Till den anonyma kommenteraren:

"Anonym om Stalking is the sneakiest form of compliment...:
När folk slutar "skaffa" sig diagnoser som accessoarer, så står jag för att jag är sjuk.

Självklart vill jag bli accepterad precis som jag är. Men alla under 25 som ljuger sig till 4 olika sorters preparat för att vara speciella kvaddar liksom den möjligheten."



Du har inte funderat på att det kanske är därför som människor "skaffar" sig diagnoser, för att världen inte vet bättre? För att dom kommer undan med det i ett samhälle som inte vill kännas vid psykiskt sjuka? Du har inte funderat på att du kanske har makt att ändra världen? Ändra sättet som folk ser psykiskt sjuka på? Att det kanske är dags att göra något istället för att sitta hemma och tycka att andra människor gör fel?

Missförstå mig rätt, jag förstår vad du menar. Det är inte roligt att hamna i samma fack som alla andra, oavsett om det är tonåringar med normala tonårsproblem eller om det är mördare och pedofiler. Det är aldrig kul att asocieras med en grupp man inte känner samhörighet med. Men vad kan vi göra åt saken? Att bara låta bli att stå för att man är sjuk hjälper ingen, jag tror att det snarare är tvärtom. Dom som inte är psykiskt sjuka kommer undan med sitt spel och sin stöld av samhällets resurser. Samtidigt som dom som behöver hjälp inte har samma möjlighet att få den, och samhällets fördomar består.

Varför är det just människor under 25 som kvaddar din möjlighet att accepteras som människa? Varför är det inte dom över en viss ålder eller under en annan? Vad är ditt ansvar i denna debatt?

Jag skulle hemskt gärna vilja att du förklarar hur du tänker för jag kan inte för mitt liv förstå att man lägger sig ner. Jag förstår känslan av att vilja, och av att vackla, vi är alla där ibland. Men jag kan inte se något annat alternativ än att stå för den jag är, och min psykiska ohälsa är en stor del av min ytterst charmiga personlighet. Det här är inte en kamp jag har råd att förlora, jag tar alldeles för stor plats för att det ska vara möjligt. Jag vill jobba och utbilda mig, jag vill leva, men för att klara av det behöver jag också få kompetent vård när jag faller. Jag behöver hjälp att inte ta livet av mig när allt är svart, jag behöver medicin för att vända fallet och jag behöver rehabelitering för att våga försöka igen. Det finns inga mellanlägen för mig, inga alternativ. Antingen så ändrar jag på samhället eller så kommer jag bokstavligt talat att dö på kuppen.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0