Lina

Well it started with a little grain of sand
Or gravel at the most
At least that's how we thought of it
Now we got this big black pearl in our hands
It's a pebble or a stone
Not the kind they'd sell at Cartier
We always thought we were unseparable
Sisters not by blood but by soul
Something has come between us now
Get ready to watch the fall fall fall

Forever doesn't live here anymore
Forever took it's bags and shut the door
It'll never be the same now no no no
Never be the same now no no no
Now forever doesn't live here anymore

Ten years ago we would have talked it through
Well before it grew into something unapproachable
Guess now we've got too much to deal with on our own
Careers and kids and homes
Maybe we just can't be bothered
We never thought this could happen to us
A broken promise and a broken heart
A human mistake but a mistake it was
And it was big enough
To tear us all apart

Forever doesn't live here anymore
At least we could last, right ?
But now I'm not so sure
'cause everything is changing oh oh oh
Everything is changing oh oh oh
Now forever doesn't live here anymore

We said drop it down, let's see if it floats
We left our love to swim for the shore
Now watch it crumble, watch it crawl
Now you don't seem to care at all
Forever doesn't live here anymore
We gave it up, said it's not worth fighting for
And it's not coming back oh no no no
It's not coming back oh no no no
Now forever doesn't live here anymore

Remember when we all lived in that studio by the bay
Head to head and face to face
I've never been that close to anyone
And now the fine lines around our eyes begin to show
And slowly we begin to know
That everything we were might soon be gone
We always thought we were unseparable
Sisters not by blood but by soul
Something has come between us now
All I can do is watch the fall
Forever doesn't live here anymore
Forever took it's bags and shut the door
I will never be the same now no no no
Never be the same now no no no
Now forever doesn't live here anymore

marie utmanade mig, och eftersom jag gillar marie så måste jag ju svara på det här =)

Utmanad 27 augusti 2008
1) Vad åt du till frukost?  pastagratäng och chips (jag är en mycket dålig människa)
2) Lägg ut den senaste bilden du tagit på dig själv. det finns inga sådana bilder
 3) Vem fick du ditt senaste sms ifrån? stefan
4) Vilken färg har din dator? Grå
 5) När var du arg senast?  några timmar sen.
6) Ditt bästa minne från skoltiden? jag förtränger sånt, men jag gillar kunskap
7) Ditt sämsta minne från skoltiden? Finns tyvärr massor…
8) Yoga eller löpning? löpning, annars måste jag ju sitta still
9) Spaghetti Bolognese eller Oxfilé Provencale? jag äter tillbehören
10) Vilka tidningar läser du regelbundet? Bärgslagsbladet
11) Favoritkaraktär i deckare? hm, annica bengtzon får det nog bli, eller irene huss
12) TV-program du aldrig missar? jag missar alltid teveproram
13) Vem är du avundsjuk på? säkert något, men att jag inte vet måste ju vara bra
14) Din bästa revansch? det finns många.
15) Din bästa respektive sämsta chef? peter griffelcrona var utan tvekan den bäst!
16) Mat som du aldrig någonsin kommer äta. jag har nog svårt för ögon.
17) Offentlig person som du skulle vilja ta dig ett snack med? jag skulle vilja klappa reindfeldt på flinten, räknas det? prata vill jag dock göra med bill gates. en mycket generös man.
18) Kaffe eller te? Kaffe!! mycket kaffe
19) Skostorlek? 37-38
 20) Hur ofta är du på IKEA? Ganska ofta.
21) Om du hade fem miljoner över - vad skulle du köpa? Och du var tvungen att köpa något annars skulle de försvinna…
Om jag får, så skulle en hel del gå till välgörenhet, man kan ju köpa pins och grejjer för att stödja om man inte får ge. sen vet jag inte. vi har allt vi behöver, så jag antar att pengarna skulle sparas i väntan på livet efter studenten.


Nu vill jag utmana : rattas, frida, andrea och annica och mia.

som alla vet så finns det människor till allt.
det finns människor som dödar barn med hammare, det finns männisor som skrattar när förldrar förklarar om sin sorg.
sen finns det även människor som dödar på andra sätt, vissa av dom innifrån, och som skrattar när dom sårade försöker berätta om sin sorg.

du är en sån där människa. på fullaste allvar så jämför jag dig med en barnamördare, för ni är faktiskt lika dana. ni begår brott som ni inte inser allvaret av och försöker sedan gå fria från straffet. ni hånar dom som bryr sig, dom verkliga människorna i ert lilla spel. för att spela, det är nog allt ni kan. jag väntar på den dagen då livet knackar er på axeln, det riktiga livet, ni kommer båda stå där handfallna och kanske inse att ni inte har en aning om vad som väntar. fast å andra sidan så är det inte säkert att ni kommer dit heller, ni är ju båda uppenbart psykiskt störda.

samma brutna löfte, brutet på samma sätt igen. jag tror jag har vant mig, för så dåligt som jag skulle kunna må, mår jag faktist inte. ni är båda så jävla vidriga att ni inte förtjänar dom drabbade människornas sorg.

en dag, en vacker dag så kommer det förflutna att hinna ifatt er, om inte annat så ser jag till att det gör det.

jag hoppas ni mår riktigt dåligt, det är precis vad ni förtjänar.

igår var en väldigt eländig dag, den var faktiskt inte bra alls... men vet ni vad min söta stefan gör då?

han kommer hem med blommor=) sådana där vita blommor som jag tycker om. det var det sötaste på länge.

jag vet om att vi har en sjukt lång och krånglig väg framför oss, han har saker att bevisa och jag måste jobba för att kunna förlåta och gå vidare, men vi är på rätt väg. det här är mitt liv, med min stefan, min fästman, min blivande make, mannen jag vill vara med, han jag älskar.

min syster frågade mig om förlovningen när jag var där, hon undrade ifall det var en förlovning, en sån som ungdommar kan göra nuförtiden bara för att förlova sig, eller om det var för att vi faktiskt har planer på att gifta oss. Självklart vill vi gifta oss svarade jag. Egentligen skulle vi vilja följa traditionen och göra det inom ett år, men där är det främst ekonomin som sätter käppar i hjulet. vi är studenter, och även om vi båda jobbar extra i mån av tid, så har vi det faktist inte hur fett som helst. vi behöver aldrig snåla, och vi har en jäkla massa pengar sparade, men dom räcker faktiskt inte långt när det kommer till bröllopet. hihi, vårt bröllop, det låter helt underbart, som en saga. vår saga. Men tyvärr så kostar det, klänning, skor, mat, dryck, blommor, frisör, make up, tårta, kläder till honom, skor till honom, lokal, smekmånad.... ja listan kan göras lång, och vi har kommit överrens om att eftersom vi faktiskt bara kommer göra det här en gång, så tänker vi inte snåla, det ska bli det där sagobröllopet jag drömt om. (jag skriver jag, eftersom stefan tydligen inte drömt så mycket om bröllop innan mig, och dom tankar och ideér han haft innan, tja han är väl inne på samma spår längre helt enkelt. men det blir ialla fall vårt bröllop, det där som vi alltid drömt om, det vi kan drömma om tillsammans medans vi lägger pengar på hög i syfte att festa upp dom under en enda dag.

det känns otroligt, allt är otroligt, jag bloggar om vårt bröllop, och jag vet att underbara frida förfullt planerar min möhippa (jag erkänner att jag är lite rädd, men bara liiiite) och vissa saker i livet flyter faktiskt på som på rälls. förlovningen... oh jag vet att jag berättat tusen gånger, men jag berättar igen. det var perfekt, tillräckligt mycket konstigheter för att vi skulle kunna skratta, och väldigt romantiskt,  visste ni att han hade en sån sida?

när jag kom hem satt det en lapp i brevlådan som löd:

"älskling
när du innanför dörren går, följ då det spår du ser.
det leder dig till din första hållplats.

när du kommit fram så finner du ett kuvert och ett paket.
öppna då uvertet först, innan du öppnar ditt första paket."

gissa nu, vad tror ni väntade innanför dörren? just det, ett spår av röda rosor från dörren in till sovrummet och fram till sängen, på sängen vet ni ju redan vad det låg. i kuveret fanns en till lapp:

"välj det du tycer känns bäst för dig.

efter detta du dig av från lägenheten dig beger. rikta in dig mot köpings klokaste man. han håller till i närheten av stora kyrkan.
sök och du skall finna ett nytt kuvert"

i paketet låg det väldigt vackra erhhmm.. kläder! en överdel och två underdelar, en av varje sort, en som han gillar, en som jag gillar...

söt som bara jag kan vara så tar jag på mig kjol och klackar, hade jag vetat att det inte var asfalt överallt dit jag skulle så hade jag kanske tänkt om... för det tredje kuveret låg gömt bland blommor i en rabatt.

"såbra du hittade vår man, han som kan hjälpa dig på vägen ytterligare ett steg. bege dig nu till det närmaste lusthus du tänker på. en liten ledtråd på vägen är att söka i närheten av en å (eller två)"

och ungefär där låg det, bakom en livboj hittade jag:


"du hittade hit, jag är stolt över dig. men nu behöver du telefonen din. slå en signal till xxx-xxx xx xx. berätta var någonstans du är. du blir hämtad med bil. baksätet är en bra plats att vara på. vilken sida får du välja själv och så."

ganska så nervös, så ringde jag det för mig okända numret som visade sig gå till svärfars jobbtelefon. jag undrar hur mycket han och stefans mamma egentligen visste, för dom såg väldigt finurliga och glada ut, och var så nyfikna så.

i bilen låg det ett nytt kuvert, där det stod:

"du har kommit in i bilen, nu är det dags att åka en liten bit. till en plats med ny våtmark med ett utkikshus där man kan se fåglar och kor. en liten ledtråd är att man på vägen finner en gammal gravplats, som vi ej fann.

i utkikshuset finner du en ledtråd till. skynda dig. du finner snart mig.

innan du hunnit fram så fäll ner armstödet, kanske hittar du där någonting som passar bra ihop med dig."

där låg alltså ett till paket som inehöll kate moss nya parfym. det vittnar om omtanke och kärlek. jag har tyckt att han ska köpa en ny parfym åt mig, och när vi shoppade alkohol i taxfreen så letade vi självklart efter någon smarrig doft. där någonstans nämde jag att jag var nyfiken på den parfymen, han frågade varför och jag svarade något i stil med att numera blir hon väl mest förknippad med kokain, men förutom drogerna så har bruden bra smak, jag tror inte att hon skulle sälja en dålig parfym. jag tror att det var allt, vi har inte luktat på den, och jag tror inte att vi har pratat om den mer, och trots att vi varit väldigt nära att köpa andra parfymer så är det just den jag får! självklart så luktar den jätte gott.

anyway, i utkikshuset låg även ett till medelandee, som någon flyttat på visade det sig, men jag hittade det=)

"nu har du till huset hittat, och nu till bilen du åter skall ta dig. åk sedan till pumpen, som finns lite längre bort än Lennart och mannen som vakar över vattnet. där vid pumpen hittar du ett vitt kuvert. som skall ta dig till nästa ledtråd på din färd.

vid pumpen fanns som lovat ett nytt kuvert med en ledråd som fick oss att styra mot malmön, och där ni... på en brygga vid vattnen hade han dukat upp en helt underbar picknick. det fanns filtar, en grill, massa god mat, champagne och mineralvatten. väldigt romantiskt, och det var ungefär där som vi träffade på den första skumma människan, och hur det gick, ja det är en historia som jag fortsätter att berätta någon annan gång...


(jag borde kanse nämna att min k- och min  shift-tangent är trasig, så missade k:ån, och avsaknad av diverse specialtecken samt stor bokstav har därmed fått sin förklaring.)

Väldigt, vääläldigt mycket känslor, på väg mot kaos helt enkelt, och jag vet inte riktigt vad jag ska säga.  Det här går inte längre, jag känner mig bestulen på livet, och när jag känner för att laga det tycker andra att jag ska göra andra saker. När jag vill jobba, vill andra leka, när jag vill till psyk vill andra prata, när jag vill döda vill andra medla, när jag vill gråta tycker folk att det är läge att trösta. När jag vill, vill helt enkelt inte andra.

Jag kan inte glömma, jag kan inte förlåta. Ibland undrar jag om jag ens vill, vad har ni gjort för att förtjäna det?

Människor måste inse att hos en person som har stora problem med tillit så får man inte så många chanser, och dom flesta jag känner har faktiskt förbrukat sina. Vissa personer får fler än andra, några få ger jag möjlighet efter möjlighet att laga, klippa och klistra. Men där någonstans tar det slut. Någonstans så kommer jag faktiskt inte på fler möjligheter till försoning, och varför skulle jag, det är inte alltid jag som gör fel, även om man ofta behöver vara två för att träta. Ofta, men uppenbarligen inte alltid, det var något jag lärt mig under det senaste året. Att ibland, så behöver du inte ens vara inblandad, du vet kanske inte ens vad som pågår, anar inte, fast rösten i ditt huvud bannar dig efteråt för du borde ha sett alla tecken.

Förlåt, nu har jag snurrat iväg igen, tyvärr så finns det vissa händelser som jag aldrig kan sluta tänka på, vissa händelser som jag kan koppla samman allt från barnprogramm till musik till. Men det var inte det vi skulle skriva om. Jag har fått nog, jag kan faktiskt inte hjälpa er mer, jag ska inte behöva ge folk verktygen för att laga det dom har haft sönder hos mig, det får mig faktiskt att må sämre, och det är något som vissa säger att dom inte vill vara en del av. Dåså, gör något åt saken! Antingen så får ni faktiskt skruva loss tummen ur hjärnan och försöka göra något konstruktivt, eller så hoppas jag, jag ber er, vänd och gå! Är jag inte viktigare än att ni kan såra utan vidare, då kan det inte vara så mycket att hänga upp sig på, eller hur? Varför hålla fast vid något bara för att man kan, när det uppenbarligen inte är till nytta eller nöje för någon.

Då var det sagt. Antingen växer ni upp, och försöker er på en relation mellan vuxna människor, på lika villkor, eller så vänder ni er till någon annan, någon som kanske är kvar i stadiet ni har så jävla svårt att lämna.





Till dagens ***** *******: Memento mori!! Ju förr desto bättre. (Jag är Nevyn, jag säger som det är.)
Till mig själv: Felix qui potuit rerum cognoscere.
Tilll oss alla: Fide, sed qui, vide.

Jag är rädd för mig själv på ytterligare ett sätt numera, faran för min egen säkerhet känns väldigt avlägsen, istället är det andras jag bekymrar mig över. En vacker dag, troligen den sista på länge, så brister det nog. Det kommer vara välförtjänt och brutalt, och så mångra vackra dagar blir det inte efter det. Det är skrämmande, att inte längre känna sig själv eller sina gränser. Det enda som räknas när jag är där, är att jag får utlopp för känslorna, samma historia som i så många årm men i en helt ny division.