Lina

Det finns fyra (5) gamla inlägg i min blogg. Skrivna i de mörkaste av stunder. Jag tror stunden har kommit att publicera dom, men dom är inte vackra, dom är inte klara och dom är stundtals inte snälla. Jag vill att ni kommer ihåg det, och om ni tror att ni inte klarar av det, så läs det inte.

Ni vet ju alla hur jag fungerar, och att publicera smärta är ett sätt att hålla mig själv på plats. Jag kan inte riktigt sätta ord på känslan, det borde bero på Theralen och alkohol, men jag försöker. Känslokyla och ironi. Inom mig bär jag så sjukt många negativa tankar, handlingar som bara väntas på att omsättas i kärlek. Jag hatar och älskar med samma intensitet. Någon sa en gång till mig att en borderlinepersonlighet är bland dom svåraste att tillfredställa. För hur mycket gott man än gör, så räcker det med ett misstag så är man inte vatten värd.

Jag håller inte med, även om jag precis förstår vad hon menar. Jag är borderline enda ut i mina svartvita fingerspetsar. Hela jag skriker psyksik ohälsa och jag tror inte ens att jag skulle vilja vara utan. Jag har så många planer för framtiden, så många idér att förverkliga. Men det slutar alltid på samma sätt, jag är inte längre där. Jag hoppas att när den dagen kommer så minns alla dom löften dom gett mig och varandra. Det borde bli storslaget och orginellt, för det är precis sådan jag är, men det kommer inte att bli vackert.

Är det någon som har någon idé på vad man kan göra i Hälsingland?  Jag skulle vilja åka dit, vart ligger det?

Nåväl, det var inte precis det här vi skulle prata om, låt bli att läsa på ett tag, jag tror att en månad borde räcka. Då slipper du se saker dina blåa ögon inte vill vara med om. Glöm dock aldrig att det här är min blogg, det är mina känslor, jag äger vartenda ord och du kan inte göra ett förbannat dugg åt det förflutna.