Lina

"Anonym om oh no you didnt!:
Jag förstår inte hur man helt rakryggad kan stå och säga att man är bättre än någon annan när man måste sjunka så lågt att man börjar hota folk, via en blogg dessutom. Verkligen låg karaktär måste jag säga. Men vad ska man förvänta sig av nån som skryter om sin psykiska instabilitet..."

Det här är så töntigt att jag blir galen. Det är helt okej om man tycker att jag går över gränsen, jag får höra det ibland och har faktiskt inga problem med det. Mitt sätt att lösa problem på är sällan andra människors sätt. Mitt sätt att avreagera mig på, behöver inte vara samma som andras. Jag har inga större problem med det. Men det här är ju så att man blir tokig.

Två anonyma kommentarer som talar om för mig att jag är "fjortiz" och nu är jag oförstålig.

Att den här personen tycker att jag gör tokiga saker är okej, att den här personen anser att jag har låg karaktär är också okej, och att den här människan uppenbarligen ser ner på mig för att mitt psyke är trasigt är också ganska okej. Jag är ett psykfall, vänj dig vid tanken, jag har förlikat mig med den, pratar gärna om det och har tatuerat in budskapet på min kropp.

Men era fega djävlar våga stå för era kommentarer!

Min erfarenhet är att det är patetiska småungar som skriver anonymt, och det verkar ju stämma.

Min blogg, mina regler. Jag tänker inte hindra er från att lämna era anonyma kommentarer, för jag gillar att provocera och att uppröra. Men väx upp och stå för era åsikter. Det är så tröttsamt i längden när folk tror att en sak gäller för dom, men att alla andra ska spela efter andra regler.

"Hej,

IP-nummer i ditt senast inlägg är borttaget
eftersom det strider mot
Personuppgiftslagen.

mvh /***

***blogg.se"

Där ser man. Jag visste faktiskt inte att det var olagligt. Men man lär ju så länge man lever, nu behöver jag inte göra om det misstaget.

Jag gillar att få mina fördomar krossade, jag gillar det jättemycket. Precis lika mycket som jag inte tycker om att få dom bekräftade. Eller att få bevisat för mig hur fördomsfulla andra människor kan vara. Det enda sättet att uppnå relativ fördomsfrihet är genom att avsiktligt, energiskt och självkritiskt bekämpa dom.

Anonym ([email protected]) om oh no you didnt!:

Men hur fjortiz kan man bli?
säg vad du tycker rakt ut istället för att hålla på så här.
 Sen fjortizkommentarerna oxå...

epic lol

***

Vad vet den här anonyma personen om mitt liv och min situation? Jag förstår hur det verkar, det gör jag absolut. Men allt är inte alltid som det verkar. invandraren du ser på stan kan vara precis lika svensk som du. Fjortisen i skolan kan vara mycket mognare än du anar, och emot på stan kanske inte alls mår dåligt. Ett blogginlägg kanske inte alls handlar om det du tror, eller vad det ger sken av.

Men, fortsätt gärna att kommentera samt att läsa min blogg, det bereder mig största nöje! Inte bara så lyckas jag uppenbarligen provocera, jag får dessutom fler besökare, och för varje kommentar så blir min blogg värd mer pengar. Sprid gärna  ut det till alla dina vänner också, precis hur fjortis jag är. Dom får jättegärna både läsa och störas av alla mina inlägg, precis som alla andra. Om ni ni bara visar lite mer intresse så kan jag till och med specialskriva störtande fjortisinlägg till er.

Nej. jag tycker ingenting som du skulle kunna tjäna på. Men du kör ett jävligt fult spel. Du ser till att jag står med händerna bakbundna och inte sätter stopp för dina jävla fasoner, för då råkar en tredje part illa ut. Du flyr din patetiska lilla fjant, men det är okej. För vet du, det är så sant som det är sagt. Jag är bättre än dig, vi är alla bättre än dig och den dagen kommer snart då du står där helt själv. För det kanske är dags att fatta det nu, att ingen tycker om dig, att ingen orkar med dig, att du faktiskt nästan är ensam i hela värden. Men vet du ditt lilla mongo, att fler personer kan spela det här spelet. Det var jag som lärde upp dig, och det är jag som kommer att krossa dig. Jag vet det och du vet det, och jag vet att du räds det. Du har sjukt många gånger sagt att du aldrig skulle vilja vara osams med mig, och vi vet båda att det stämmer. Du vet vad jag går för, du har sett vad jag är kapabel till. Och nu jävlar är det nog. Du valde fel människor att tjaffsa med, så du är rökt lilla stumpan. Innan jag är klar med dig så kommer du att önska att du aldrig träffade mig. Jag menar, du är redan nu så rädd att du inte längre klarar av vissa saker, det kommer att bli värre. Betrakta det här som ett hot. Du är varnad. Gå nu och gräv din grop, flytta från landet eller vad som helst. Jag är den långsinnaste (?) människan jag känner och du har passerat alla gränser.


Jag är inte bara arg, jag är hög också.

Jag tror att det nästan är officiellt att jag blir galen av vissa ostrukturerade saker. Missförstå mig rätt, vissa saker blir bäst oorganiserade, men ett helt skolämne? Livet? Äsch jag vet inte riktigt vad jag pratar om, men jag är irriterad och egentligen inte alls taggad. Men det är okej, jag har precis säkerställt mitt sommarjobb-chaatjing!

Snart är sommaren över och då jäklar blir det andra bullar.

Men först ska jag ner till Smedjan och leka pre-release

Jag säger bara OMGOMGOMG!

Saxat från www.rkh.se

Utbildningen på Röda Korsets Högskola är en treårig sjuksköterskeutbildning på högskolenivå som motsvarar 180 högskolepoäng och är anpassad efter de krav som ställs inom EU.

Utbildningen ger dig legitimation som sjuksköterska med möjlighet att arbeta som allmänsjuksköterska. Den ger dig även möjlighet att gå vidare till specialistutbildning inom något specifikt område. Högskolan har sedan starten arbetat aktivt med internationalisering och lagt internationella aspekter på verksamheten och undervisningen. Avsikten med internationaliseringen av utbildningen och undervisningen är att genom kunskaper förbereda studenterna för framtida yrkesverksamhet bland människor från olika kulturer i Sverige och andra länder. Förutom yrkesexamen ger utbildningen kandidatexamen i omvårdnad, vilket är en förutsättning för vidare akademiska studier inom vårdområdet. Som grund för kandidatexamen skrivs en uppsats omfattande 15 högskolepoäng inom ämnet omvårdnad.

Kärnämnet på sjuksköterskeprogrammet är omvårdnadsvetenskap. Inom kärnämnet ryms den praktiska utbildningen (verksamhetsförlagd utbildning) då du tillsammans med erfarna handledare i sjukvården lär dig yrket: att identifiera och bedöma omvårdnadsbehov och planera, genomföra och utvärdera patientens vård. För att kunna göra detta krävs betydande teoretiska kunskaper om människors behov och hur behoven påverkas av sjukdom. I omvårdnadsvetenskapen ingår även vetenskaplig teori och metod. Programmet innehåller dessutom ämnet medicin och naturvetenskap som innefattar anatomi, fysiologi och patofysiologi, det vill säga den friska kroppens och de friska organens uppbyggnad och funktioner och vad som händer i kroppen vid sjukdomstillstånd, vad det beror på, hur det identifieras och hur det kan botas. I programmet finns också ämnet folkhälsovetenskap som mycket handlar om hälsobefrämjande och förebyggande åtgärder.

Utbildningsområden

År 1, 60 hp
Omvårdnadsvetenskap, 37,5 hp
Medicin och naturvetenskap, 15 hp
Folkhälsovetenskap, 7,5 hp

Syftet med år 1 är att ge en bild av sjuksköterskeprofessionens utveckling och dagens sjuksköterskas funktion. Dessutom ges introduktion i ett omvårdnadsvetenskapligt och mångkulturellt tänkande samt kunskap och färdighet i grundläggande omvårdnad samt grundläggande kunskaper i medicin och naturvetenskap. Under andra terminen varvas teori med verksamhetsförlagd utbildning.

År 2, 60 hp
Omvårdnadsvetenskap, 30 hp
Medicin och naturvetenskap, 15 hp
Folkhälsovetenskap, 15 hp

Syftet med år 2 är att ge fördjupade kunskaper i specifik omvårdnad samt grundläggande kunskaper och färdigheter i speciell och transkulturell omvårdnad inom akut somatisk vård, psykiatrisk, pediatrisk och obstetrisk vård. Teoretisk utbildning varvas med verksamhetsförlag utbildning.

År 3, 60 hp
Omvårdnadsvetenskap, 37,5 hp
Medicin och naturvetenskap, 15 hp
Folkhälsovetenskap, 7,5 hp

Syftet med år 3 är att ge ytterligare fördjupade kunskaper och färdigheter i sjuksköterskans samtliga ansvars- och kompetensområden inom sluten och öppen vård, samt fördjupning av mångkulturell kunskap. Under år 3 är möjligheterna till utlandspraktik goda.

Verksamhetsförlagd utbildning

Ca en tredjedel av utbildningen består av verksamhetsförlag utbildning och kopplingen mellan teoretisk och verksamhetsförlagd utbildning betonas starkt i undervisningen. Kliniska lektorer och kliniska adjunkter som undervisar i den verksamhetsförlagda utbildningen tydliggör sambandet mellan teori och praktik. Adjungerande kliniska adjunkter - kliniskt verksamma sjuksköterskor med pedagogisk kompetens - ger patientnära handledning och undervisning. Huvuddelen av den verksamhetsförlagda utbildningen är förlagd till Karolinska sjukhuset och nordvästra Stockholm. Läs mer här »

Examen
Kandidatexamen, Sjuksköterskeexamen


Historia

Initiativet till den organisation som fick namnet Röda Korset togs av schweizaren Henri Dunant. Organisationen bildades 1863 i Genève och 1864-65 anslöt sig Sverige till organisationen.

Den första utbildningen av sjuksköterskor startades av Emmy Rappe som själv fått sin utbildning av Florence Nightingale vid St Thomas' Hospital i London innan hon 1867 startade Röda korsets sjuksköterskeskola i Sverige.

1925 omorganiserades Svenska Röda Korset. Då bildades Stiftelsen Rödakorshemmet som självständigt skulle ombesörja all utbildning av sjuksköterskor inom Röda Korset i Sverige.

Samarbetet med Svenska Röda Korset och kunskap om Röda Korsets principer och verksamhet utgör en betydelsefull grund för undervisningen och utbildningen vid skolan som alltid har haft en internationell profil. Röda Korsets Högskola låg fram till hösten 2004 i ett lummigt parkområde intill Sabbatsbergs sjukhus, centralt i Stockholm.

Röda Kors Broschen

Den allra första sjuksköterskebroschen var rund i glas med ett rött kors på vit botten och användes 1867 - 1879.

1881 - 1891 användes runda eller fyrkantiga elfenbensbroscher med rött kors.

I samband med införande av en enhetlig arbetsdräkt tillkom 1891 en rund emaljbrosch med rött kors och slät förgylld metallkant. Denna brosch fick även sjuksköterskor som utbildats vid annat lärosäte och tillhörde Röda Korsets sjuksköterskekår fram till 1927.

1893 tillkom den nuvarande broschen som är rund i emalj med rött kors och en bred gyllene kant med åtta fembladiga rosor och 32 taggar. Denna brosch ska bäras till arbetsdräkt eller högtidsdräkt. Broschen som överlämnas på examensdagen, är personlig och återlämnas till Röda Korsets Högskola vid innehavarens frånfälle. Dessutom finns en miniatyrbrosch från 1962 som kan användas till civila kläder vid tjänsteuppdrag eller representation.

Förtjänsttecknet tillkom 1960 och kan tilldelas sjuksköterskor som tjänstgjort inom hälso- och sjukvård i minst 20 år. Förtjänsttecknet är rundat i silver och med rött kors på vit botten med två lagerkvistar på sidorna och en liten Florence Nightingale-lampa nederst.

Röda Korsets Grundprinciper

Röda Korsets grundprinciper är basen för all verksamhet inom skolan.

Humanitet
Röda Korset, som skapades ur viljan att utan åtskillnad bistå dem som sårats på slagfältet, arbetar internationellt och nationellt på att i varje läge förhindra och lindra mänskligt lidande. Dess mål är att skydda liv och hälsa och att skapa respekt för människovärdet. Röda Korset främjar ömsesidig förståelse och vänskap, samarbete och varaktig fred mellan alla folk.

Opartiskhet
Röda Korset gör ingen åtskillnad mellan nationaliteter, raser, religioner, samhällsställning eller politiska åsikter. Det arbetar uteslutande för att lindra människors lidande och därvid i första hand hjälpa de mest nödställda.

Neutralitet
För att bevara allas förtroende avstår Röda Korset från att delta i fientligheter eller att vid något tillfälle ta ställning vid meningsskiljaktigheter i fråga om politik, ras, religion eller ideologi.

Självständighet
Röda Korset är självständigt. Även om de nationella rödakorsföreningarna är statsmakternas och myndigheternas medhjälpare på det humanitära området och var och en är underställd sitt lands lagar, ska de behålla en oavhängighet som tillåter dem att alltid handla i enighet med Röda Korsets principer.

Frivillighet
Röda Korset är en organisation som frivilligt och osjälviskt ger hjälp.

Enhet
I varje land kan det endast finnas en rödakorsförening. Den ska vara öppen för alla och dess humanitära verksamhet skall omfatta hela landet.

Universalitet
Röda Korset är en världsomfattande organisation inom vilken alla nationella rödakorsföreningar har samma rättigheter och skyldigheter att bistå varandra.

Höstterminen 2009

2009-08-17 - 2010-01-22 Juluppehåll 2009-12-21 - 2010-01-10 Datum för omtentamen: 14/10 samt 9/12, 2009

Internationalisering på Röda Korsets Högskola

Röda Korsets Högskola har sedan starten arbetat aktivt med internationalisering och lagt internationella aspekter på verksamheten och undervisningen. Avsikten med internationaliseringen av utbildningen och undervisningen är att genom kunskaper förbereda studenterna för framtida yrkesverksamhet bland människor från olika kulturer i Sverige och andra länder.

Kontakter med sjuksköterskeutbildning och forskning i olika länder har varit mycket viktig för utvecklingen av den internationella kunskap som finns på Högskolan. Idag har Högskolan utökat och fördjupat sina internationella kontakter med olika länder genom utbytesprogram, forskningsutbyte, undervisning och kursplaneutveckling.

Kontakter har etablerats med högskolor och universitet över hela världen. Genom Erasmus/Socrates och Nordplus utbytesprogram har studenterna på Högskolan möjlighet att förlägga delar av sin utbildning inom EU respektive Skandinavien.

Högskolan tar även emot studenter från dessa länder för kliniska studier. Under sista året har studenter möjlighet att under 3 veckor bedriva fältstudier i Sverige eller något annat land inom området transkulturell omvårdnad.

Studenter och lärare erbjuds att åka på internationella konferenser. Högskolans studentkår bedriver fadderverksamhet vilket innebär att utländska studenter har en svensk student som kontaktperson.

Verksamhetsförlagd utbildning


Samordnare av platserna

Margareta Bäckskog och Liliana Johnson.

Verksamhetsförlagd utbildning inom Stockholms län

Den verksamhetsförlagda utbildningen (VFU) på Röda Korsets Högskola omfattar ca 40 veckor totalt i sjuksköterskeprogrammet 180 hp. VFU:n under utbildningen består av grundläggande omvårdnad, somatisk vård, psykiatrisk vård/beroendeproblematik, pediatrisk vård, obstetrisk/gynekologisk vård, akutsjukvård, primärvård, kultur och hälsa (valbar kurs) och geriatrisk vård.

Röda Korsets Högskola har verksamhetsförlagd utbildning på framförallt Karolinska Universitetssjukhuset, Solna, och inom Stockholms läns sjukvårdsområde.

Grundläggande omvårdnad/Geriatrik, Sabbatsbergs sjukhus, Dalens sjukhus, Danderydsgeriatriken, Jakobsbergs sjukhus, Röda Korsets sjukhus, BrommaGeriatriken AB samt ett antal sjukhem och äldreboende.

Psykiatri / Beroendeproblematik, Norra Stockholms psykiatri, Psykiatricentrum KS, Beroendecentrum

Primärvård, centrala stan, väster och nordväster ut samt privata vårdcentraler

Somatisk vård, akutsjukvård, pediatrisk vård, obstetrisk/gynekologisk vård, Karolinska Universitetssjukhuset, Solna, Danderyds barnakut samt Stockholms sjukhem

Verksamhetsförlagd utbildning utomlands

Röda Korsets Högskola har ett flertal VFU-platser i Europa, Afrika och Asien.

---

Väldigt mycket att läsa, men nu vet ni det jag vet. Jag har sökt rkh!!!!!
Utbildningen och skolan är helt perfekta för mig, precis det här jag är intresserad av och vill arbeta med!

Det kommer att bli så sjukt bra!

Och ja, ni får gärna hålla tummarna även om den friska Lina inte är det minsta orolig =)

Det blev en ganska tidig start på dagen, men vi blev väckta på bästa tänkbara vis, med vi så menar jag förståss mig själv. Denne underbara krake hade kokat kaffe! Mmmmm... kaffe!



Mitt hjärta var ganska trött....

Och nej, det finns inga sådana här morgonbilder på mig så vitt jag vet :D

Vi åkte i en ganska fullpackad bil....


Efter en stund blev det kaffe paus, hennes mamma hade skickat med latte-pulver :D


Och äntligen var vi framme... It was a killer view!

Japp, det man ser längst bort är Norska fjäll! Så coolt!


Riktigt fint var det, jag blev helt betagen=)

för det är nog precis vad jag gör. Jag kan inte lämna det förflutna bakom mig, det är ju en del av mig nu, mina minnen, mitt liv. Allt som händer hjälper till att forma dig till den du är, och allting har en mening. Men att glömma, eller att välja att ignorera för att gå vidare som om ingenting har hänt fungerar inte för mig. Jag är inte sån. Jag är en svartvit känslomänniska ända ut i fingerspetsarna. Allt jag är, är egentligen massa känslor och lite hjärna. Jag gör ingenting halvdant, jag går in för allt med liv och lust.

Men ibland räcker det inte. Ibland är inte en vilja som kan flytta berg tillräcklig. Ibland räcker inte kärlek, eller ångest, eller pengar. Ibland fungerar ingenting. För mig fungerar ofta ingenting, för jag är långtifrån perfekt. Någon annan människa hade kanske kunnat välja vad denne ville känna, men jag kan inte. Jag lär mig nya saker varenda dag, både på gott och ont, och dom erfarenheterna och känslorna detta genererar är något jag får leva med resten av mitt liv. Tyvärr så har jag en akillershäl, min bristande självkänsla. Därför faller jag likt Akilles när någon ger sig på den, men nästan allt annat klarar jag av. Kritit går rätt igenom min rustning och spetsar min själ, medan beröm snarast rinner av den. Det är sån jag är, och det har hitillis inte varit några problem. Ångesten jag levt med har sällan kommit från hårda ord, utan från sjuka delar av mig själv.

Men det var länge sen. Det skakande lilla asplövet jag är idag är en produkt av flera månader, snart år av bearbetning. Där målet för angreppet varit just min akilleshäl, eller min själv. Välj själva. Detta arbete går förståss inte osett förbi, man får ju oftast lön för mödan. Jag är nu känsligare för kritik från vissa håll än jag någonsin varit. Ett ord, en mening räcker mer än väl för att jag ska tända på alla tusen cylindrar. För jag är mer än ett skakande asplöv, jag är en sjutusan till kruttunna också. Jag tar ingen skit och så långt borde alla vara nöjda, men det är mer än så. Jag har blivit så känslig för kritik att jag inte längre ens tolererar tonlägen som påminner om tonlägen folk brukar när de försöker kritisera mig. Jag har helt enkelt inför nolltolerans. Det är inget att hänga läpp över, problemet är av övergående art. Jag menar, vi blir hemlösa den sista juni, då får du all sinnesfrid du kan önska. Efter det datumet kan du hålla dig precis så långt bort som du känner för, någonstans där mina arga ord inte kan höras eller min ilskna uppsyn inte synas.

En gång i tiden fanns det flera val, och du valde. Oavsett om du är medveten om det eller inte så valde du, och nu står vi här. En gång i tiden var ett av dessa val tämligen enkelt. Acceptera monstret du skapat eller fly fältet. Du valde inget av dom, så jag valde åt oss.

Jag är inte ens nästan perfekt, jag är ytterst medveten om det. Det här är ingenting jag kommer över, oavsett hur mycket du låtsas att du gått vidare. Det finns bara en sak att göra. Ställ inga frågor du inte vill ha svar på. Aldrig någonsin!

Jag säger er mina vänner att fastän vi har kommit en lång bit på vägen, så har vi fortfarande långt kvar. Man jag har också en dröm, en dröm som många före mig också drömt.
      Jag säger er mina systrar och bröder att fastän svårigheter väntar oss, så har vi åtminstone börjat vandra. För jag har också en dröm- drömmen om en bättre värld!
      Jag har också en dröm, att vi alla Guds barn- svarta och vita, judar och hedningar, kristna och muslimer ska kunna fatta varandras händer och fortsätta den kamp som våra modiga förfäder börjat. Att vi alla tillsammans- nation för nation, stad för stad och by för by- ställer oss upp tillsammans och säger att nu är det nog!
      I år är det 46 år sedan Martin Luther King höll sitt berömda tal i Washington. Han hade en dröm! Han hade en dröm om ett fritt Amerika, om en nation där folk blev bedömda efter sin karaktär och inte efter sin hudfärg. Han hade en dröm om att Amerika skulle leva upp till sin egen konstitution och bli ett land där alla var lika mycket värda. Att forna fiender skulle kunna sitta vid samma bord. Att stater som försmäktade av orättvisor och förtryck skulle bli till oaser av frihet och rättvisa. Att svarta och vita personer skulle kunna hålla varandras händer som bröder och systrar. Men jag stannar inte där, för:
      Jag har också en dröm- drömmen om en bättre värld. Att vi alla människor på jorden hedrar denne frihetskämpe genom att själva kämpa för den frihet som förvägras våra systrar och bröder. Att vi tillsammans kämpar för en bättre värld där ord som ”frihet, rättvisa och demokrati” ska vara självklara för alla.
      Jag har också en dröm. Jag drömmer om att våra modiga bröder i Burma ska få leva i fred i ett demokratiskt land.
      Jag har också en dröm. Jag drömmer om att våra förtryckta systrar i Afghanistan och Pakistan ska få njuta av en rättvis värld.
      Jag har också en dröm. Jag drömmer om att alla barn i hela världen ska få smaka frihetens frukter.
      Jag har också en dröm, att vi inte glömmer våra förfäders och medmänniskors kamp. Att vi inte nöjer oss med att Berlinmuren fallit när det byggs en ny i Gaza. Att vi inte stannar vid att Sverige snart firar 200 år utan krig när blodiga krig rasar i både Afrika och Asien. Att vi inte blundar för alla förtryckande diktaturer bara för att alla länder i Norden njuter av demokrati. Att vi inte bara minns och hedrar offren för det senaste folkmordet i Europa- utan att vi vägrar låta det ske igen någonstans i hela världen oavsett om det är i Palestina eller Rwanda. Att vi inte stannar vid pressfrihet i västvärlden när Dawit Isaak varit fängslad i snart tretusen dagar. Att vi inte bara förfasas av terrordåd i New York och Madrid, när det dagligen sker i både Afrika och Asien.
      Jag har också en dröm- drömmen om en bättre värld där vi alla tillsammans, alla människor i alla länder håller varandras händer som systrar och bröder. Att vi hjälper varandra och skapar en värld som är en oas av frihet och rättvisa. Jag drömmer också om att vi alla inser att vi alla kan göra något. Att vi inser att tillsammans klarar vi allt.
      Jag har likt Martin Luther King också en dröm. Att vi tillsammans skapar en bättre värld. En värld som vi stolt kan lämna över till våra barn.
      Jag har också en dröm- att vi uppfyller drömmen om en bättre värld.

Jag ta och engagera mig i  att avskaffa apoteksmonopolet! Sådeså! Om du inte vill pröjsa mina mediciner som kostar 500:- i månaden och som hitills är dom bästa jag testat.(då låvar jag med å att inte bråka) Ett mirakelpiller där det inte pekat rakt neråt utan varit som en åktur på Grönan- höga toppar och fria fall. Dom tas idag bort ur högkostnadspillret och jag ställs inför följande alternativ:

* Sluta med tabletterna. Känns lockande och logiskt, jag ska ju ändå inte äta dom hela tiden, eller hur'?!? Jag kanske mår så bra nu att jag klarar mig utan dom. och i annat fall så gör vi processen kort och jag slipper säkert onödigt lidande (eller så är det just onödigt lidande jag kommer att råka ut för).

* Bli arbetslös/sjukskriven och sluta studera. Då måste socialen betala alla mina läkemedel eftersom man som sjuk/fattig ska ha samma rätt till medicn som alla andra. Jag lägger ut pengarna ena månaden och får dom åter nästa mot uppvisande av kvitto. Den enda nackdelen är väl att jag får ligga ute med en femhundring varje månad. Men det kan jag leva med. En annan liten nackdel är då att jag åter blir en parasit, en snyltare en sån där jävel som faktiskt inte är så pass sjuk att denne inte kan studera/arbeta. För så är det. Arbetet är alltid det sista jag ger upp innan jag faller. Slutar jag arbeta mår jag riktigt kasst och borde tvångsvårdas med choklad och vin. Jag måste förståss även pausa mitt liv några år, men bara tills jag blivit frisk eller tills dom åter släpper in Remeron i högkostnadsskyddet. Något som i det här fallet kan intressera vår käre statsminister är att det i så fall kommer dröja flera år extra innan jag kan betala massor med skatt för min välförtjänta lön. Jag kanske aldrig mer kommer kunna jubba, jag menar 500:- är fortfarande femhundra kronor!

* Eller vilket jag naturligtvis kommer att göra: Jag kan betala 500:- i månaden för att köpa medicinen som får mig att överleva. Det blir 6000:- per år. Jag är student och vikarie inom äldreomsorgen. Jag är inte ens garanterad 3500:-  i månaden. När jag då betalat min medicin (som förövrigt hämtas ut var tredje månad á 1525:-) så har jag 3000:- kvar till hyra, mat och böcker som jag behöver för att kunna fullgöra mina studier.

      Jag skulle vilja berätta precis hur allvarligt läget är, men sanningen är att jag faktiskt inte vet. Det är flera månader sedan jag skar mig senast, eller i alla fall veckor om vi ska vara riktigt petiga. Men det är månader sen sista överdosen. Det är dock bara timmar om inte minuter sen jag senast kände att jag ville ge upp. Innan jag började äta Remeron var jag stundtals kaos. Jag har fysiskt skadad mig själv på troliga och otroliga sätt genom åren. Det har gått så långt att jag har skadat nerverna i benen. Jag antar att dom helt enkelt är kapade, det är ingenting jag menade att göra, men nu råkade det bli så. Jag har försökt att kvadda mina inre organ mer fullständigt än om dom blivit överkörda av en ångvält. Läkarna har pratat organtransplantation med mig flera gånger, men det har alltid ordnat sig. Jag har en kick-ass lever! Jag har missbrukat mig till förändringar på hjärtat, som aldrig varit långvariga, men dom har funnits där. Jag har blivit bortlyft at uniformerad polis, när jag stod på E18 och hoppades på mod att hoppa framför rätt bil. Jag har fått adrenalin och motgift injicerat i armarna framför dom stackars vännerna som fann mig medvetslös. Jag har däckat mig själv så grundligt att jag vaknat upp med liggsår i ansiket (ja, jag lovar!). Jag har missbrukat eller försökt att missbruka allt som går att bruka, och jag har fortfarande enorma problem.

Men det här är långt ifrån det värsta. Det värsta är den fasa som dom som bestämmer över högkostnadsskyddet inte ens kan tänka sig. Det värsta är den psykiska terrorn som jag utsatt både mig själv och andra för. Kan ansvarig minister känna sig till hur det känns att ha ångest för allt du stoppar i munnen? Att alltid ha problem med sin självbild, problem som i sin tur leder till svårigheter att hålla vikten. I dagsläget har jag inte tillräckligt med fysiska symptom för att klassas som ätstörd. Men det är precis vad mitt förhållande till både mat och mig själv är, stört. Hur det känns att alltid få höra att man aldrig duger, och att du inte kan sluta rabbla mantrat av eleka ord och gliringar. Hur det känns att när du faktiskt har lyckats, när du borde få en liten stunds lugn och ro från allt hemskt du utsätter dig själv för, vänder det till något negativt. Alla rätt på provet var bara tur, det är ytliga kunskaper som inte kommer att sitta i hela livet- alltså räknas dom inte. Personen som kallade dig för bra/snäll/söt whatever ljuger, jag kan ju rabbla upp tusentals anledningar till varför. Att aldrig få vila, för ångesten är alltid där. Det blir så småningom det enda du kan lita på. Jag kan lita på att jag aldrig kommer att må bra. Jag kan lita på att jag kommer att fortsätta förstöra och skrämma både mig själv och andra. Jag tycker uppriktigt synd om alla andra i det här fallet. Jag tycker synd om dom vänner som känner sig tvingade att läsa min blogg- för där syns det första symptomet på nästa självmordsförsök. Jag tycker synd om dom vänner som hittat mig medvetslös, och dom som har dåligt samvete för att dom inte insåg att jag överdoserat. Jag tycker synd min familj, som måste leva med det faktum att jag stundtals inte vill leva. Min snälla mamma, som kom hit och vakade vid min säng sista turen till intensivvårdsavdelningen, som grät när hon bad psyk att lyssna på mina jorunaler och bevisen på min kropp, inte på orden som min bästa vän och fiende, sjukdommen borderline vrider och vänder på. Jag tycker synd om min mamma som flyttade över 15 mil bort från alla sina andra barn och barnbarn bara för att försöka hjälpa mig, och som gråter och anser att hon inte räcker till. När hon faktiskt alltid ger oss allt hon kan. Hon är en klippa min mamma- och jag förmörkar livet för henne.

Jag tycker synd om mina underbara syskon, som har lärt sig att dom inte kan lita på mig när jag säger att jag mår bra. Jag älskar mina underbara syskon, och dom försöker verkligen med alla till buds stående medel för att hjälpa mig ur det här. För att dra upp mig ur kvicsanden som sjukdomen lämnat mig i. Jag avskyr det faktum att inte ens när min lillebror klapade till min pappa, hjälpte det. Jag låg på sjukhus i en vecka. Jag skulle vilja bära min lillasysters bördor- jag fick låna hennes älskade hund för att jag skulle hålla mig vid liv. Men det hjälpte inte- jag lämnade hunden till andra och fortsatte att skada mig själv. Vet ni när jag träffade min yngsta systerson första gången? Efter en överdos, där vänner hittat mig och ringt till min mamma. Hon och min syster tog med sig bäbisen för att åka till mig. Jag minns inte mycket, jag hade mest hallucinationer av allt jag stoppad i mig. Jag tror att jag sov ganska mycket också. MEN, jag minns bäbisen, oj vad jag älskar det lilla knytet. Jag ville inte släppa honom. Jag ville att han skulle åka med mig i ambulansen till psyk, även fast jag insåg att det inte gick.

Och jag önskar mer än så mycket annat att jag kunde visa dom alla precis hur mycket dom betyder för mig. och hur tacksamm jag är över att dom vägrar ge upp. Jag vill tacka dom för all styra dom ger mig, och tala om för dom att det faktiskt hjälper det dom alla gör.

- och jag var på väg åt det hållet. Jag försöker prata så öppet jag kan om mina problem. Att inte ljuga och säga att det är bra, när jag sitter med tablettasken i handen. Jag försöker ordna upp mitt liv, och jag vägrar ge upp, jag vägrar sjukskriva mig igen. Jag vill inte tillbaka till den där elaka svartvita världen jag komm ifrån.

Men utan medicin vet jag faktiskt inte hur det går. Att jag ens kan skriva som jag gör, kan bero på medicinen. Att jag orkar engagera mig, kan bero på medicinen. Att jag är på väg åt rätt håll- kan också bero på medicinen. Men jag vet inte. Jag vet hur det var innan medicinen, men jag kan inte gå ed på att jag inte skulle överleva utan mina Remeron. Jag vet bara att det skulle bli mycket svårare utan dom.

Jag vet inte om det är rätt väg att avskaffa apoteksmonopolet, men någonstans måste det ha gått fel när staten väljer att slopa högkostnadskyddet för en tablett som i huvudsak äts av dom som vanligen är värst utsatta i vårt samhälle. Av dom psykiskt sjuka. Psykiskt sjuka som kanske inte har alla fördelar jag har, som kanske inte har en familj som står där i vått och torrt och vänner som vägrar ge upp. Personer som kanske är helt ensamma i världen och som hela tiden måste kämpa själva. Vi kan inte begära att dom personerna ska orka skriva ett blogginlägg, ringa Reindfeldt eller maila tidningen. För ingen som inte själv varit där vet precis hur illa det kan vara. Jag är en överlevare, jag har inte bara en kick-ass lever som räddat sig själv varje gång. Hela jag är en kämpe. För så är det, hitills har jag inte gett upp en enda gång. Jag har försökt, men något i mig håller mig kvar. Kanske var det bara för att jag skulle kunna skriva det här inlägget och få er medvetna om att det faktiskt finns problem i välfärdsverige som vi måste ta på allvar.

Oavsett hur stor finanskrisen är, så blir man inte hjälpt av att ta ifrån sjuka människor deras medicin!