Lina

Mannen som myntade detta uttryck fick mig att fundera. Han läste igenom hela min blogg, 235 inlägg, av fri vilja, och det fick mig att fundera.

Jag började med att tycka synd om den stackarn, 235 inlägg som handlar om allt mellan himmel och jord, men kanske med lite betoning på relativt destruktiva känslor. Jag ska inte svära på att det är så, men det känns så. Min andra reaktion var att vilja förklara mig. Förklara att jag inte alltid är så knäpp som det verkar, att det varierar. Att jag må vara gränspsykotisk, men jag är inte schizofren och kommer inte att döda hans familj. (och för det tredje så funderade jag nästan på om jag skulle rensa den lite....)

Hur i hela friden kommer det sig? Varför tycker jag synd om en människa som av helt fri vilja väljer att läsa min blogg. Jag har inte på något sätt dolt att jag är galen (jo det har jag om jag ska vara ärlig, men jag har bokstavligen sagt att jag är galen). Vi har pratat om sjukdomar och lite allt möjligt, jag tror han fattar att jag inte är en 12 årig bimbo som alltid levt ett lätt liv.

Finns det någon anledning till att jag ska behöva förklara mig? Ser världen verkligen ut så idag att jag måste presentera mig med att jag lider av en emotionellt instabil personlighetstörning med schizoaffektiva psykoser och att min senaste psykontakt misstänkte att jag lyckats förvärva post traumatiskt stresssyndrom efter dom sista åren i Köping? Är det den relevanta informationen eller vill folk fortfarande veta att jag läser till sjuksköterska, jobbar extra, tycker om att springa och gillar skor?

Och det här gör mig nästan förbannad! Jag har aldrig någonsin skämts för vem jag är eller för vad jag gått igenom. Jag skämms för vissa handlingar, för det har sårat folk. Jag har tatuerat in budskapet på min kropp. Svart mot vitt, att även galningar behöver kärlek. Jag berättar öppet om mina ärr och mina erfarenheter när vi kommer in på ämnet och talar ofta i skämtsamma ordalag om att jag är galen, allt för att avdramatisera det hela. Jag skämms fortfarande inte, absolut inte, men jag vill så gärna gå vidare. Jag vill så gärna att det är på riktigt den här gången, att jag är frisk och inte faller igen.

Är det verkligen så att bara för att min borderline är svartvit, så måste även mitt liv bli det. Att antingen så är jag allvarligt psykiskt sjuk med självdestruktivt beteénde och suicidala handlingar, eller så tvingas jag anpassa mig till ett samhälle där det är skammligt att vara annorlunda. Ska jag behöva låta "jobb-Lina" ta över helt och därmed leda in mig själv på vägen till sjukdom, eller ska jag kunna fortsätta att vara mig själv och alltid orka möta folks fördomar med rak rygg och stolt blick. Jag har inga problem med att göra det egentligen, men det är så tröttsamt! Det är som att leva med en avskyvärd hemlighet. Det är inte så att jag inleder en konversation med mina medstundenter genom att berätta om hur jag är destruktiv idag. Vilket i sin tur betyder att ingen där kan lära känna mig, för de känner inte till en av dom viktigaste bitarna hos mig, i mig. Om man sedan börjar lära känna någon, så kommer den frågan ständigt upp, när ska jag säga det, ska jag säga det, hur säger man det och hur mycket säger man?

Varför ändrar vi inte radikalt på samhället och vägrar låta oss tryckas ned i framtiden? Varför lär vi inte dom människor som klumpar ihop oss med mördare annorlunda. Vågar vi verkligen stå för dom vi är? Vågar du erkänna att din sjukdom är en del av dig. Om inte av ditt liv och din personlighet, så av din historia. För så är det för mig. Jag känner mig friskare än någonsin men å andra sidan har jag fortfarande emo-perioder där allt känns nattsvart. Jag känner mig starkare än någonsin, men är fortfarande i viss mån destruktiv. Jag skadar inte längre mig själv, men när fan blir man frisk? Måste man vara frisk för att passa in i dagens samhälle eller finns det plats för oss alla här?

Egentligen är det här bara en sida känslor, inga seriösa funderingar, för vi vet ju alla att det inte finns något alternativ. Om inte samhället vill anpassa sig till mig så tvingar jag det. Jag är offeciellt så välanpassad som det går, jag betalar skatt, har max varit sjukskriven en månad, läser på högskolan och drömmer om en framtid med barn och tvspel. Jag är ingen galning, inte ett psykfall bland andra, inte ett socfall i mängden. Jag är en galen flicka som behöver kärlek. En ung kvinna som vägrar skämmas. En välanpassad jävla individ som vägrar radera gamla bloggar bara för att dom visar en värld som alla inte vill kännas vid. Jag kommer fortsätta att publicera bloggar när jag hatar mig själv och hela världen, och jag ska fan inte tycka synd om den som finner mig och mitt liv tillräckligt intressant för att läsa flera års skildringar. Jag står upp för mig själv och min psykiska sjukdom, samhället får helt enkelt lov att anpassa sig!