Lina

Oh Annica, om hela världen kunde vara som du, tänk om alla fick mig att känna som du, världens bästa B.E.N!!

När man ligger ensam och tänker, så kommer man fram till så många saker. Jag vet att varör jag är som jag är, för jag känner mig sviken. Jag vet varför jag alltid är arg,

Hur nere jag är. Hur ont allt gör och hur trött jag är. En sån enorm sjuk trötthet, jag vill inte göra någonting, bara ligga och vila, försöka sova, men i alla fall vila. Jag saknar så det gör ont. Men just nu gör ju faktiskt allt ont, det känns som att gå barfota på glas eller att äta köttfärssås med taggtråd. Depressen kommer inte ens smygande längre, den knackar ljudligt på och klampar med tunga steg in genom dörren. Tankarna är alltid hemma och jag går sönder lite mer för varje dag.


Andy, minns du när vi pratade? Minns du när vi sa att det bara var en tidsfråga tills vi föll igen. Well.. Min tid är här nu.

Jag har blivit allt jag sagt, vad blev du? Jag tar mig ur alla träsk ett i taget, vad gör du? jag tar min revanch, den jag borde haft från start. Jag är på väg, på riktigt.. Mitt liv ligger framför mig, så varför är jag inte nöjd?

Jag tror att alla förutom jag skulle vara nöjda, jag kräver ständigt mer, helt utan att kunna klandra mig själv, samtidgt som jag är medveten om att jag faktiskt förstör. Ständigt arg, alltid sviken, ofta besviken. På mig, på andra, på livet. Så hatisk och full av förakt. Ständigt dessa svarta chaotiska känslor som förtär allt som skulle kunna betyda ljus. Ljus som jag borde vårda då jag faktiskt bara har det till låns. Ljus som sällan syns för att jag och alla andra bara förstör, för oss själva för varandra, för våra barn, för framtiden. Jag har allt, samtidigt som ingenting. Jag har sambo, han säger att han älskar mig och att hans djur är mina, vår lägenhet, flera jobb, många vänner och bekanta som jag faktiskt trivs med och flera bra och ha personer som duger när man inte har något bättre för sig. Jag har dom högsta betygen i allt som går att få, en familj som är här snabbt när det gäller, världens bästa extrafamilj, massa barn som nästan är mina... Jag har så mycket. Men ibland, dagar som dessa, så undrar jag hur det gick till?

Varför ligger jag i så fall här och gråter, varför svarar jag att det är okej när någon frågar, varför längtar jag efter stål, tabletter och alkohol, varför blir jag i så fall inspirerad av tragik?

Jag är så mycket mer än så många andra, jag är en bra vän åt alla mina vänner. Åt alla som jag faktiskt bryr mig om så ger jag allt, jag gör inte dåligt ifrån mig på mina jobb, jag har erbjudanden om praktik på ambulansen om jag bara lyckas övertyga skolan om att ge mig ett undantag. Jag har allt som andra suktar efter, jag missbrukar inte längre, behöver inte karatefyllor, har så mycket pengar att vi trots att vi är studenter kan lägga massa på sparande. Jag är smart, beläst och intelligen. Enligt alla andra. Men vad är jag?

Allt det här är ju vad jag har, det säger inget om vem jag är. Det är jag på papper men det säger ingenting om livet. Inget, aldrig någonsin.

Jag börjar verkligen tröttna nu. Det tär och det sliter, och på något sätt så är det fortfarande jag som ska låtsas som att allt är okej. Jag har lite svårt att smälta det, men hey, allt för att inte världen ska sluta snurra.

Det är inte okej att mobba handikappadeDet är inte okej att mobba handikappadeDet är inte okej att mobba handikappadeDet är inte okej att mobba handikappadeDet är inte okej att mobba handikappadeDet är inte okej att mobba handikappadeDet är inte okej att mobba handikappadeDet är inte okej att mobba handikappadeDet är inte okej att mobba handikappadeDet är inte okej att mobba handikappadeDet är inte okej att mobba handikappadeDet är inte okej att mobba handikappadeDet är inte okej att mobba handikappadeDet är inte okej att mobba handikappadeDet är inte okej att mobba handikappadeDet är inte okej att mobba handikappadeDet är inte okej att mobba handikappadeDet är inte okej att mobba handikappadeDet är inte okej att mobba handikappadeDet är inte okej att mobba handikappadeDet är inte okej att mobba handikappadeDet är inte okej att mobba handikappadeDet är inte okej att mobba handikappadeDet är inte okej att mobba handikappadeDet är inte okej att mobba handikappadeDet är inte okej att mobba handikappadeDet är inte okej att mobba handikappadeDet är inte okej att mobba handikappadeDet är inte okej att mobba handikappadeDet är inte okej att mobba handikappadeDet är inte okej att mobba handikappadeDet är inte okej att mobba handikappadeDet är inte okej att mobba handikappadeDet är inte okej att mobba handikappadeDet är inte okej att mobba handikappadeDet är inte okej att mobba handikappadeDet är inte okej att mobba handikappadeDet är inte okej att mobba handikappadeDet är inte okej att mobba handikappadeDet är inte okej att mobba handikappadeDet är inte okej att mobba handikappadeDet är inte okej att mobba handikappadeDet är inte okej att mobba handikappadeDet är inte okej att mobba handikappadeDet är inte okej att mobba handikappadeDet är inte okej att mobba handikappade