Lina

Im 3008 you are so 2000 and late. Det där visste vi människor utan fördommar för flera år sedan. Godmorgon och välkommen till verkligheten ditt spån. Tänk vad hemskt det vore att vara som du, full av fördommar och förutfattade meningar, jag menar, behöver du personlig vägledning inför varje beslut? HAhaha så jäkla roligt med en humanist med ett elistiskt tänkande. Ska du börja odla en brun lite muche också?`Så jäkla roligt med en människa så helt utan koll. KAnske är dags att läsa på saker innan du öppnar käften hahahahhaha.

Idag mår jag förbannat jäkla bra, jag har haft en riktigt trevlig dag, sitter just nu på tåget till Katrineholm, ska bli fantastiskt att träffa Sanna! Allt är liksom kanoners!

• Myntades i början på 1900-talet, för att vi är så jäkla speciella.
• Centralt är ångest om uppträder i form av emotionell instabilitet, impulsivitet, känslomässig sårbarhet, "svartvitt" tänkande, identitetsproblem, separationsångest och klängighet omväxlande med avståndsskapande i viktiga relationer.
• Personen har en störd bild av det egna jaget.
• Synen på andra kan växla snabbt mellan absolut idealisering och total nedvärdering.
• Det är omtvistat hur stora möjligheterna är att terapeutiskt behandla patienter med borderline.

Så, vart är allt detta. Idag verkar jag tro att jag vet vad jag känner, men hur är det med det jag inte känner. Idag känner jag mig inte borderlinig, jag känner mig bara sjuk.

Idag kollar jag upp intressanta länkar.

Ikväll faller jag- håll mig hårt.

Det kan vara så att det finns ett inlägg på en annan sida som ganska väl beskriver vad jag känner. Jag säger inte att det är så, men nu vet ni.

Jag hamnade i en diskussion med min lärare för en tid sen. Frågan gällde hurvida vi borde ha mer farakologi och läkemedelsräkning vid min skola. Självklart tycker alla elever jag har pratat med. Denna lärare som undervisar i omvårdnadsvetenskap var dock av en annan åsikt då det inte är vår proffession.

Men vänta lite nu. Vi kommer att bli omvårdnadsansvariga, det är sant, men att vara ansvarig betyder inte att man nödvändigtvis alltid ska utföra det arbetet. Säg den chef som ständigt har golvtjänstgöring? Alla kan bädda en säng, alla kan lära sig att bemöta patienter på ett bra sätt, och om jag bäddar sängen fel finns det alltid någon som kan rätta till mina misstag, det är sällan som det leder till stor skada för patienten.

Men, om jag doserar eller ger fel läkemedel är det inte säkert att det går att rätta till misstaget. Alla på ett sjukhus får inte ge läkemedel, det är bara sjuksköterskan och läkaren som får och i praktiken betyder det ofta att läkaren ordinerar och vi utför. Vad är det som behövs för att få människor som dessa att vakna upp? ty artiklar som denna

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article5996709.ab

verkar tydligen inte fungera. Hur många människor ska behöva dö innan alla förstår att vi måste vara bra på så mycket och att vi måste öva och öva och öva så att vi kan minimera den risk som den mänsklig faktorn utgör.

(och jag vet att aftonbladet är en dålig källa, men orka googla.)

Appråpå mitt inlägg om lönnlöv så fick jag en underbar kommentar av min elg.

Ja, det skulle nog min lillasyster säga. Hon skulle titta föraktfullt på mig, höja ögonbrynen säga Ooookej. EMO och göra en grimas. Vilken tur att jag inte berättar för henne att jag är emo, för då skulle hon göra så. Men det är okej, hon mobbar mig med kärlek, jag mobbar tillbaka.

Nåväl, jag ska försöka skriva lite seriöst och utlämnande istället för att prata om syskonkärlek. Kruxet är bara att jag inte känner mig så seriös och så utlämnande idag. Jag känner mig som om jag lider av en emotionellt instabil personlighetstörning. Med andra ord så snurrar allt fort, och allt går upp och ner. Det är svart och det är vitt, det är jobbigt och fantastiskt. Jesus Christ, att jag orkar?! Man skulle kunna fråga sig vilken sorts humor gudarna har när dom låter min hjärna hålla på så här.  Jag blir helt slut bara av att tänka på vad den håller på med, själva hjärnan brinner nog vid det här laget.

Förstår ni vad jag menar? Jag sitter med lite ångest, men massa gläde, med lite sorg, med lite ilska med massa skratt och jag vet varken ut eller in. Det skulle kunna vara så att jag bara är lite rädd och nervös...

Jag tror att det är så, men i alla fall så känner jag mig lite som deppig-otrogetsvin-rnb idag. Därför har jag lyssnat på både Beyoncé-if i was a boy och Rhianna- take a bow. Kvällen fortsätter med mera sliskig musik men lika mycket av den där sorten som får friska människor att hoppa framför tåg. Ja, ni gissade rätt The Perishers for the win.

Men vet ni, det är helt okej i alla fall. Det är kanske så här det känns att vara frisk. Att man känner att det är lite knasigt i kroppen, men det är inte hela världen. Det är mycket som händer nu, det skulle kunna förklara det som jag inte vill kalla för ångest. Jag är inte på topp ikväll, och det är nog mest det. Jag har på något sätt vant mig. Jag mår inte alltid bäst, men jag mår oförskämmt bra mesta tiden och det är helt fantastiskt. Jag ska fortsätta att läsa den roligaste bloggen på länge (yepp, Im a stalker, call the cops) och deppa till min emo musik. Ni vet det sköna i att skratta och gråta samtidigt.


.... Eller så är det helt enkelt så att jag finally märkt av hösten, jag undrar om det är lönnlöv på väg? Jag gillar verkligen inte lönnlöv, känslan är beroendeframkallande och jag brukar alltid vilja gå i ehhm... idé. Just nu är jag förväntasfull inför det mesta, inför i morgon, inför livet. Samtidigt som jag är livrädd för lönnlöv.

Damn. Jag hatar verkligen lönnlöv.

Har ni funderat på att det finns alldeles för många idioter som klagar? Att alla förbannade svenska bananmänniskor i det här ickefungerande samhället sitter på sina feta arslen och klagar på saker och ting utan att göra ett förbannat dugg åt det! Har ni tänkt på att ni inte kan göra världen till en bättre plats om ni inte försöker? Har ni insett att det måste komma en förändring till skott, och att den förändringen startar hos just dig?

Jag blir så jäkla förbannad! Jag har så många exempel på klagande, dryga människor som inte gör någonting åt saken! Jag har en söt kompis som blir utsatt för det dagligen: Hon tog för snart ett år ann sig en stackars kräk med fyra ben. Att kalla honom hund skulle vara fel, för han var så knäpp. Han hade blivit utsatt för så mycket hemskheter i sitt korta lilla liv, ingen orkade ha kvar honom. Han hade bott i många olika familjer och blivit misshandlad i flera av dom. Så vad gör hon då? min fantastiska vän? Hon ger honom tid! Hon går in i projektet hund med ögonen öppna, en jävla massa kunskap och ett oändligt tålamod! Hon har gjort allt hon har kunnat för att ge den här hunden ett nytt, bra hem. Och vet ni vad? Hon har lyckats! Hon har gjort det som närmare tio personer innan henne misslyckats med! Hon gjorde den där saken till en hund, en hund som går ihop med andra hundar-hanar likväl som tikar, med katter och med barn. Hon släppte in honom i sin familj, han fick komma hem.....

Det är det sockersöta i den här historien. Det finns självklart en baksida av nämnda mynt. Nämligen hennes inskränkta, retarderade omgivning! Inser ni vilken tjänst hon gjort den hunden? Fattar ni inte att det inte har varit lätt för henne alla gånger? Bryr ni er om henne? Bryr ni er om djur? Om ni gjorde det skulle ni inte racka ner på henne! Om ni gjorde det så skulle ni stötta henne, uppmuntra henne och finnas där när hon behöver någon att luta sig mot. Man sitter inte på sitt feta mellansvenska arsle och klagar när man inte gör ett förbannat dugg själv! Det är inte okej! Jag har sedan länge revolterat mot det jävla dygdelagssamhället som vi lever i, jag är trött på det. Jag är inte lagom, jag är fantastisk. Min vän är inte bra, hon är bäst. Och jag är förbannat stolt över henne.

Jag hoppas av hela mitt väsen att hon säger åt er ordentligt nästa gång ni öppnar käften, annars finns jag där för att göra det åt henne. Era patetiska äckel! Bara för att ni haft en underbar uppväxt, leker lyckliga djur och köper friska, glada djur som folk slåss om så kan ni inte blunda på det här sättet. Stötta människan som tar hand om problemet som oansvariga puckon till människor skapar.


Och som alltid i det här programmet så kan min ilska appliceras på så många saker. Vi har redan nämt djurbiten. Vi har dom patetiska socfallen som klagar på att dom har dåligt med pengar, men som är för lata för att söka ett jobb. Vi har dom svaga utbrända människorna som inser att dom  inte trivs på arbetsplatsen men som inte försöker byta och vi har dom mest tragiska av alla. Vi har dom vi kallar emo. Dom alternativa, dom som mår så förbannat dåligt. Dom som kan åka på festival, men inte plugga för dom har social fobi. Dom som vill bli något, men inte kan för en person har en gång varit elak mot dom. Dom som mår så jäkla dåligt men inte tar tag i problemet. Dom som ger sig själva motsägesfulla diagnoser, och tror att man på fullaste allvar är cool om man har randiga lemmar. Dom som överdoserar på 2 atarax och sen vitt och brett snackar om hur nära döden dom var. Det är dags att vakna upp, jag hyser ett personligt agg mot er, för ni förstör. Men inse också att det enda människor i er omgivning, och personalen på psysket gör är att skratta åt er bakom stängda dörrar. Vill ni reformera psykvården och få den hjälp "ni så desperat" behöver så räcker det inte med att sitta hemma och blogga om det på lunarstorm. Det räcker inte att skälla på sin psykdoktor. Mår ni så jäkla dåligt så finns det bara ett alternativ. Ni måste skrika så ni hörs och brinn där folk kan se er.

Hahahahha, msn är fantastiskt!







Och jag är också fantastisk, jag är grym på streckgubbar!

"Anonym om Stalking is the sneakiest form of compliment...:

När folk slutar "skaffa" sig diagnoser som accessoarer, så står jag för att jag är sjuk.

Självklart vill jag bli accepterad precis som jag är. Men alla under 25 som ljuger sig till 4 olika sorters preparat för att vara speciella kvaddar liksom den möjligheten."



Du har inte funderat på att det kanske är därför som människor "skaffar" sig diagnoser, för att världen inte vet bättre? För att dom kommer undan med det i ett samhälle som inte vill kännas vid psykiskt sjuka? Du har inte funderat på att du kanske har makt att ändra världen? Ändra sättet som folk ser psykiskt sjuka på? Att det kanske är dags att göra något istället för att sitta hemma och tycka att andra människor gör fel?

Missförstå mig rätt, jag förstår vad du menar. Det är inte roligt att hamna i samma fack som alla andra, oavsett om det är tonåringar med normala tonårsproblem eller om det är mördare och pedofiler. Det är aldrig kul att asocieras med en grupp man inte känner samhörighet med. Men vad kan vi göra åt saken? Att bara låta bli att stå för att man är sjuk hjälper ingen, jag tror att det snarare är tvärtom. Dom som inte är psykiskt sjuka kommer undan med sitt spel och sin stöld av samhällets resurser. Samtidigt som dom som behöver hjälp inte har samma möjlighet att få den, och samhällets fördomar består.

Varför är det just människor under 25 som kvaddar din möjlighet att accepteras som människa? Varför är det inte dom över en viss ålder eller under en annan? Vad är ditt ansvar i denna debatt?

Jag skulle hemskt gärna vilja att du förklarar hur du tänker för jag kan inte för mitt liv förstå att man lägger sig ner. Jag förstår känslan av att vilja, och av att vackla, vi är alla där ibland. Men jag kan inte se något annat alternativ än att stå för den jag är, och min psykiska ohälsa är en stor del av min ytterst charmiga personlighet. Det här är inte en kamp jag har råd att förlora, jag tar alldeles för stor plats för att det ska vara möjligt. Jag vill jobba och utbilda mig, jag vill leva, men för att klara av det behöver jag också få kompetent vård när jag faller. Jag behöver hjälp att inte ta livet av mig när allt är svart, jag behöver medicin för att vända fallet och jag behöver rehabelitering för att våga försöka igen. Det finns inga mellanlägen för mig, inga alternativ. Antingen så ändrar jag på samhället eller så kommer jag bokstavligt talat att dö på kuppen.

Mannen som myntade detta uttryck fick mig att fundera. Han läste igenom hela min blogg, 235 inlägg, av fri vilja, och det fick mig att fundera.

Jag började med att tycka synd om den stackarn, 235 inlägg som handlar om allt mellan himmel och jord, men kanske med lite betoning på relativt destruktiva känslor. Jag ska inte svära på att det är så, men det känns så. Min andra reaktion var att vilja förklara mig. Förklara att jag inte alltid är så knäpp som det verkar, att det varierar. Att jag må vara gränspsykotisk, men jag är inte schizofren och kommer inte att döda hans familj. (och för det tredje så funderade jag nästan på om jag skulle rensa den lite....)

Hur i hela friden kommer det sig? Varför tycker jag synd om en människa som av helt fri vilja väljer att läsa min blogg. Jag har inte på något sätt dolt att jag är galen (jo det har jag om jag ska vara ärlig, men jag har bokstavligen sagt att jag är galen). Vi har pratat om sjukdomar och lite allt möjligt, jag tror han fattar att jag inte är en 12 årig bimbo som alltid levt ett lätt liv.

Finns det någon anledning till att jag ska behöva förklara mig? Ser världen verkligen ut så idag att jag måste presentera mig med att jag lider av en emotionellt instabil personlighetstörning med schizoaffektiva psykoser och att min senaste psykontakt misstänkte att jag lyckats förvärva post traumatiskt stresssyndrom efter dom sista åren i Köping? Är det den relevanta informationen eller vill folk fortfarande veta att jag läser till sjuksköterska, jobbar extra, tycker om att springa och gillar skor?

Och det här gör mig nästan förbannad! Jag har aldrig någonsin skämts för vem jag är eller för vad jag gått igenom. Jag skämms för vissa handlingar, för det har sårat folk. Jag har tatuerat in budskapet på min kropp. Svart mot vitt, att även galningar behöver kärlek. Jag berättar öppet om mina ärr och mina erfarenheter när vi kommer in på ämnet och talar ofta i skämtsamma ordalag om att jag är galen, allt för att avdramatisera det hela. Jag skämms fortfarande inte, absolut inte, men jag vill så gärna gå vidare. Jag vill så gärna att det är på riktigt den här gången, att jag är frisk och inte faller igen.

Är det verkligen så att bara för att min borderline är svartvit, så måste även mitt liv bli det. Att antingen så är jag allvarligt psykiskt sjuk med självdestruktivt beteénde och suicidala handlingar, eller så tvingas jag anpassa mig till ett samhälle där det är skammligt att vara annorlunda. Ska jag behöva låta "jobb-Lina" ta över helt och därmed leda in mig själv på vägen till sjukdom, eller ska jag kunna fortsätta att vara mig själv och alltid orka möta folks fördomar med rak rygg och stolt blick. Jag har inga problem med att göra det egentligen, men det är så tröttsamt! Det är som att leva med en avskyvärd hemlighet. Det är inte så att jag inleder en konversation med mina medstundenter genom att berätta om hur jag är destruktiv idag. Vilket i sin tur betyder att ingen där kan lära känna mig, för de känner inte till en av dom viktigaste bitarna hos mig, i mig. Om man sedan börjar lära känna någon, så kommer den frågan ständigt upp, när ska jag säga det, ska jag säga det, hur säger man det och hur mycket säger man?

Varför ändrar vi inte radikalt på samhället och vägrar låta oss tryckas ned i framtiden? Varför lär vi inte dom människor som klumpar ihop oss med mördare annorlunda. Vågar vi verkligen stå för dom vi är? Vågar du erkänna att din sjukdom är en del av dig. Om inte av ditt liv och din personlighet, så av din historia. För så är det för mig. Jag känner mig friskare än någonsin men å andra sidan har jag fortfarande emo-perioder där allt känns nattsvart. Jag känner mig starkare än någonsin, men är fortfarande i viss mån destruktiv. Jag skadar inte längre mig själv, men när fan blir man frisk? Måste man vara frisk för att passa in i dagens samhälle eller finns det plats för oss alla här?

Egentligen är det här bara en sida känslor, inga seriösa funderingar, för vi vet ju alla att det inte finns något alternativ. Om inte samhället vill anpassa sig till mig så tvingar jag det. Jag är offeciellt så välanpassad som det går, jag betalar skatt, har max varit sjukskriven en månad, läser på högskolan och drömmer om en framtid med barn och tvspel. Jag är ingen galning, inte ett psykfall bland andra, inte ett socfall i mängden. Jag är en galen flicka som behöver kärlek. En ung kvinna som vägrar skämmas. En välanpassad jävla individ som vägrar radera gamla bloggar bara för att dom visar en värld som alla inte vill kännas vid. Jag kommer fortsätta att publicera bloggar när jag hatar mig själv och hela världen, och jag ska fan inte tycka synd om den som finner mig och mitt liv tillräckligt intressant för att läsa flera års skildringar. Jag står upp för mig själv och min psykiska sjukdom, samhället får helt enkelt lov att anpassa sig!

Im on the same road over and over again. Listening to the same track over and over again.


och det kan låta deppigt, men så e re inte. Det är såjäkla nice att jag inte riktigt vet. Det är allt eller inte, så vad väljer du?