste redigera mina referenser i den andra, som väntat med andra ord och jag var glad.

Så då bestämde vi oss för att vara vuxna och duktiga. Vi åkte och sa upp ditt förråd, vi åkte till stallet. Vi planerade för mathandling och för barnhämtning eftersom vi hade bilen.... Det gick åt helvete haha.

I stallet så gjorde vi det vi skulle och sen bar det av, du red och jag sprang bredvid. Det gick fint, antar jag, jag red inte.... Vi vände och det var då det gick åt pipan.

Jag hör hur ni börjar trava, du och den stora hästen, jag springer med. När jag hör att ni ökar takten, saktar jag ner. När ni går upp i galopp så stannar jag, för att se om han också skulle göra samma sak. Han ökar takten, är redan långt borta, och jag förstår att det här kommer att gå åt skogen, så jag springer för allt jag kan. Jag hör hur hans steg ändras, jag böjer ner huvudet och springer allt jag kan, ni är så långt borta. Jag hör hur du skriker till, förstår att du har flugit, och tittar inte ens upp, jag bara springer, det gick så fort, du är så långt borta och jag är så jäkla rädd. Jag älskar dig skrutt, jag hoppas du mår bra.

Jag kommer fram, och du bara ligger där, på sidan i vassen(?) med dina ben intrasslade i träden. Du säger att du har ont i huvudet, att du slog i det, jag sätter mig bakom dig, stabiliserar din rygg med mitt ben. Jag tar dig i händerna och försöker lugna och trösta.

Jag får fram din mobil och ringer 112, och du bara gråter. Jag har ingen aning om hur du mår, du gråter och är rädd. Minns du hur jag sa att du inte skulle röra dig? Du var så duktig, du låg helt stilla och höll mig i handen. Jag sa gång på gång hur duktig du var, och hur stolt jag är över dig, och jag menar det.

På larmcentralen förstod dom inte riktigt vart vi var någonstans, jag förklarade så gott jag kunde. Jag sa att gångvägen är paralell med bilvägen, men några meter bredvid. Men den är upplyst så det går att följa den med blicken. Du bara grät, jag frågade hur du mådde, du visste inte, du var rädd för att du skulle ha ont, men visste inte om du hade det, du grät igen.

Då kom dom, medmänniskorna. Mannen som var först fram, som pekade ut dig för mig. Det var mörkt och du hade inga reflexer, som tur var så hade jag min reflexväst. Mannen med stavarna som var på väg mot Tyresta och som lovade att framföra att du var kontaktbar och att vi väntade på ambulansen. Kvinnan med hundarna som tog lampan jag hade haft med mig för att undvika hål i marken, och gick ut och ställde sig och väntade vid vägen. Hon vinkade in ambulansen åt oss. Jag är så glad och tacksam för att dom var där när vi behövde dom, att vi hade turen att träffa på riktiga medmänniskor mitt i oturen.

Jag tröstade och försökte lugna så mycket jag bara kunde, men just då var jag inte det minsta rädd. Jag vet att jag gjorde allt rätt, jag stabiliserade dig, höll dig stilla och var närvarande. Det var bara att vänta, men jag led med dig, det gjorde verkligen ont i själen att se dig så upprörd, så rädd och i så mycket smärta.

Jag ringe vår storasyster, berättade vad som hade hänt, vilken tur att vi har varandra. Jag ringde pappa och sa åt honom att han var tvungen att hålla sig nykter. Min tanke var att om det gick åt skogen så ville han vara där, gick det bra skulle vi behöva skjuts för att kunna hämta bilen.

Sen förändrades du. Du började titta upp på mig med några minuters mellanrum, och fråga vad som hade hänt, när jag berättade började du gråta och sa att du trodde att du hade drömt... Sen grät du i några minuter och frågade igen vad som hade hänt. Du mindes ingenting, och det jag berättade för dig glömde du snart bort igen.

Jag ringde 112 igen och berättade om dina nya symptom, hon sa att dom var i närheten. Jag koncentrerade mig på dig, och plötsligt kom dom. En blond ängel i gröna kläder kom springandes över åkern, och från andra hållet kom det en ambulans och en läkarbil. Den blonda ambulansföraren kom fram först. Hon var så proffsig, jag blev så imponerad. Hon tog av dig hjälmen och höll i din nacke, sen satt hon där tills dom andra kom fram.

Dom kände igenom dig, men jag satt ju i vägen, ev. ett brutet lårben, mycket smärta, men annars inga synliga skador. Dom började förbereda för att flytta dig när dom upptäckte hur du låg med benen. Jag hörde hur dom frågade varandra om dom hade någon bultsax, du fick inte röra dig, så dom funderade på att klippa bort grenarna, du var så duktig älskling, du låg helt stilla med ditt huvud i hennes händer och din rygg mot mina ben. Jag höll dig i handen hela tiden och tröstade så gott jag bara kunde. Du var så fantastiskt duktig!

Dom kom med nackkrage, den var svår att få på, du hade ju stalljackan på dig. Så småningom gick det och dom hämtade ryggbrädan. Det var som på film, dom var så duktiga, fyra personer som rörde sig som en. Tjejen vid ditt huvud och dom andra tre runt omkring, på tre så höll dom dig still så att jag kunde flytta på mig. Jag kunde inte gå, jag hade blodstopp i benen av att ha suttit i låst läge så länge, men jag var aldrig rädd. Det var inte verkligt just då, allt gick bra och det kunde inte vara någon fara. Hjälpen hade kommit och jag var med dig hela tiden mitt hjärta.

Dom spände fast dig och lastade dig på båren och in i ambulansen. Läkarna åkte iväg och sen for också vi. Jag tror att vi fick vänta på hjälp i ca. 30 minuter och att det tog 10 att få bort dig, sen 20 minuter in till södersjukhuset. Dom pratade om att skicka dig till KI, där dom är bättre på större trauman, det kändes tryggt när dom inte gjorde det.

Under tiden hade Ylva kommit fram till SöS, och hon hörde hur dom pratade om "ridolyckan" som var på väg in. Hur dom mobiliserade sig, placerade sig i akutrummet och i ambulanshallen i väntan på dig. Stackarn, jag tror hon stod där i tio minuter innan vi äntligen kom, jag antar att det kändes som timmar....

Vi fick inte följa med dig in i undersökningsrummet, det var mer än en handfull vitklädda människor där, vi blev istället leddat ill ett anhörigrum. Ylva var helt vit i ansiktet, hon grät, jag lät bli. Det var fortfarande ingen fara ju. Jag hade allt under kontroll! Efter några minuter började paniken komma, varför satt vi i "likrummet"? Var det så illa att dom inte ville låta oss sitta bland andra människor? Jag fick kaffe och öppnade dörren. Det började bli otäckt, men det var fortfarande helt okej.

Dom kom och hämtade oss, och vi följde dig till röntgen. Jag var lugn igen, vi hade fått se dig, pratat med dig. Dina värden var bra, ABCD stabila. Jag hoppades bara att röntgen inte skulle visa någontin. Du kom tillbaka, efter att ha blivit röntgad från topp till tå, du hade ont, vi var hos dig hela tiden. Så småningom började du få panik av att vara fastspänd i nackkragen och av smärtan. Ylva djupandades och jag bad om lugnande. Det var först då jag kände tårarna. Att se dig ha sån panik, att vara så rädd och inte längre kunna hjälpa till. Ute i Tyresta hjälpte jag dig, du fick aldrig panik, du låg stilla, du var jätteduktig. Men på akuten... Jag kunde inte göra något mer än att hålla dig i handen. Att se dig så... Gumman, jag älskar dig.

Nåväl, du blev så småningom friskförklarad, inte ett enda ben bröts, jag har inte ens sett några blåmärken. Du fick komma upp på en AkutVårdsAvdelning för övervakning, och vi åkte. När jag fick se din tjocktröja, som numera bara är slamsor, visste jag inte vart jag skulle ta vägen. Det gick så bra, men det kunde ha slutat så illa. Du hade verkligen tur hjärtat. 1,5 m bakåt var det en stolpe, en  meter bakåt var det en stubbe och en halvmeter längre ner var vattnet. Din sönderklippta tröja var ett bevis på det, att allting funkade, du fick den hjälp du behövde, jag gjorde allt jag kunde, Ylva var fantastisk och du var så duktig. Jag kunde itne kasta tröjan....

Jag älskar er, mina syskon. Det är er jag vill ha runtomkring mig om jag råkar illa ut. Vi visade det igår, vi tar hand om varandra och vi kompletterar varandra. Det var läskigt, men det gick bra, och det är jag glad för.

Och du Kim... I framtiden så kan du väl försöka att vänta tills hästen har stannat innan du hoppar av?

Lina <3 sina syskon!
...för att blod kan vara tjockare än vatten!

• Myntades i början på 1900-talet, för att vi är så jäkla speciella.
• Centralt är ångest om uppträder i form av emotionell instabilitet, impulsivitet, känslomässig sårbarhet, "svartvitt" tänkande, identitetsproblem, separationsångest och klängighet omväxlande med avståndsskapande i viktiga relationer.
• Personen har en störd bild av det egna jaget.
• Synen på andra kan växla snabbt mellan absolut idealisering och total nedvärdering.
• Det är omtvistat hur stora möjligheterna är att terapeutiskt behandla patienter med borderline.

Så, vart är allt detta. Idag verkar jag tro att jag vet vad jag känner, men hur är det med det jag inte känner. Idag känner jag mig inte borderlinig, jag känner mig bara sjuk.

Idag kollar jag upp intressanta länkar.

Ikväll faller jag- håll mig hårt.

Det kan vara så att det finns ett inlägg på en annan sida som ganska väl beskriver vad jag känner. Jag säger inte att det är så, men nu vet ni.

Appråpå mitt inlägg om lönnlöv så fick jag en underbar kommentar av min elg.

Ja, det skulle nog min lillasyster säga. Hon skulle titta föraktfullt på mig, höja ögonbrynen säga Ooookej. EMO och göra en grimas. Vilken tur att jag inte berättar för henne att jag är emo, för då skulle hon göra så. Men det är okej, hon mobbar mig med kärlek, jag mobbar tillbaka.

Nåväl, jag ska försöka skriva lite seriöst och utlämnande istället för att prata om syskonkärlek. Kruxet är bara att jag inte känner mig så seriös och så utlämnande idag. Jag känner mig som om jag lider av en emotionellt instabil personlighetstörning. Med andra ord så snurrar allt fort, och allt går upp och ner. Det är svart och det är vitt, det är jobbigt och fantastiskt. Jesus Christ, att jag orkar?! Man skulle kunna fråga sig vilken sorts humor gudarna har när dom låter min hjärna hålla på så här.  Jag blir helt slut bara av att tänka på vad den håller på med, själva hjärnan brinner nog vid det här laget.

Förstår ni vad jag menar? Jag sitter med lite ångest, men massa gläde, med lite sorg, med lite ilska med massa skratt och jag vet varken ut eller in. Det skulle kunna vara så att jag bara är lite rädd och nervös...

Jag tror att det är så, men i alla fall så känner jag mig lite som deppig-otrogetsvin-rnb idag. Därför har jag lyssnat på både Beyoncé-if i was a boy och Rhianna- take a bow. Kvällen fortsätter med mera sliskig musik men lika mycket av den där sorten som får friska människor att hoppa framför tåg. Ja, ni gissade rätt The Perishers for the win.

Men vet ni, det är helt okej i alla fall. Det är kanske så här det känns att vara frisk. Att man känner att det är lite knasigt i kroppen, men det är inte hela världen. Det är mycket som händer nu, det skulle kunna förklara det som jag inte vill kalla för ångest. Jag är inte på topp ikväll, och det är nog mest det. Jag har på något sätt vant mig. Jag mår inte alltid bäst, men jag mår oförskämmt bra mesta tiden och det är helt fantastiskt. Jag ska fortsätta att läsa den roligaste bloggen på länge (yepp, Im a stalker, call the cops) och deppa till min emo musik. Ni vet det sköna i att skratta och gråta samtidigt.


.... Eller så är det helt enkelt så att jag finally märkt av hösten, jag undrar om det är lönnlöv på väg? Jag gillar verkligen inte lönnlöv, känslan är beroendeframkallande och jag brukar alltid vilja gå i ehhm... idé. Just nu är jag förväntasfull inför det mesta, inför i morgon, inför livet. Samtidigt som jag är livrädd för lönnlöv.

Damn. Jag hatar verkligen lönnlöv.

Har ni funderat på att det finns alldeles för många idioter som klagar? Att alla förbannade svenska bananmänniskor i det här ickefungerande samhället sitter på sina feta arslen och klagar på saker och ting utan att göra ett förbannat dugg åt det! Har ni tänkt på att ni inte kan göra världen till en bättre plats om ni inte försöker? Har ni insett att det måste komma en förändring till skott, och att den förändringen startar hos just dig?

Jag blir så jäkla förbannad! Jag har så många exempel på klagande, dryga människor som inte gör någonting åt saken! Jag har en söt kompis som blir utsatt för det dagligen: Hon tog för snart ett år ann sig en stackars kräk med fyra ben. Att kalla honom hund skulle vara fel, för han var så knäpp. Han hade blivit utsatt för så mycket hemskheter i sitt korta lilla liv, ingen orkade ha kvar honom. Han hade bott i många olika familjer och blivit misshandlad i flera av dom. Så vad gör hon då? min fantastiska vän? Hon ger honom tid! Hon går in i projektet hund med ögonen öppna, en jävla massa kunskap och ett oändligt tålamod! Hon har gjort allt hon har kunnat för att ge den här hunden ett nytt, bra hem. Och vet ni vad? Hon har lyckats! Hon har gjort det som närmare tio personer innan henne misslyckats med! Hon gjorde den där saken till en hund, en hund som går ihop med andra hundar-hanar likväl som tikar, med katter och med barn. Hon släppte in honom i sin familj, han fick komma hem.....

Det är det sockersöta i den här historien. Det finns självklart en baksida av nämnda mynt. Nämligen hennes inskränkta, retarderade omgivning! Inser ni vilken tjänst hon gjort den hunden? Fattar ni inte att det inte har varit lätt för henne alla gånger? Bryr ni er om henne? Bryr ni er om djur? Om ni gjorde det skulle ni inte racka ner på henne! Om ni gjorde det så skulle ni stötta henne, uppmuntra henne och finnas där när hon behöver någon att luta sig mot. Man sitter inte på sitt feta mellansvenska arsle och klagar när man inte gör ett förbannat dugg själv! Det är inte okej! Jag har sedan länge revolterat mot det jävla dygdelagssamhället som vi lever i, jag är trött på det. Jag är inte lagom, jag är fantastisk. Min vän är inte bra, hon är bäst. Och jag är förbannat stolt över henne.

Jag hoppas av hela mitt väsen att hon säger åt er ordentligt nästa gång ni öppnar käften, annars finns jag där för att göra det åt henne. Era patetiska äckel! Bara för att ni haft en underbar uppväxt, leker lyckliga djur och köper friska, glada djur som folk slåss om så kan ni inte blunda på det här sättet. Stötta människan som tar hand om problemet som oansvariga puckon till människor skapar.


Och som alltid i det här programmet så kan min ilska appliceras på så många saker. Vi har redan nämt djurbiten. Vi har dom patetiska socfallen som klagar på att dom har dåligt med pengar, men som är för lata för att söka ett jobb. Vi har dom svaga utbrända människorna som inser att dom  inte trivs på arbetsplatsen men som inte försöker byta och vi har dom mest tragiska av alla. Vi har dom vi kallar emo. Dom alternativa, dom som mår så förbannat dåligt. Dom som kan åka på festival, men inte plugga för dom har social fobi. Dom som vill bli något, men inte kan för en person har en gång varit elak mot dom. Dom som mår så jäkla dåligt men inte tar tag i problemet. Dom som ger sig själva motsägesfulla diagnoser, och tror att man på fullaste allvar är cool om man har randiga lemmar. Dom som överdoserar på 2 atarax och sen vitt och brett snackar om hur nära döden dom var. Det är dags att vakna upp, jag hyser ett personligt agg mot er, för ni förstör. Men inse också att det enda människor i er omgivning, och personalen på psysket gör är att skratta åt er bakom stängda dörrar. Vill ni reformera psykvården och få den hjälp "ni så desperat" behöver så räcker det inte med att sitta hemma och blogga om det på lunarstorm. Det räcker inte att skälla på sin psykdoktor. Mår ni så jäkla dåligt så finns det bara ett alternativ. Ni måste skrika så ni hörs och brinn där folk kan se er.

"Anonym om Stalking is the sneakiest form of compliment...:

När folk slutar "skaffa" sig diagnoser som accessoarer, så står jag för att jag är sjuk.

Självklart vill jag bli accepterad precis som jag är. Men alla under 25 som ljuger sig till 4 olika sorters preparat för att vara speciella kvaddar liksom den möjligheten."



Du har inte funderat på att det kanske är därför som människor "skaffar" sig diagnoser, för att världen inte vet bättre? För att dom kommer undan med det i ett samhälle som inte vill kännas vid psykiskt sjuka? Du har inte funderat på att du kanske har makt att ändra världen? Ändra sättet som folk ser psykiskt sjuka på? Att det kanske är dags att göra något istället för att sitta hemma och tycka att andra människor gör fel?

Missförstå mig rätt, jag förstår vad du menar. Det är inte roligt att hamna i samma fack som alla andra, oavsett om det är tonåringar med normala tonårsproblem eller om det är mördare och pedofiler. Det är aldrig kul att asocieras med en grupp man inte känner samhörighet med. Men vad kan vi göra åt saken? Att bara låta bli att stå för att man är sjuk hjälper ingen, jag tror att det snarare är tvärtom. Dom som inte är psykiskt sjuka kommer undan med sitt spel och sin stöld av samhällets resurser. Samtidigt som dom som behöver hjälp inte har samma möjlighet att få den, och samhällets fördomar består.

Varför är det just människor under 25 som kvaddar din möjlighet att accepteras som människa? Varför är det inte dom över en viss ålder eller under en annan? Vad är ditt ansvar i denna debatt?

Jag skulle hemskt gärna vilja att du förklarar hur du tänker för jag kan inte för mitt liv förstå att man lägger sig ner. Jag förstår känslan av att vilja, och av att vackla, vi är alla där ibland. Men jag kan inte se något annat alternativ än att stå för den jag är, och min psykiska ohälsa är en stor del av min ytterst charmiga personlighet. Det här är inte en kamp jag har råd att förlora, jag tar alldeles för stor plats för att det ska vara möjligt. Jag vill jobba och utbilda mig, jag vill leva, men för att klara av det behöver jag också få kompetent vård när jag faller. Jag behöver hjälp att inte ta livet av mig när allt är svart, jag behöver medicin för att vända fallet och jag behöver rehabelitering för att våga försöka igen. Det finns inga mellanlägen för mig, inga alternativ. Antingen så ändrar jag på samhället eller så kommer jag bokstavligt talat att dö på kuppen.

Mannen som myntade detta uttryck fick mig att fundera. Han läste igenom hela min blogg, 235 inlägg, av fri vilja, och det fick mig att fundera.

Jag började med att tycka synd om den stackarn, 235 inlägg som handlar om allt mellan himmel och jord, men kanske med lite betoning på relativt destruktiva känslor. Jag ska inte svära på att det är så, men det känns så. Min andra reaktion var att vilja förklara mig. Förklara att jag inte alltid är så knäpp som det verkar, att det varierar. Att jag må vara gränspsykotisk, men jag är inte schizofren och kommer inte att döda hans familj. (och för det tredje så funderade jag nästan på om jag skulle rensa den lite....)

Hur i hela friden kommer det sig? Varför tycker jag synd om en människa som av helt fri vilja väljer att läsa min blogg. Jag har inte på något sätt dolt att jag är galen (jo det har jag om jag ska vara ärlig, men jag har bokstavligen sagt att jag är galen). Vi har pratat om sjukdomar och lite allt möjligt, jag tror han fattar att jag inte är en 12 årig bimbo som alltid levt ett lätt liv.

Finns det någon anledning till att jag ska behöva förklara mig? Ser världen verkligen ut så idag att jag måste presentera mig med att jag lider av en emotionellt instabil personlighetstörning med schizoaffektiva psykoser och att min senaste psykontakt misstänkte att jag lyckats förvärva post traumatiskt stresssyndrom efter dom sista åren i Köping? Är det den relevanta informationen eller vill folk fortfarande veta att jag läser till sjuksköterska, jobbar extra, tycker om att springa och gillar skor?

Och det här gör mig nästan förbannad! Jag har aldrig någonsin skämts för vem jag är eller för vad jag gått igenom. Jag skämms för vissa handlingar, för det har sårat folk. Jag har tatuerat in budskapet på min kropp. Svart mot vitt, att även galningar behöver kärlek. Jag berättar öppet om mina ärr och mina erfarenheter när vi kommer in på ämnet och talar ofta i skämtsamma ordalag om att jag är galen, allt för att avdramatisera det hela. Jag skämms fortfarande inte, absolut inte, men jag vill så gärna gå vidare. Jag vill så gärna att det är på riktigt den här gången, att jag är frisk och inte faller igen.

Är det verkligen så att bara för att min borderline är svartvit, så måste även mitt liv bli det. Att antingen så är jag allvarligt psykiskt sjuk med självdestruktivt beteénde och suicidala handlingar, eller så tvingas jag anpassa mig till ett samhälle där det är skammligt att vara annorlunda. Ska jag behöva låta "jobb-Lina" ta över helt och därmed leda in mig själv på vägen till sjukdom, eller ska jag kunna fortsätta att vara mig själv och alltid orka möta folks fördomar med rak rygg och stolt blick. Jag har inga problem med att göra det egentligen, men det är så tröttsamt! Det är som att leva med en avskyvärd hemlighet. Det är inte så att jag inleder en konversation med mina medstundenter genom att berätta om hur jag är destruktiv idag. Vilket i sin tur betyder att ingen där kan lära känna mig, för de känner inte till en av dom viktigaste bitarna hos mig, i mig. Om man sedan börjar lära känna någon, så kommer den frågan ständigt upp, när ska jag säga det, ska jag säga det, hur säger man det och hur mycket säger man?

Varför ändrar vi inte radikalt på samhället och vägrar låta oss tryckas ned i framtiden? Varför lär vi inte dom människor som klumpar ihop oss med mördare annorlunda. Vågar vi verkligen stå för dom vi är? Vågar du erkänna att din sjukdom är en del av dig. Om inte av ditt liv och din personlighet, så av din historia. För så är det för mig. Jag känner mig friskare än någonsin men å andra sidan har jag fortfarande emo-perioder där allt känns nattsvart. Jag känner mig starkare än någonsin, men är fortfarande i viss mån destruktiv. Jag skadar inte längre mig själv, men när fan blir man frisk? Måste man vara frisk för att passa in i dagens samhälle eller finns det plats för oss alla här?

Egentligen är det här bara en sida känslor, inga seriösa funderingar, för vi vet ju alla att det inte finns något alternativ. Om inte samhället vill anpassa sig till mig så tvingar jag det. Jag är offeciellt så välanpassad som det går, jag betalar skatt, har max varit sjukskriven en månad, läser på högskolan och drömmer om en framtid med barn och tvspel. Jag är ingen galning, inte ett psykfall bland andra, inte ett socfall i mängden. Jag är en galen flicka som behöver kärlek. En ung kvinna som vägrar skämmas. En välanpassad jävla individ som vägrar radera gamla bloggar bara för att dom visar en värld som alla inte vill kännas vid. Jag kommer fortsätta att publicera bloggar när jag hatar mig själv och hela världen, och jag ska fan inte tycka synd om den som finner mig och mitt liv tillräckligt intressant för att läsa flera års skildringar. Jag står upp för mig själv och min psykiska sjukdom, samhället får helt enkelt lov att anpassa sig!

Skulle jag kunna döda för det jag tror på. Jag skulle slita ditt hjärta ur kroppen och tvinga dig att äta upp det. Vilken rätt har du? Man är inte mänsklig om man agerar som du. Du är fake and you know it.

Men som alltid så är det inte klapmongon i filmen so skrivit brevet, och karma äger. Se på mig nu. Se på mig under tiden som jag skrattar åt dig. Se på mig, se mig i ögonen när jag våldtar din själ.

Jag skrev något vettigt och känsligt, så jag flyttade det men lyckas inte riktigt länka som det ska vara... vi får se hur det blir.

Was it love, or just something that reminded me of
Something that felt a lot like, but wasn't, love

Was it love, I think it was but I'm far from sure
I'd never felt that way before, was it love?


You promised, you let me down. You lied, I turned away. Walked away but left my soul on the ground for you to step on.

Så gärna jag just nu önskar att det som varit inte skett. Hur gärna skulle jag inte av flera anledningar vilja gå tillbaka och bli lagad, få laga och hata i symbios.

Jag känner mig sviken, men vet inte om jag har rätten till dom känslorna. Jag är förvirrad utan dess like, och försöker desperat samla styrka att öppna och koncentrera mig på boken som ligger framför mig.

För plötsligt så var ingenting viktigt längre och jag slits mellan två viljor. Hjärnan och hjärtat.

Shit, shit,shit,shit.

Vad i helvete gör man nu?

Jag vill inte tänka, för det här är hemliga tankar.
Jag vill inte känna, för jag vet inte jag om jag kan stå för det här.
Jag vill inte fundera, för det gör mig svag.
Jag vill inte undra, för jag är klar med det livet.
Jag vill inte önska, för jag har gått vidare.

Att så lite kan få mid borderline-schizofrena jag att känna så mycket. Att så lite kan göra så ont. Att allt detta kan ha sådan betydelse, och att du inte förstår.

Jag tror jag vet vad jag känner, jag tror jag vet vad jag kommer att göra, men jag verkar inte ha en aning om vad jag faktiskt vill.

Jag är så arg, förbannad och besviken, på dig, på alla, på världen och på livet.

På makten du har över mitt själsliv, på hur du bestämmer över mina känslor.

Jag försöker vara stark, jag försöker vara tuff, jag håller upp en kaxig fasad och kämpar för livet, för att gå vidare. Utan att lyckas.

 

När vet man att det är dags att ge upp? När är det tillåtet att sluta försöka, att bara sätta sig ner och vägra resa sig en endaste gång till. Att bara vänta. Är det nu? Efter vad som känns som hundra år, ett helt livs sorger och mörkt, hemskt hat. Är det inte nu? När jag trots att jag kämpat med näbbar och klor, inte ser en markant förbättring, utan bara en liten, liten skillnad. Det borde vara nu.

För när allt är som det var, så har ingenting förändrats. Jag våldtar min själ och försöker övertyga den om att livet jag lever är sanning. Det är verkligt, och dom här patetiska känslorna spelar ingen roll.

 

Innerst inne så vet jag, att ge upp är inte ett alternativ, inte idag. Jag har inte kommit så här långt för att ge upp, för att vara lika värdelös som alla andra. Jag har kämpat mig hit för att komma längre, för att verkligen göra skillnad. Mitt mål är att när jag ser mig om i backspegeln, så ligger du överkörd vid diket.

Did he break your heart today?
Well, some will say: "It's never gonna be easy."
And did he tell you that he loved you?
He's just not in love with you anymore...
I met a man who saw a ghost, sat down on his bed
and said: "Hey, there's no need to worry:
I've lived my life from start to end
and I've seen nothing that makes sense,
except being in love."

(chorus)

So dear, dear Katie,
what have you done lately?
I've heard it's all going on...
So dear, dear Katie,
this mess you're in is crazy,
remember real love!

Take tea for two, an afternoon,
and by the sea remember how it used to be
when we were young and we didn't care
and oh the people used to smile,
we were holding hands in the park
and simple things as men and women share
they used to make you smile.
Little girl, don't be lonely.
you'll never be lonely...

(chorus)
So dear, dear Katie,
what have you done lately?
I've heard it's all going on...
So dear, dear Katie,
this mess you're in is crazy,
remember real love!

And did he break your heart today?
Well, do you still feel?...

/ J.B