Lina

so fuck you and thank you for comming, I'll guess I'll see you in hell

you look so beautiful tonight

will ypu find it in your heart to let it go. Away, and let me rest in pieces?

I not a perfekt person
theres many things I whish I didn't do
I never meant to do those things to you
so I'll have to sa this before I go
I just want you to know
I found my reason to be
to change whom I used to be
...and the reason is you
I'm sorry that I hurt you
it's something I must live whit every day

valda ord, som alltid tagna ur sitt sammanhang
valda ord, som passar mig
mitt humör
just nu här

jag tackar er
älskade vänner för att ni är
och du M som bara är du
underbara älskade du

Jag orkar inte med mer. Jag orkar inte, jag orkar bara verkligen inte. Jag vill bara gråta, göra slut på det. försvinna, tyst, stilla ensamt. Borta. död.

Jag orkar inte, jag orkar inte.
Jag orkar inte vara jag.
Jag orkar inte hålla upp den där äckliga jäkla masken, den där fasaden som är bräckligare än glas och hårdare än betong. Att lägga av den är inget alternativ, under den är jag skör. Som blött papper, trillar sönder mellan dina fingrar. som om dom vore av rakblad. Det behövs inte, ni dödar mig i alla fall.
Jag dödar mig i alla fall.
Vem behöver glas? Vem behöver rakblad? Vem behöver smärtstillande? Vem behöver något?
Jag har ju mig själv.
Jag vågar inte
JAg orkar inte
Jag vill inte

ut. flykt. borta. försvinna.glömma.
erase and rewind.
DELEATE

glömma...

Jag sparkar mig i magen, sliter sönder håret och skriker mig själv att fatta! Ge upp
Vissa dagar. är jag bara för mycket.
vissa stunder är allt för mycket.

Det känns bra.
Men nervöst.
Men väldigt bra.
Varför är jag då nervös?
När det känns bra?
Jag vet ju vad jag vill
Och vad jag inte vill
Jag är glad.
Jag försöker skapa möjligheter
Det känns bra
bara lite nervöst.
Går det sönder
Går jag under
Men det känns bra

Varför fattar jag inte? Varför förstår jag att jag gör fel, men slutar inte. Jag förstör så mycket, och jag vet att det är som yster sa: jag skadar fler än mig själv när jag skadar mig själv... eller någonting ditåt. Jag vet inte, ich jag kan inte ta till mig det.
Jag vet att ni tycker om mig, men det spelar oftast ingen roll, för jag tror det inte.
Jag vet om att jag inte är ensam i världen om att ha det såhär, men vart har du dina maskar?
Jag vet om att det inte är mitt fel och att jag gör så gott jag kan, men tycker att det låter falsk.
Jag vet att inte ens jag alltid kan bättre, men skrattar åt min egen naivitet.
Jag vet att jag sårar er när jag skadar mig själv
...och jag vet att jag inte förtjänar det här. Jag förtjänar på många sätt ingenting.

Jag skulle vilja vara ett avskräckande exempel, men behövs det verkligen. Jag vann en tävling i lördags, woho mina skärsår är dom som gett dom allvarligaste menen. Betyder det att era inte räknas? Klart att det gör, man kan inte tävla i sådant och man kan inte tävla om man tävlar på olika villkor.
   En annan vän sa att hon en gång hade en vän som fungerarde som ett avskräckande exempel, men hon var inte värre än mig. Hon avslutade med att säga att hon inte ville bli som jag.

Jag förstår det, jag vill inte heller vara jag. På många sätt så gör det mig ingenting att jag är så hemsk att jag är värst, på andra sätt så gör det all skillnad i världen. Är det allt jag är bra på? Att göra mig själv illa? Är det min mening med livet, att vara ett avskräckande exempel istället för att vara en vän? Wohoo Grattis mongo du gjorde det igen.
...Men jag förstår trots allt att det inte var elakt menat, och att alla elakheter bor i mitt huvud. Vem skulle vilja bli som jag? Vem skulle ha vilja kunna stoltsera med att dom levt tio år på kanten? Vad är det för sjuka människor som skulle vilja ha det här? Varför börjar man när man vet bättre? Vad har det här gett mig?
Nervskador i ben och fötter, och ja. Jag kommer få dras med det hela livet. Look what happends if you cut to deep.
Ett osunt förhållande till mat och näring. Jag menar, jag gav bort min mikro för att inte kunna laga snabbmat. Mycket hemma är packat inför flytt, men vågen står kvar. Jag har inte tömt frysen något mer den senaste tiden och jag lever på dricka. Jag döljer sanningen och slingrar mig ofta omedvetet iväg någon annanstans ifall någon kommer för nära. Jag tror inte att jag ljuger, för i mina öron är det sanning.

Det är höst, den brukar vara jobbig, i år är inget undantag. Jag hittar negativa saker med varje årstid. Jag hittar alltid en anledning att begrava mig i självhat. Varför? Jag letar inte, jag försöker rycka upp mig... men hur bra gick det?`

I våras kom det in någon i mitt liv, någon som påverkade mig mer än jag trodde var möjligt. När min mammas gråt inte fick mig att äta, så räckte hans hot om att åka. När mina vänner hot och tårar inte fick mig att lägga undan rakbladen så gjorde jag det när han lovade att göra samma sak. Jag står helt enkelt inte ut med tanken på att skada honom.
   Jag gav honom samma löfte, även om han inte hörde det. Jag drack rengöringsmedel när jag trodde han gjort dumheter och ljög faktiskt för att kunna få ta mitt liv ifred.
   Jag brukar inte ljuga, jag brukar kunna få vara ifred i alla fall. Jag tycker inte om lögner. Men jag ljög. Jag har tagit två lite större överdoser i sommar, under den ena var jag däckad fyra dygn. Jag har inget minne av att folk kommit upp till min lägenhet då, men tydligen så har dom det. Jag tog så många smärtstillande jag fick i mig innan jag sjönk ner i den efterlängtade medvetslösheten. Och jag ljög om det. Jag sa att det varit körtelfeber som däckat mig för jag stod inte ut med tanken på att han skulle göra något liknande.

...Jag har försökt sluta med det också, vill vara någon att vara stolt över. Det gick inget vidare. När mina tabletter var slut och jag vägrade annvända mina rakblad så hittade min geniala hjärna andra utvägar:

Mina damer och herrar låt mig presentera herr Psykos!
Wohoo. Riktigt spännande egentligen, jag menar fundera. Hur kan min hjärna välja att fry från verkligheten in i en värld av maskar, larver, död och ägg? Hur kan det vara ett alternativ? Jag kan inte förstå att den får ett sånt spel, och jag kan inte förstå att jag inte kan kontrollera det.

Det som hände var följande; jag blev kort sagt rädd för en blomma, fick för mig att det bodde maskar i den, maskar som rammlade ut ur blomman och kröp mot mig. Under huden hade jag insekter och ägg.. Och dom var i min hjärna och i mitt hår.

Typ. Jag vet faktiskt inte, det är det jag har fått höra, jag minns bara paniken. Kan du förstå känslan av att ha likmaskar under huden? Nej jag misstänkte det, så låt mig försöka förklara så här. Du vet en varm sommardag, och en geting följer efter dig, nästan så att den är på väg att trassla in sig i håret? Blir du lite smått panikslagen? Mmmm, gulligt, tänk dig då att istället så är det hundratusentals getingar och dom lyckas tränga in i din hud och lägga ägg under den. Dom försöker kravla upp genom näsan för att kalasa på din hjärna och du har samtidigt spiindlar i håret. Grattis, någonstans där var visst jag.

Jag försökte sluta göra mig själv illa av den enkla anledningen att jag inte stod ut med att skada någon annan. Men det blev värre. Jag är rädd, rädd för vad jag ska göra nästa gång. Vad händer om jag är ensam..

Med honom så löste sig allt, när det började krypa så kom han och fick mig att tro att det var han. Och jag trodde det. Första och hitills enda gången jag klarat av att tackla en psykos utan knark. Det räkte med honom. Han fixar allt.

Nu är det inte så längre, jag är återigen en slav under mina tankar och vågar inte lämna lägenheten untan dosetten. Dumma saker händer om jag inte hinner däcka mig själv i tid. Och jag vill inte ha det så.

Psyk-tanten vill skriva ut starkare tabletter, jag har hitills sagt nej. Jag vill inte behöva leva så. Jag vill ha ett normalt liv! jag har tänkt att jag klarar det i alla fall, men efter helgen är jag inte längre säker.

Det ligger förändringar i luften, men jag vet ännu inte om dom är positiva eller negativa. Jag vet att saker och ting måste ändras, för det är en ohållbar situation. Men vad, och hur?

Jag saknar honom. Han förstår det inte.

53, säkerligen plus/minus. men jag fick det till 53. coolt.

Ännu ett dgn utan framgång.

man kan inte bara läsa utan att se den bakomliggande orsaken.. bilderna och medelandena som gömmer sig mellan raderna..

man kan inte bara läsa och förfasas, om man inte förstår att det finns en anledning att gråta. Ta inte allt så bokstavligt, det här är en blogg, en dagbok som inte ens är i papperform. Det här är mina känslor, som jag skriver för att ge ord på kaoset i mitt inre. En blogg som jag bara delat med mig till folk som behöver få se. Jag vet att det finns folk i min omgivning som är nyfikna, och som snokat reda på den utan att jag bett dom. Om ni då bara läser, kasta inte tilbaka det i mitt ansikte. Jag vet inte vem eller vilka ni är, men att straffa mig utan att först bett mig förklara känns fel.

Det kan vara så att jag känner en sak, att en känsla sticker ut ur den där röran som normalt sett bara snurrar runt och förvirrar mig. Då skriver jag ner den. Det betyder inte att den känslan är gällande två minuter eferåt. Det betyder inte heller att det är ett faktum.  Undrar ni över något, så fråga mig. Jag har en tunga och två stämband så jag kan säkerligen förklara mig. Jag förstår inte varför det ska behövas, då det är mina känslor och mina tankar.. men världen ser tydligen annorlunda ut. Om jag skriver ner en låt, som jag tyckte var väldigt passande, även om kära Jocke hade fel ibland, så betyder inte det att jag applicerar dom känslorna på någon annan. Jag börjar undra om det är försent, men jag säger inte att det är det. Det är inte upp till mig att avgöra.

Jag skapade ursprungligen bloggen för att få skriva ner saker som jag inte ville bära på, det tog flera månader innan jag gav någon annan adressen. Personer som står mig nära och som jag pratar med i alla fall. Vissa saker har jag inte kunnat få ur mig innan, vissa saker har varit, och är för jobbiga att prata om. Jag vet också att vissa personer som jag känner läser utan inbjudan, och det är okej. Herregud, jag gjorde en offentlig blogg. Men håll inte mina skriverier mot mig innan du frågat.

...Och kom ihåg att jag tycker om dig. och önskar dig allt välmående som står att finna. Jag vill att du ska bli lycklig

I trängseln utanför ser december ingen snö
jag följer efter dig i nån kö
du stryker fingrarna lätt mot min kind
och i ett ögonblick
då allt står still

så får jag en chans att säga
allt det jag aldrig sagt
så får jag en chans att ge dig
allt det du aldrig haft
men jag är för feg...

det finns ett enkelt svar
du är varm när jag är kall
du tar så lite plats
jag tar allt
jag trycker läpparna
lätt mot din hals
jag frågar gråter du?
du smakar salt

du gav mig en chans att säga
allt det jag aldrig sagt
du gav mig en chans att ge dig
allt det jag aldrig ger dig
och dom små,små orden är svåra ord
och dom hårda orden är enkla ord
och jag fick chansen,
du gav mig chansen
men nu är det försent...
nu är det försent...

dom små,små orden är svåra ord
och dom hårda orden är enkla ord
och jag fick chansen
du gav mig chansen
men nu är det försent...
nu är det försent

Joakim Berg beskriver det ganska bra. Det är svårt, men jag försöker varje dag

någon som vill veta *** *** ***** *** **** *** * *** *****, * ***** *** **** *** *** ** ***? Det är bara att fråga.

jag vet inte hur längge till jag orkar. Tack Rattas för att du berättade, men vad betyder det? Mitt inre är i kaos, spillror, jag trodde att det funkade att limma ihop sin själ med karlssons klister... nåväl, det höll några månader i alla fall.. tur det, annars skulle folk inte ha något att påminna mig om nästa gång allt är svart. det är typ nu om ni undrade,

blä, jag ska nog g¨hem och lägga mig.
*lita på rosa*

... you give youreself to sombody else?

jag tror att någonstans på vägen så försvann mitt sällskap, jag fortsatte dåraktigt resan, utan att se att jag var helt ensam. En fest för två, är ingen fest om den ena parten sitter e´nsam i ett hörn.

trasig.

varför gör vi det här om det inte sker av vilja? Varför utsätta oss för det?

....och hon hatade dom alla...

jag tror jag ska ändra på mig och bli någon annan, det låter som en bra ide faktiskt=)

Jäkla brud jäkel, jag ska äta upp dig

är utan tvekan jag själv.

Jag vet precis vad det beror  på, och vad jag borde göra, men jag kan inte... Jag är på väg att bryta ihop, och kan inte hjälpa det. Jag hatar det här. Att jag inte är "normal", att jag inte fungerar som alla andra. Varför ska strunsaker rasera hela min värld? Hur blev det så här? Varför blev det så för mig?

Jag är på väg att bryta ihop, och varför? Jag fick bara Väl Godkänt på mitt inlämningsarbete. Läraren är en sådan som favoriserar och har väldigt höga krav. Borde inte jag kunna ta till mig det, och acceptera att jag trots det är bland dom främsta? Nej! Jag sitter istället och piskar mig själv, ger mig själv ångest och negativa tankar. För det är mitt fel. Jag kan bättre, jag borde kunna bättre.. och om inte? Det spelar ingen roll, jag ska iaf göra bättre! En sådan sak kan rasera allt jag byggt upp under en längre tid, så är fallet nu. Det här betyget får mig att sitta och skaka, med tårar i ögonen, och planer på att banta. Självklart. Alltid denna viktfixering. Jag vet att jag är snyggare smal, absolut. Men jag är ju så jäkla extrem. Jag har inga mellanlägen. Antingen så hoppar jag direkt på det ätstörda tåget, eller så äter jag det jag vill, när jag vill. Jag känner mig själv, håller den här känslan i sig så är det inget bra. Inget bra alls.

Min allvarligaste sväng den senaste tiden, så gick jag ner 11 kg på en månad. Jag levde enbart på kaffe och aptitnedsättande medel.

Jag vet att jag har problem med maten, att jag kanske egentligen behöver hjälp, att mina tankar är till skada för just mig. Jag slarvar alltid med maten, mer eller mindre omedvetet, men slarvar gör jag. Glömmer bort att äta, säger att, ja jag har ätit när dom frågar om jag vill ha middag, när sanningen är att jag enbart har druckit en nutrilett till lunch.
 
Varför blir jag så här? Vad ska jag göra åt det? Jag vill inte vara någon slav. Jag vill inte behöva massa tabletter och neuroleptica för att fungera, jag vill inte leva med det äckliga destruktiva monstret som bor i min mage. Jag vill vara fri. Fri att inte känna att alla stirrar på mig och kräks åt min uppenbarelse. Fri att kunna köpa dom kläder jag tycker är snygga, istället för att välja dom som döljer mina fettvalkar. Fri att kunna ta en fika på stan, utan flera timmars förberedelser och lugnande. Fri att kunna vara ensam, utan att vara rädd för att mina psykoser ska skada mig. Fri att våga leva, utan att vara rädd för att bli tvångsilagd. Som Rob sa, psykiskt sjuka är en fara för sammhället. För sig själva eller andra personer, och dom behöver kontrolleras, låsas in. Jag menar, som lärare i medicin borde väl hon veta. Jag kanske egentligen får gå här, jag menar jag är ju farlig för mig själv.

suck. Jag som egentligen bara vill vara glad, och helhjärtat kunna glädja mig åt flytten. Jag ska bli sambo med S, hur bra är inte det? Super! Men jag oroar mig för att jag ska vara för trasig för honom. Han skulle säkerligen bli tokig om jag missbrukade mat igen. Haha igen? jag slutar ju aldrig, jag lever i en hätsätning eller i en vacker bubbla full av apitlöshet.

I spit on myself. Och förundras över att jag stått ut med mig själv i 20 år. Varför? Jo, jag är ju värdelös! Jag fick ju bara VG på senaste arbetet.

Hur speciell du är.

Det finns en anledning till att jag regerar som jag gör när det gäller dig. Din tystnad skär i mina trumhinnor som raklblad. Ditt avstånstagande känns på min hud. Du är beroendeframkallande och borde vara försedd med varningtext.

Du kan skjuta dig själv så jäkla mycket ditt jävla mongo!! Hur kan du? Vad i helvete är du ute efter?  Oh, ditt lilla patetiska vider, två kan spela det här spelet, och jag förlorar aldrig. Jag ska krossa dig som den patetiska lus du är! Skit ska skit ha, och du förtjänar mest av alla. Jag funderar seriöst på att skada dig. På riktigt. Tur för dig att jag inte sjunker så lågt, inte till din nivå! Jag kommer inte behandla dig som du förtjänar. Jag gav dig en chans, en chans som du inte ville ta. Ditt beslut- din förlust! 

jag smakar salt

Jag som trodde jag hade en ny verklighet. Där allt var mjukt och ljust. En verkligehet långifrån den riktiga, den som jag vet att jag inte kan undfly. Ge mig inte hopp om du bara tänker ta det ifrån mig igen. Ryck inte undan mattan, för utan den så faller jag.

mongoskola med mongoelever. Inget illa ment om någon av er läser det här men jag är trött grinig och frustrerad.
Seriöst svenska språket någon? Borde inte kanske nazi-bruden i klassen i alla fall kunna läsa en text? Ge dig för fan din patetiska punkarkopia! Ni är ju så åhh.. jag ska inte skriva nedsättande saker om er, men I son´t like u either!

Wohooo!! Vi fick den. Jag och S fick lägenheten. Tror att det blir toppenbra faktiskt, som sagt i värsta fall får vi lägga nytt golv, och min bror kan byta fönster=)

Jag är lycklig, han gör mig lycklig. Han får mig att skratta och må bra, jag tror på det här.

ville bara sprida min lycka, jag menar.. hur många glada bloggar har det blivit?

till emo sidan av livet.
   Du passerde precis en ny gräns. Förwtår du det? Förstår du att jag inte kommer lita på dig på samma sätt längre? Förstår du att jag kommer att sitta barnvakt? Förstår du att det känns som att det är mitt fel? Hade inte jag romantiserat rakbladsromansen hade du kanske inte gjort något. Det är något nytt, någotr jag måste lära mig leva med. Om det går vet jag inte, det är mycket att smälta. Jag oroar mig över mycket. Är det mitt fel? Kunde jag gjort något? Kommer det bli annorlunda?


du har gått och blivit emo, välkommen till min värld