Lina

Ni har säkert alla hört det, att jag hotar med att flytta varje gång Stefan har en tenta att skriva. Kanske känner ni också igen er i hur man tassar på tå i lägenheten, tyst och snällt serverar mat samtidigt som man blir argare och argare. Jag vill inte leva tyst och bara för att han behöver lugn och ro så vill jag sjunga, dansa, göra kullerbyttor och storstäda. Bara för att jag kan...

Men den här gången har jag inte märkt av det överhuvudtaget. Han har varit så väl förberedd att jag inte ens lagt märke till att det är en tenta han skriver. Jag har vågat prata med honom, haft hit vänner, lyssnat på musik och jag har inga tvångssyndrom som försöker tvinga mig att bråka med honom bara för att jag är uttråkad.

Ni vet säkert hur det är, när ens partner är så långt borta i tankarna så saknar man det mesta med dom. Man saknar tjaffset, man saknar tv-tittande, man saknar allt bara för att man just då inte kan få det.

(Här skulle man ju kunna ta ett tag och fundera över om det helt enkelt är så att det är jag som är barnslig)

Men den här gången har vi skött oss bra. Han är så väl förberedd att han inte blir grinig och jag har varit duktig på att hålla mig undan. Det är helt enkelt ingen tentakris.