Lina

Nu är den där nedåtspiralen igång igen, och jag vet inte riktigt hur jag ska tackla den. Jag vet hur jag vill tackla den och jag har några alternativ till hur jag vet att jag borde tackla den. Inget av dom passar just nu även om vissa lockar mer än andra. Jag har bestämt mig för att blogga istället för att gå ut till kökets och glömskans skåp. Jag ska sitta här tills det slutar klia i fingrarna och dummhetsnerven.

Det kom in en intox idag, och jag längtade tillbaka så mycket att jag blev gråtfärdig. Personalen stog förundrad vid sidan och såg på när jag utan större problem lyckades med det som dom misslyckades med. Jag gav medicin och höll patienten kvar på rätt ställe och på rätt sätt. Jag såg blickarna när jag kunde rapportera om substanser och mängder, familjeförhållanden och historia. Jag skulle vilja berätta men är rädd för att tappa masken, jag skulle vilja fråga dom om dom mins mig, för jag har varit där flera gånger. För mig var det inte svårt att lunga patienten i fråga och få i denne det den behövde, jag vet ju vad jag själv känt i sådana situationer. För mig var det inte svårt att trösta anhöriga, jag har varit med om det här alldeles för många gånger. Jag vet vad dom oroar sig för och vad dom inte behöver veta. Men oj vad jag längtar tillbaka.

Jag blir både friskare och sjukare för varje dag som går, jag lever ett ganska normalt liv där jag oftast gör bra ifrån mig, jag är inte lika självdestruktiv som jag en gång varit. Men tankarna är sjuka, knäppa och onormala. Jag vill lämna allt det mörka bakom mig, samtidigt som jag inte vill ha någon framtid. Jag vill inte göra mig själv illa mer samtidigt som jag saknar smärtan. Jag vill inte gå vidare, men jag vill inte avsluta något heller. Jag gömmer mig bakom livets alla men och hoppas att jag så småningom kommer till en insikt.

Jag håller med föregående talare

"She's coming over like a suicide
And its the same old trip

She'll cut you down with a single thrust
She's taking over too quickly
No medication can cure the lust
So say a prayer for the sickly
 'Cause she belongs to heaven"

No words never need to be explained.

den lilla djävulen har lekt
han har dragit oss,
släppt oss somnat,
vaknat,
varit förbannad
han har skämtat och slagit
men vi trodde vi överlevde
visste inte att vi var dömda att misslyckas

jag ler och döljer sorgen med ett skratt.

Promises that all fell through
Now everything's in black and white
The colors faded with the night
 And the stars we used to wish upon
Have somehow lost their light

These wounds won't seem to heal
 This pain is just too real
There's just too much that time cannot erase

Forget this life
Come with me
Don't look back
you're safe now
Unlock your heart
Drop your guard
No one's left to stop you

Bound at every limb by my shackles of fear
Sealed with lies through so many tears
Lost from within, pursuing the end
I fight for the chance to be lied to again

You will never be strong enough
You will never be good enough
You were never conceived in love
You will not rise above

I hold my breath as this life starts to take its toll
I hide behind a smile as this perfect plan unfolds
But oh, God, I feel I've been lied to
Lost all faith in the things I have achieved

Take me away from me

perfect by nature
icons of self indulgence
just what we all need
more lies about a world that
never was and never will be
have you no shame don't you see me
you know you've got everybody fooled
look here she comes now
bow down and stare in wonder
oh how we love you
no flaws when you're pretending
but now i know she
never was and never will be
you don't know how you've betrayed me
and somehow you've got everybody fooled
without the mask where will you hide
can't find yourself lost in your lie
i know the truth now
i know who you are
and i don't love you anymore
it never was and never will be
you don't know how you've betrayed me
and somehow you've got everybody fooled
it never was and never will be
you're not real and you can't save me
somehow now you're everybody's fool

Tack snälla människor som skrivit ner mina känslor

Long lost words whisper slowly to me
Still can't find what keeps me here
When all this time I've been so hollow inside

closing your eyes to disappear
you pray your dreams will leave you here
but still you wake and know the truth
no one's there
say goodnight
don't be afraid
calling me calling me as you fade to black
holding my last breath
safe inside myself

Sparkling grey,
They're my own veins.
Any more than a whisper,
Any sudden movement of my heart.
And I know, I know I'll have to watch them pass away
Just get through this day
Give up your way, you could be anything,
Give up my way, and lose myself, not today
That's too much guilt to pay
Sickened in the sun
You dare tell me you love me
But you held me down and screamed you wanted me to die
Honey you know, you know I'd never hurt you that way
You're just so pretty in your pain
Give up my way, and I could be anything
I'll make my own way
Without your senseless hate... hate... hate... hate.
So run, run, run
And hate me, if it feels good.
I can't hear your screams anymore
You lied to me
But I'm older now
And I'm not buying baby
Demanding my response
Don't bother breaking the door down
I found my way out
And you'll never hurt me again.

Nej, det är okej, jag lovar, allt är bra. Jag har det bra, jag mår bra och livet är toppen


It's true, we're all a little insane.
But it's so clear,
Now that I'm unchained.
Fear is only in our minds,
Taking over all the time.
You poor sweet innocent thing.
Dry your eyes and testify.
You know you live to break me. Don't deny.
Sweet sacrifice.
One day I'm gonna forget your name,
And one sweet day, you're gonna drown in my lost pain.
You poor sweet innocent thing.
Dry your eyes and testify.
And oh you love to hate me don't you, honey?
I'm your sacrifice.
I dream in darkness
I sleep to die,
Erase the silence,
Erase my life,
Our burning ashes
Blacken the day,
A world of nothingness,
Blow me away.
Do you wonder why you hate?
Are you still too weak to survive your mistakes?
You poor sweet innocent thing.
Dry your eyes and testify.
You know you live to break me.
Don't deny.
Sweet sacrifice
.
Jag kommer inte att förklara några ord. Mänskligheten räcker. Dom som felat bär felen med sig.
Alla är egentligen galna, det är inte bara jag.

Det är helt enkelt mänskligheten det är fel på,
det är bara jag som är normal.
Jag förstör min kropp med gifter
jag förgiftar mitt sinne med tankar

Allt går inte snabbt och smärtfritt, men man klarar allt och lite till.
Jag kommer göra det svåra samtigt som du tittar på, och det omöjliga när du slutat att hoppas.

Antrax,Antrax, Antrax, Antrax.

Kall och hård som sten, jag sitter bra på mina höga hästar,
det är tur att jag är omgiven av så perfekta människor
som så enkelt skyller på varandra.
Det är tur att ingen jag tycker om någonsin handlar fel
det är resten av världen det är fel på.

Den senaste tiden har varit turbulent. Jag har jobbat som ifatt hur mycket som helst i skolan, nästan tio inlämningsuppgifter under en vecka. Man missar tyvärr mycket när man är sjukskriven. Jag har fått emo-anfall, men låtit bli vassa tilhyggen. Jag har känt livsleda men låtit tabletterna vara i skåpet. Det har varit jobbigt, men jag har klarat det.

Och tur var väl det, för nu har jag börjat min underbara praktik på medicinakuten/HIA på Köpings lasarett, och jag är grym! Det är vissa saker som jag inte har gjort praktiskt än, som att sätta fast EKG-klisterlapparna, sätta KAD och ta venprover, men det kommer förhoppningsvis. Framtills dess så jobbar jag på och gör det jag har lärt mig, och som tack för det fick jag igår det bästa beröm jag kunde få. En SSK frågade mig hur länge jag varit här:

SSK: är det din tredje eller fjärde vecka?
Jag: första...
SSK: va? *Har du bara varit här i tre dagar?
Jag: Ja...
SSK: Oj...
-Paus-
SSK: Forsätt på det här sättet! Jösses... Ja, oj

Det värmde!=) och återigen har mina SSK-planer blommat upp, jag la dom nästan på hyllan ett tag eftersom jag var rädd att förlora patientkontakten. Men jobbar jag på en akutmottagning så slipper jag det problemet. Dom har lika mkt kontakt med patienterna som USK har. Toppen!

Återigen är det så mycket jag vill göra, och jag behöver flera livstider för att göra allting. Dock så tror jag att jag har koll på den närmaste framtiden. Jag tänkte försöka jobba så mycket som möjligt och satsa på körkortet(hur många gånger har jag inte sagt det?) För att sedan seriöst börja träna inför en ev. utlandstjänst. Jag tänkte be pappa om dom krav som mil ställer på dom sökande och träna efter det så att jag är redo när mitt drömjobb kommer.  När jag är klar med körkortet tänkte jag om läget känns rättt fortsätta att plugga, frågan är ju om det blir SSK-programmet eller om jag utbildar mig till ambulansförare. Vi får se...

Jag avslutade kontakten med psyk igår, det kändes rätt kul när Karin jämförde mig med Tine (arbogamördeskan), talade om för mig vad jag känner och påstod att mitt enda värde som människa ligger i Stefan. Intressant men felaktigt. Efter ett pajkastningsamtal frågade hon mig massa frågor som hon borde veta svaret på och uppmanade mig att verkligen bestämma mig om jag skulle leva eller dö, för att leva men att inte vilja det leder inte någonstans.

Jag vet inte ens hur jag ska kommentera det där, det är så absurt. Jag kämpar för att vårda det liv som alla runtomkring mig säger är så värdefullt, men jag känner det inte på samma sätt. Jag har ingen självbevarelsedrift och jag måste planera mitt liv i förväg så att det inte finns tid att göra dummheter, att jag försöker njuta av det därimellan och faktiskt fylla livet med mening betyder tydligen ingenting. För innan jag lever livet fullt ut så kan jag lika gärna dö. Jag frågade om det betydde att jag hade hennes tillåtelse att ta mitt liv, men det var ju inte precis så hon menat, precis som hon inte riktigt menat något alls.

Som tur var så var ju samtalet så pass absurt och skrattretande att jag inte kan ta det på allvar, annars hade jag nog kunnat må dåligt av att bli jämförd med en människa som kallblodigt mördat två små barn.

Nåväl när jag väl kom hem igen på kvällen så blev allt bara positivt. För där väntade ett paket från Everand.se så nu äger jag världens vackraste brosch och en söt liten namnskylt.

Inser ni vad det betyder? Den 18 December är jag färdigutbildad USK, jag har klarat det! Jag är så himla nära nu, så nära att jag faktiskt kan peta på föremålen som bevisar det. Oh vad jag längtar, det är mindre en en månad kvar. Om mindre än en månad har jag motbevisat mina demoner, för jag har i så fall fixat det! Jag har blivit världens bästa undersköterska!

Jag börjar bli gammal, det är sant. Jag känner att jag har slutat samla vuxenpoäng och numera samlar pensionärspoäng. Haha.

Vaknade klockan sju av att jag var kissnödig, går upp, går på toaletten. Känner att jag har ont i tandköttet (visdomstand) och går till köket för att ta en tablett, och upptäcker att jag är klarvaken. Hur ofta händer det?

Så nu sitter jag och pluggar vätskebalans, klockan 07.24 en söndagsmorgon.

Jag lägger av och lägger ner att bry mig. ni får försöka rädda ert sjunkande skepp själva för det här är grymt respektlöst. Det ni säger när ni glömmer är att mitt enagemang, min tid och mina ideér inte är vatten värda. Jag har lagt ner grymt många timmar på hemsidan, varit på dom flesta möten som varit sen jag började och ständigt sökt inspiration och goda ideér från olika håll.

Men när ordföranden glömmer bort och repar istället, och inte blåser av repningen för att göra som han och alla andra lovat, då är det illa. Efter det här kommer ingen att kunna ställa krav på varandra  i den där föreningen, för det är okej att glömma bort och göra annat istället, herr ordförande gör ju så. Det är okej att bete sig respektlöst och skita i att dom man kallar för vänner kanske hade en miljon viktigare saker att göra, men endå avsätter tid för att pallra sig ner och hålla sin del av överrenskommelsen. Det är okej att skita i andra människor och hitta på andra planer istället för att dra sitt strå till stacken.

Det är inte första gången, och det är inte bara ordföranden som glömmer, eller enligt min mening struntar i saker som de lovat att fixa. Det handlar om allt möjlligt från små till stora saker, men mönstret är detsamma. Jag tror att det beror på tekniken och dess hemska framfart. Jag menar vem kan begära att folk ska kunna lägga in en påminnelse på mobilen när dom samtigt måste förstå T9? Jag hoppas att människorna där nere en vacker dag inser att dom driver föreningen i botten genom att inte värna om dess framtid. Demolyssningen idag var ett steg mot framtiden, något som istället blev ett bakslag.

Våga för fan inte sitta hem sen och klaga, när bååten tar över stället, och alla flyr. För det är erat fel. Det är inte publikens fel att dom inte kommer på spelningarna, det är ni som inte ger dom vad dom vill ha. Det är inte kommunens fel att ni fick mindre bidrag i år, det var ni som inte fixade medlemmar. Om jag hör någon av er klaga på varandra och andras engagemang kommer jag personligen att sparka er brutalt hårt på den kroppsdel som kommer att göra ondast, för majoriteten av er är inte ett dugg bättre själva. Men jag antar att det är enkelt att kasta sten i glashus.

Jag har varit otäckt arg i fem timmar, och hjärtat slår fortfarande extra hårt, adrenalinet är på topp och jag vill slåss och förstöra. Jag skyndade mig att avlsuta ett visst samtal, då jag visste att jag skulle kliva över gränsen. Jag var snäll och lät bli, för jag är duktig på att träffa känsliga punkter med elaka spydigheter. Det får räcka så här, en sista utskällning kommer ni att få,jag hoppas innerligt att vi ses på onsdag.

När det här sjunkande skeppet sjunkit vet jag vilka matroser jag kommer att hålla ansvariga.

Vi hade en präst som gäst i skolan idag, det väckte många tankar. Vi pratade om hur viktigt det är med möten mellan människor, kroppsspråk och tonläge, han tackade mig för att jag fick honom att se saker ur andra synvinklar. Det kändes bra, att en präst säger att jag är bra med människor, det värmer verkligen. När min vän var cancersjuk sa han en gång att jag skulle passa på onkologen, han har rätt, det skulle jag verkligen. Jag är bra på möten med människor, jag älskar att ge folk mer än vad dom förväntar sig, att skapa golden moments. Jag har även funderat på hospice, jag tror att jag skulle kunna göra extra gott på ställen där människor mår dåligt, där människor ifrågsätter sin existens och behöver hjälp. Jag vet det, och jag vet också att jag verkligen skulle göra ett bra arbete, jag brinner för människor. Jag tycker om att möta människor, att laga människor och att hjälpa människor.

Vi pratade om döden, jag har läst en ssk-students blogg, där hon skriver om hur hon blev lämnad ensam med en döende person som frågade om han skulle dö nu, hon visste inte vad hon skulle svara. Jag vet vad jag skulle svara, jag vet också att svaret skulle bero på vem personen var. Jag skulle nog spegla mycket, spegling är ett bra redskap.

Vi pratade även om vak, vak är när man sitter hos en döende person så att denne inte ska behöva vara ensam den sista tiden, och jag berättade om ett hemskt vak under min praktik. En ssk satt en meter ifrån den döende kvinnans säng och läste en tidning och drack kaffe. Jag har ingenting emot att folk i vissa fall läser samtidigt som dom sitter vak, allt beror på situationen. Men just det tillfället, jag kände inte att den döende kvinnan fick ut någonting av denna ssk och hennes sätt. Just den här kvinnan, och just den här situationen, det var bara så fel.

Men det är mycket som är fel just nu. Min klass är sjukt trasig, och många andra som jag känner likaså. Men klassen, jösses! Det är så enormt starkt av mina klasskamrater att orka med skolan samtidigt som nästan var och en går igenom sina personliga helveten. Det är en tjej, vars man har en hjärntumör. En annan som har haft två närstående som gått bort inom ett år, och nu väntar hon på den tredje, en annan har obeskrivligt hemska problem med sin lilla familj. Flera har börjat gå till psyk, någon har utvecklat panikångest med mera med mera.

Jag lider med dom allihopa och här återkommer vi till ämnet; mänskliga möten. Jag kan i många fall inte göra mer än att lyssna och försöka ge tröst, och här gäller det att göra det bästa av varje enskillt möte. Att tänka på vad man säger men framförallt hur man säger det. Att ta tillvara på tiden och göra varje möte till ett så bra möte som möjligt för alla parter.

Jag hoppas att det går väl för er, och att ni lyckas gå vidare med era liv med så lite skador som möjligt. Att ni så småningom kan se det positiva igen, att ni lever lyckligt.

/"Flickan med dom varma händerna"

Dagar då man tror att man kommer att döda nästa människa man ser.
Dagar då man hatar med eller utan orsak.
Dagar då allt känns ovärt.
och dagar då man ligger ner.

Jag är så trött på alla lögner och all pajkastning. Jag är så trött på att folk tror på det. Jag förstår inte att folk tror att jag är blind, döv och dum.

Kanske skulle det vara andra än vi två, kanske skulle ni må bäst med varandra.

Det verkar inte längre finnas ett ord som ärlighet och stake. Det verkar mer och mer handla om att ge andra falska intryck.

Jag sä