Lina

Det finns tillräckligt många skadade människor för att man skulle vilja generera fler. Alla har sina egna problem, egna sätt att handskas med den turbulens som vi kallar livet, och vissa gör inte alls som andra.

Det finns så sjukt många beautiful freaks och även dom behöver kärlek. Kanske är det därför som vissa fastnar hårdare än andra, jag har vänner som sitter fast med tapetklister i själen. Personer som lämnat avtryck som inte kan suddas bort, avtryck som snarare är stansade än ritade. Vissa människor bär man med sig vart man än går, dom flesta av mina är vackra, trasiga små väsen. Dom är beautiful freaks. Dom är, vi är... Vänner. Ordet värmer och jag bär innerbörden med mig. Dom senaste åren har jag verkligen skillt agnarna från vetet, och idag är jag här. Jag ser mig omkring och inser att jag har vad jag behöver. Mina vänner, mina underbara vänner, my beautiful freaks.

Jag skulle kunna sätta så många ord på oss, vi barfotabarn i livet. Men jag kommer alltid tillbaka till samma ord. vänskap. Det här är verkligen vänskap. Att ha balkongkvällar som med all säkerhet kommer att göra oss sjukare, med kaffe vin och vänskap. Att ha en underbar extra-mamma som tar vid där min för länge sedan slutat. Att bli slagen för när jag mår dåligt. Att bli smittad av den oerhörda glädjen och stoltheten när en hund gör något oväntat bra. Att sakna varandra tillsammans. Att bara vara. Att vårt umgänge har plats för oss alla på ett och annat sätt.

Att vi inte tvingar varandra till någonting, men inte heller sätter gränser, vi bara är. Den underbara känslan som kommer ur riktig vänskap, att det några kvarter bort i en villa med halvfärdigt kök alltid finns en vän med choklad och kramar. Se lyckan i barnens ögon när jag kommer, jag är älskad, saknad  och uppskattad. Det värmer, mer än jag är kapabel till att förklara.

Och allt hänger samman. Ilskan jag känner när någon gör mina vänner förnär. Smärtan som skär i min själ när någon av dom gråter. Hur gärna jag vill skada och invalidisera alla som rubbar mina vänners existens. Det är svårt att förklara, för oftast behövs bara ett ord.

-Hur mår du?
-Lönnlöv. Hur mår du själv?
-Lönnlöv.

Kan vänskap bli mer än sådär, ett ord och vi förstår precis vad vi menar. Det är höst nu, och precis som alla årstider så tär hösten på sitt alldeles egna sätt. Av alla veckor på året så brukar det här vara dom svåraste. Kanske inte fysiskt, vi är trasiga året om. Men psykiskt. Hösten tär. Allting dör. När lönnlöven är som vackrast brukar jag tackla av.

Hösten är svår. Det är nu man inte orkar längre, all energi är för länge sedan slut, men vi måste vara starkare än någonsin för vi håller varandra över ytan. Vi vänner. Jag vill att ni ska veta det, att ni håller mig över ytan. Att jag orkar med när allt känns lönnlöv är mycket tack vare er. Vi kommer möta många svårigheter, nu som alltid, men vi fixar det. Inga lönnlöv i världen kan komma emellan oss.

Enade som få i själen, vi beautiful freaks. Jag vet vart jag har er. Precis som ni vet, att här finns det tv-spel, alkohol, kaffe (saft för vissa), och nutella i mängder. Här finns det värme att få när vi fryser in i märgen. Ni betyder.

När världen tycker att vi inte passar in i dom ramar som dom vill kalla samhället, då har vi varandra och bygger egna ramar om det skulle vara så. När andra inte förstår vårt agerande, så dömer vi inte utan vet med oss att vi tack och lov alla är olika. När andra dömmer oss för vilka eller vad vi är, låter vi bli att döma dom. När andra föringar våra problem, kan vi avreagera oss på varandra. När vardagen är för svår, då har vi varandra. I Haninge väntar snart ett nästan hus, med en underbar syster, en lika bra svåger och världens bästa barn. Jag kommer hem nu.

När vi försöker förklara, så gör det inget om det är illa eller väl skrivet, vi har ju varandra vi barfotabarn i livet.