Mitt klantarsel.
Japp det är nu oficiellt, jag är den klantigaste ever och har precis kommit hem från sjukhuset. Vi tar det från början:
Igår var jag hemma hos Andy och pluggade, sen gjorde hon sin tillitsövning med gott resultat vilket ledde till att vi började städa och möblera om. När Andy skulle dammsuga så gick proppen, vi satte i en ny propp men inget hände. Så vad gör Lina? Jo hon försöker stoppa i proppen med fingrarna vilket resulterar i en stöt som heter duga. Min reaktion var "Oj då" och håller fast mig i hatthyllan. Andy frågar vad som hände och hjälper mig sedan ner från pallen. Efter att ha konstaterat att det här kanske inte var så lyckat så ringer vi sjukvårdsupplysningen när dom får veta att jag är sjukt kallsvettig, mår illa, det känns som brännblåsor på tummarna (fast det syntes inget), och jag har stickningar och dommningar i vänsterarmen så beslutar damen vi pratar med att jag måste till sjukhuset. Vi packar ner mineralvatten och choklad och börjar traska. På vägen ringer jag först Stefan som genast vill följa med, men det enda jag tänker på är att man bara får ha med sig en anhörig och andrea är ju redan med mig med choklad. Sen ringer pappa och han asgarvar, vilket är förståligt (tilläggas bör kanske att alla i min familj har börjat skratta när dom fick höra vad som hände, och att ingen blev förvånad). Väl på sjukhuset så har dom tappat bort min hänvisning, när jag erbjuder mig att sätta mig ner i väntrummet kommer frågan -Jamen klarar du det då?. Vi får ett eget rum, dom tar ekg och blodstatus, hjärtmarkörer, blodtryck, puls med mera. Så smånigom står det klart att jag ska läggas in för observation över natten med telemetri. Sagt och gjort, dom hämtar en rullstol varpå jag protesterar och tycker att jag faktiskt kan gå själv Varpå systern lite barskt uttrycker: Men Lina, nu är du här och då är du sjuk och då åker man rullstol!. Jag menar jag gick från nygård till akuten det är säkert några kilometer, vad är oddsen för att jag skulle falla ihop och dö dom sista 50 metrarna?
Jag upptäckte att när dom inte tror att man ljuger (ont i magen) eller är dum och oförståndig (suicid) utan faktiskt har varit med om en olycka, en klantig och självförvållad sådan så är dom riktigt trevliga.
Tilläggas bör kanske att det här skedde i torsdags men jag har visst inte publicerat bloggen ännu.
Igår var jag hemma hos Andy och pluggade, sen gjorde hon sin tillitsövning med gott resultat vilket ledde till att vi började städa och möblera om. När Andy skulle dammsuga så gick proppen, vi satte i en ny propp men inget hände. Så vad gör Lina? Jo hon försöker stoppa i proppen med fingrarna vilket resulterar i en stöt som heter duga. Min reaktion var "Oj då" och håller fast mig i hatthyllan. Andy frågar vad som hände och hjälper mig sedan ner från pallen. Efter att ha konstaterat att det här kanske inte var så lyckat så ringer vi sjukvårdsupplysningen när dom får veta att jag är sjukt kallsvettig, mår illa, det känns som brännblåsor på tummarna (fast det syntes inget), och jag har stickningar och dommningar i vänsterarmen så beslutar damen vi pratar med att jag måste till sjukhuset. Vi packar ner mineralvatten och choklad och börjar traska. På vägen ringer jag först Stefan som genast vill följa med, men det enda jag tänker på är att man bara får ha med sig en anhörig och andrea är ju redan med mig med choklad. Sen ringer pappa och han asgarvar, vilket är förståligt (tilläggas bör kanske att alla i min familj har börjat skratta när dom fick höra vad som hände, och att ingen blev förvånad). Väl på sjukhuset så har dom tappat bort min hänvisning, när jag erbjuder mig att sätta mig ner i väntrummet kommer frågan -Jamen klarar du det då?. Vi får ett eget rum, dom tar ekg och blodstatus, hjärtmarkörer, blodtryck, puls med mera. Så smånigom står det klart att jag ska läggas in för observation över natten med telemetri. Sagt och gjort, dom hämtar en rullstol varpå jag protesterar och tycker att jag faktiskt kan gå själv Varpå systern lite barskt uttrycker: Men Lina, nu är du här och då är du sjuk och då åker man rullstol!. Jag menar jag gick från nygård till akuten det är säkert några kilometer, vad är oddsen för att jag skulle falla ihop och dö dom sista 50 metrarna?
Jag upptäckte att när dom inte tror att man ljuger (ont i magen) eller är dum och oförståndig (suicid) utan faktiskt har varit med om en olycka, en klantig och självförvållad sådan så är dom riktigt trevliga.
Tilläggas bör kanske att det här skedde i torsdags men jag har visst inte publicerat bloggen ännu.
Kommentarer
Trackback
