Lina

det är mitt fel. det är mitt fel.

jag tänker inte ens försöka ändra tankesättet.

du kommer inte ens att fatta vad det betyder, men jag lovar, på något sätt är allt mitt fel.


om någon har som krav att man ska leva utan destruktivitet, inser personen då att jag får säga hej då till många?

jag har hållit min del av avtalet, om en minut får jag reda på om du hållit din, vänta. ni får gissa...

damdadadamdaaaa: självklart inte, ett löfte gammalt som synden, istället ilska för att jag höll min del.

ilska för att du har bäddad och jag vackert lägger mig ner, ilska för att jag faktiskt visste vad som skulle komma.

jag saknar, jag har, jag kan, jag behöver, jag ska inte...'

tror jag...

jag har sagt att jag ska skriva här att jag hånglat med en snubbe jag inte vet namnet på, men andra gör det, så:

"jag har hånglat med en snubbe jag inte minns namnet på"

det känns som om bloggen är döende. det känns helt okej samtidigt som det känns lite sorgligt. anledningarna är flera, bland annat att folk har försökt styra mitt bloggande, försökt att tala om för mig vad det ska skrivas om. därav alla ointressanta och falska inlägg, jag har helt enkelt försökt att ge folk det dom har velat ha. på bekostnad av mig själv, det har helt enkelt blivit så att jag helt och hållet har tappat lusten för att förmedla någonting, och när jag faktiskt varit nära att ta mig i kragen så har något annat inträffat (som panikflytter och andra spännande saker).

men nu så, det första inlägget på vad som känns som månader. en hel del saker har hänt, jag är förlovad och en italienresa rikare, och förutom en positiv överaskning idag så har ingenting varit varken överraskande eller oväntat.

jag har insett att jag inte längre är handlingsförlamad vid åsynen av kryp. förut kände jag mig sparkad i magen, och flera är antalet gånger jag kräkts av ångest. idag blev jag förbannad och funderade på om det var dags att göra upp. jag lät så klart bli, men vetskapen om att jag blir starkare är underbar, jag vet att jag numera är stark nog att krossa kryp som förtjänar det, istället för att få ångest och må dåligt.

och så till det sedvanliga:

jag är inte förvånad över att du inte fanns där när jag behövde dig, men det finns säkert en förklaring
jag är inte förvånad över att jag fått dig att må dåligt igen
jag är inte förvånad över att min välmenin och diktatur säkert inte är välkommet
jag är inte förvånad över att jag har ett hål i hjärtat
jag är inte heller förvånad över människornas idioti
däremot är jag förvånad över att vanesaker faktiskt gör ont.

förresten så är min (vad den nu heter, tangenten som gör stora bokstäver) trasig, så när jag ska göra special tecken så får jag använda den vänstra. dock ids jag inte göra det till varje mening.

-delete-
"jag får väl säga att jag mår bättre nu"