Lina

Jag hamnade i en diskussion med min lärare för en tid sen. Frågan gällde hurvida vi borde ha mer farakologi och läkemedelsräkning vid min skola. Självklart tycker alla elever jag har pratat med. Denna lärare som undervisar i omvårdnadsvetenskap var dock av en annan åsikt då det inte är vår proffession.

Men vänta lite nu. Vi kommer att bli omvårdnadsansvariga, det är sant, men att vara ansvarig betyder inte att man nödvändigtvis alltid ska utföra det arbetet. Säg den chef som ständigt har golvtjänstgöring? Alla kan bädda en säng, alla kan lära sig att bemöta patienter på ett bra sätt, och om jag bäddar sängen fel finns det alltid någon som kan rätta till mina misstag, det är sällan som det leder till stor skada för patienten.

Men, om jag doserar eller ger fel läkemedel är det inte säkert att det går att rätta till misstaget. Alla på ett sjukhus får inte ge läkemedel, det är bara sjuksköterskan och läkaren som får och i praktiken betyder det ofta att läkaren ordinerar och vi utför. Vad är det som behövs för att få människor som dessa att vakna upp? ty artiklar som denna

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article5996709.ab

verkar tydligen inte fungera. Hur många människor ska behöva dö innan alla förstår att vi måste vara bra på så mycket och att vi måste öva och öva och öva så att vi kan minimera den risk som den mänsklig faktorn utgör.

(och jag vet att aftonbladet är en dålig källa, men orka googla.)