Lina

Jag hade en bra idé, trodde jag. Eftersom jag inte får några tillfredställande svar från min sambo och för att jag inte vill tära mer på framförallt en vän så går vi direkt till källan. Jag tänkte att det kanske var bra att fråga personen som hela tiden spridit lögner och skitsnack om varför hon gjorde så. Kanske om jag frågade bruden som försökte förstöra mitt förhållande varför hon ville plåga mig, så skulle jag kunna få ro. Jag hade en miljon frågor som jag så desperat sökte ett svar på.

Jag insåg dock att ett sådant möte även ställer krav på mig, jag kan inte låta mina impulser styra, att gråta och sen slå skulle inte vara acceptabelt, inte heller att använda en massa fula ord. För jag skulle ångra mig. Jag säger inte att det inte finns folk som förtjänar det jag tycker, jag säger bara att jag ofta mår sämre i det långa loppen när jag sagt så till någon. Det finns ingen mening, för det mesta så vet dom faktiskt innerst inne att dom är äckliga människor, även om dom försöker förneka det. Jag förstod också att ett samtal mellan mig och henne faktsikt var tvunget att ske på lika villkor. Att det inte bara var jag som hade frågor. Det var ju tvunget att vara så, för annars så skulle hon väl inte fråga min vän om mig, mina tankar och mina åsikter? Jag hoppades inte på försoning, jag är alldeles för trasig för att förlåta. Men jag hoppades på sammexistens. Att jag och människan, som under minst åtta månader på flera olika sätt försökt att förstöra mitt liv, skulle kunna existera i samma län utan att må dåligt. Att jag kanske inte skulle gråta bara för att jag vet att hon finns och fortfarande är lika falsk. Att jag kanske inte skulle hata, avsky och framförallt undra. Att hon inte skulle behöva må dåligt för att jag oftare träffar våra vänner än vad hon gör, för stridsyxan skulle kanske bli begraven. Jag hoppades på att kunna förstå den här personens agerande.

Varför denne människa kallat mig luder, varför den här personen klandrat min sambo för att han ville ha mig, varför hon försökt hindra vår vän att träffa mig, varför hon ljugit mig rakt upp i ansiktet, varför hon ljuger för sig själv, varför hon bröt sina löften, varför hon snackade skit, hur kunde hon göra så mot en annan trasig själ och varför gjorde hon så mot mig.

Efter att noga ha pratat igenom saker och ting så ringde min sambo upp personen i fråga för att be om ett möte, och redan där började jag tvivla. Om den spontana reaktionen var så, vad skulle då ett möte med en sådan människa ge mig? Jag avaktade och precis som jag misstänkte så dök det upp en blogg som bland annat behandlade ämnet.

Jag läste och föll. Min spontana reaktion var att min ask med Imovane borde vara ett bra sätt att avsluta den här kvällen på. Sen kom smärtan och sorgen. Jag avskyr mig själv för mina reaktioner och bearbetar min kropp i syfte att få den att sluta bete sig som en hormonstinn fjolla. Jag analyserar mitt psyke för att förmå det att inte vara så naivt. Men vad trodde jag, egentligen?

Människans spontana reaktion var att denne inte hade något som denne undrade, fast jag vet att hon frågat varför. Hade det varit allt så hade jag kanske köppt det, ignorerat det eller vad som helst som hade kunnat vara effektivt. För kanske är det så att hon helt enkelt är mer storsint än vad jag är och logiskt kan se på mina bloggar och tänka att "okej, jag vet inte varför, men hon anser sig helt säkert ha en anledning. Inte mitt problem." Kanske är det så att hon ljög, kanske är det så att hon frågar frågor hon inte bryr sig om bara för att få prata om något, prata med någon och avreagera sig kring något. Bloggen tydde dock på att det inte var så, bloggen tyder på att det här är en falsk människa totalt utan självinsikt. Det som fick mig att agera och också boka av ett eventuellt möte var flera saker. Hon säger sig veta hur mycket tankar och känslor kan såra och plåga. Hon tänker inte ta mer skit än hon redan fått ta. Hon är inte den som förvränger saker, hon har bett om ursäkt för sina fel. Så jag antar att jag tar det från början.

Denna människa säger sig ha varit/är suicidal, självskadande med mera. En trasig själ helt enkelt. Varför gör man då så här mot en annan människa. Varför skickar man nakenbilder och frågar om älsklingen minns, när båda har nya partners som riskerar att bli sårade? Varför fortsätter människan och varför är hon så in i helvete falsk?

Vilken skit, att mina vänner tycker att hon är en äcklig människa är inte mitt problem. Att den här stackars bruden får ligga som hon bäddat, att okända människor hyser agg mot henne, det är faktiskt inte mitt fel. Hon är säkert välkommen att ge dem hennes historia, men ingen av dom är lika naiva som jag. Ingen av dom skulle nöja sig med ett "jag ville bara önska er lycka till och ha tillbaka mina saker", när det inte finns något som tyder på detta. Gräver man en grop får man faktiskt ta sig ur den själv.

Att den här människan inte förvränger saker är bland det roligaste jag hört, jag har bevis på att hon ljugit i en rättegång. Hur ärligt verkar det? Jag vet vad hon sagt om mig bakom min rygg, samtidigt som hon talade om för mig hur trevlig jag verkade. Att hon fortsätter att försöka ljuga mig rakt upp i ansiktet gör mig upprikigt ledsen och jag har gråtit för det , fast den logiska och friska Lina säger att det inte är mitt fel. Så sent som för några veckor sen uppdagades ännu en av lögnerna, en lögn som jag antar egentligen bara syftade till att slå ännu mer split mellan olika människor. Hur kan hon säga att hon inte förvränger saker när jag vet vad hon sagt till mig, jag har vittnen på vad hon sagt till mig och jag har även mailen hon skickade till min sambo under samma period. Någonstans är det något som inte stämmer, varför fortsätter hon att ljuga?

Nej, jag kan inte säga att jag anser att denna människa bett om ursäkt för sina fel. Hon bad om ursäkt för något som inte inträffat och lovade att aldrig göra om det. Hon bad om ursäkt för att hon och det här är ett i det närmaste fullgott citat: Egentligen bara försökte önska er lycka till, men jag formulerar mig så klumpigt. Det var inte meningen. Jag har som sagt läst hennes mail efter detta och det finns inget som tyder på att hon någonsin önskat mig och Stefan lycka, däremot har jag meningar där hon skriver motsatsen. Hon har inte bett om ursäkt för att hon under en period hade frasen "Du flyttar inte ihop med det där ludret i vår lägenhet" som msn-alias. Hon har inte bett om ursäkt för att hon skickade en bild till sambo, en bild där båda är nakna, tagen i svartvitt (den redigerade bilden finns på hennes bilddagbok för intresserade, eller så kan jag maila över den om någon är intresserad) till min sambo, efter att han och jag flyttat ihop, efter att hon träffat och försökt bli vän med mig, långt efter att hon skaffat ett nytt förhållande etc. Hon har inte bett om ursäkt för att hon återigen försökt ta kontakt med honom trots sitt löfte till mig om att inte göra om det, hon har inte bett om ursäkt för att hon skällt ut person(er?) som träffat mig, just för att dom träffat mig. Hon har inte bett om ursäkt för att hon skällde ut Stefan för att han tog med mig till Öland istället för henne. Hon har bett om ursäkt för något som faktiskt inte inträffat, men det är också allt.

Jag vet egentligen inte varför jag skriver det här, och vad jag vill få ut av det. Det är väl mitt sätt att säga att jag faktiskt menade väl när jag bad om en träff, men att jag sen insett att du är precis som folk sa att du skulle vara. Det är mitt sätt att be dig att inte prata om mig igen, att inte ifrågasätta mitt agerande. Nästa gång du undrar varför jag agerar som jag gör, var jag och mina vänner inte har något till övers för dig och så vidare, behöver du bara läsa den här bloggen. Du kan få en direktlänk om du känner ett sådant behov. Jag kommer göra mitt allra bästa för att glömma dig, sluta prata om dig och tänka på dig. Jag försöker redan nu. Det är inte roligt att bo i en stad där du har minnen från varje gatuhörn. "Här bodde stefan och X, och hit fick inte jag flytta, för hon bestämde det". "Här träffade jag på henne den gången-fan vad ont det gör"... Ja, jag tror ni fattar grejjen.

Jag hoppas att det ni gjorde mot mig faktiskt var riktat till mig personligen, att det var någon form av sjukt spel från er sida. För annars finns det risk att andra drabbas och ert agerande blir helt meningslöst. Jag hoppas att jag kommer att lyckas döva smärtan jag faktiskt får leva med varje dag, för att ni hade ett sjukt behov av att bekräfta er själva. Jag hoppas verkligen att terapi och tabletter tillsammans kan döva ångesten jag får på grund av dina lögner. Du har varit på god väg att förstöra mitt liv, och eftersom du tydligen tycker att jag verkar vara en trevlig och reko tjej så ber jag dig på fullaste allvar att inte beröra mitt liv igen. Snälla, självklart så ska du prata om mig ifall du behöver det, men kan du låta bli att prata så att jag hör? Prata inte om mig, skriv inte om eller till mig, hälsa inte till mig. Berör mig inte och håll dig så långt bort du kan från mitt liv.Jag lovar att jag ska försöka göra samma sak, och tillsammans kanske vi då kan läka våra gemensamma vänner lite, det verkar som om du alldeles för lätt glömmer bort dom.

Du skrev att du inte var den enda som mådde dåligt, och jag hoppas att du gör det, inte av elaka skäl, även om tidigare kommentarer och bloggar kan tyda på motsatsen, utan för att då kanske du faktiskt på allvar och på riktigt inser vad du har gjort och förhindrar att det uppstår en liknande situation igen. Du betedde dig på ett sätt som man inte bör, och jag hoppas att du lever med konsekvenserna, för det är vad du tvingat mig till att göra.

Fan. Jag förstår att det fel, men samtidigt så hoppas jag att jag förtjänade det här, att det var något jag gjorde. Men det var inte så. Jag kände inte någon av er sedan tidigare, men ni hade inga problem med att använda mig i ert äckliga lilla spel. Jag var egentligen inte inblandad, men att det drabbade mig var något ni sket i. Ni var själviska, egoistiska, elaka och allmänt dåliga människor, och det är jag som får lida på grund av det. Fan. Jag hoppas verkligen att ni har lärt er något, då är kanske inte alla dom här känslora förgäves.