Det finns mycket att berätta.
Det har varit intensiva dagar, fysiskt som psykist. Jag är upplevelser och erfarenheter rikare, och jag hoppas att det gör mig till en starkare människa. Det är mycket nu, många tankar som tär, många ord som sårar, många handlingar jag inte förstår och känslor jag inte alltid vill känna. så jag tar det från början.
Jag och Andrea åkte till Stockholm för allvarliga samtal och verklighetsflykt. Resan började bra och självklart så föreviga de vi det:
Vi var skapligt snygga båda två, men trots allt elände så hade vi väldigt trevligt. Hela vägen till och från Stockholm skrattade vi och pratade ibland lättsamt allvar. Jag hade nästan glömt att vi kunde ha så kul.
Målet med resan var att träffa Kim, Andrea hade tröttnat på att Kim inte tog sitt ansvar gällande Bull och att hon aldrig återkom trots att hon lovat att göra så. Jag? Jag följde bara med som resekamrat och vägvisare. Väl i Haninge klev jag in i en lägenhet som tog andan ur mig, bilderna gör den inte alls rättvisa, och jag lovar att jag ska ta bättre bilder nästa gång. Till mitt försvar får vi säga att jag var skakis och använde panoramaläget för första gången.
Som sagt, bilderna gör inte alls stället rättvisa och jag lärde mig en läxa. Försök inte leka proffs när du är skakis, bilderna blir tydligen suddiga-döhö.
Såå... Samtalet. Det var jobbigt. Väldigt jobbigt. Jag vet inte ifall Kim läser den här bloggen, men eftersom hon valt att inte ha kontakt med mig så känner jag inte riktigt att jag pratar bakom ryggen på henne. Jag var väldigt tydlig med vad jag tyckte även fast hon inte tyckte om det. Jag försökte försäkra henne om att jag gärna slåss för henne vad det än må vara, bara hon vill. Jag lärde mig under sommaren att man inte kan slåss för någon som inte vill bli slagen för. Jag får helt enkelt avvakta även om det är jobbigt. Jag hoppas att situationen med Bull är löst nu. Som jag har förstått det så stannar han hos Andrea, och även hon kommer säkert att behöva en del hjälp på vägen. Jag ställer gärna upp och gör så gott jag kan, för henne, för min syster, för dig som läser. Ja, för dom allra flesta. Världen skulle må mycket bättre om vi bara visade lite solidaritet och vänlighet. Det enda jag kännde att jag kunde göra var att hjälpa till att lösa situationen med Bull. Han och alla andra behöver det. Han fick tyvärr inte vad han behövde hos Kim alla gånger, även om ingen tvivlar på att hon älskar honom. Det vet vi att hon gör, det räcker bara inte alltid till. Ur min synvinkel så är i alla fall den delen av historien över. Bull är klar nu. Kim vet att hon inte får tillbaka honom, Andrea och Lenita verkar ha kommit överenns om att han ska stanna där och Andrea har fått sina pengar. Klart.
Men det där andra, det där jag skulle vilja ändra på. Det där jag inte kan göra något åt längre. Jag måste lösa det, hon är för tusan hemlös. Det är inte okej att hon bor hos vår bror och hans flickvän. Även om just dom två är väldans söta och jag tycker det är strongt gjort av dom att ta in henne. Men. Det är deras första lägenhet, där ska dom två lära sig att stå på egna ben, och Johan ska lära sig att hitta till tvättkorgen. Som det är nu så plockar Jonna efter dom båda. Det går inte, och jag kan verkligen inte göra någonting åt saken. Så länge hon inte vet vad hon vill, kan inte jag fixa det åt henne. Det gör sjukt ont, att inte kunna ställa upp, att inte lösa hennes problem åt henne. För hon är värd det. Min älskade lilla syster. När det är så här så är allt bara kaos. Jag kan inte göra något, kan inte agera, kan inte avreagera mig på intet ont anande socionomer. Jag kan bara vända känslorna innåt, och det hjälper inte henne ett dugg.
Jag förstår inte att hon inte vill, jag menar. Om hon hade haft andra föräldrar hade det här inte hänt. Om inte pappa blivit vräkt hade hon inte tvingats ihop med mamma. OM, det där förbannade om:et. Det är överallt. Men det finns ett men också. Hon är myndig nu. Hon måste faktiskt växa upp, börja ta ansvar för sig själv, och hon vägrar. Jag vet inte vad jag ska tycka eller känna gällande det här, allt är bara upp och ner. Lönnlöv lixom.
Nåväl. Några dagar senare var det dags för nästa äventyr. Min extra-mamma. Världens bästa Gunne behövde hjälp att putsa fönster och självklart ställde vi upp. Vi tog till och med till en skurtants-look. Eller jag gjorde i alla fall, det var hårband och gummistövlar för hela slanten.
Mysigt värre. Jag och Mia pratade som vanligt om allvarliga och jobbiga saker på ett sätt som endå får en att må bättre. Så som hon lärt mig. Om jag skulle beskriva våra samtal med ett ord skulle det vara konstruktivt. För det är den känslan jag får. När jag och Mia pratar om ditten eller datten så inser jag att jag faktiskt har makten att ändra saker, och jag inser att ibland så måste jag även om det inte alls lockar. Hon är min ängel, Godbit, vän. En riktig kompis helt enkelt.
Någonstans ute i Vedbo i ett charmigt rött hus, med vita knutar och mycket kaffe kom verkligheten ifatt mig. Jag satt i ett öppet fönster och luktade på verkligheten. Den luktade multet, sådär som hösten gör, och jag blev stark och skör på samma gång. Jag saknar grepp om verkligheten, jag känner mig som dom sinnesjuka måste ha kännt innan mentalreformen. Jag menar, vad gör jag här? Vad är det jag sysslar med och varför? Vad spelar det för roll att jag putsar fönster, när extrempolitiska åsikter frodas. Vad spelar det för roll att jag klädde ut mig till städtant, när folk fortsätter att dö. Varför är jag här när jag kan vara ute och rädda världen? Varför tror jag att jag någonsin kommer att kunna göra det, jag menar jag är ju knäpp på riktigt. Jag behöver piller för att sova, jag behöver knarkliknande substanser för att vakna. Jag behöver en kemisk substans för att vilja leva och utan dom stora gula pillrena vandrar jag i min egna värld med sirener, insekter och annat otäckt. Jag tror att jag någonstans därute på fönsterbrädan insåg att jag faktiskt inte kommer att kunna förändra världen. Jag kan inte hjälpa en enda människa som inte vill ta emot hjälpen. Den insikten gjorde som dom flesta andra insikter ont. För det betyder att jag inte kan ordna ett liv åt min syster och ge henne allt jag hoppas att hon skulle vilja ha. Det betyder att jag inte kan tvinga ut mina vänner till skola, jobb och praktik, dom fixar det inte om dom inte vill. Jag kan inte rädda en enda människa som inte väljer att bli räddad. Jag är ett litet maktlöst barn, och jag förstod helt enkelt inte meningen med livet.
Jag kände mig usel, ovärdig och menlös. Jag precis som många andra är expert på att trycka ner mig själv. Men ett litet brunt djur ändrade allt.
En liten fladderiflax! Första gången jag såg en sådan i frighet. Då förstod jag, meningen med livet är inte att jag alltid på alla sätt ska rädda och styra upp andras liv. Meningen med livet är att jag ska rädda och styra upp mitt eget så att jag kan berika alla andras. För det är det livet handlar om. Att dela det med andra. Fråga dig själv, vem skulle du vara utan dina vänner? och du kommer att förstå. Jag kan inte laga åt någon annan, utan bara vara en hjälp och ett stöd på vägen. Jag kan stå kvar och vara stark när verkligheten rasar, och precis som Mia sa; hjälpa dig att limma ihop skärvorna som blev kvar. Men inte mer än så. Man kan inte tvinga någon att leva, bara för levandets skull. Man kan inte rädda andra om man inte är vid liv själv. Hur ska man kunna läka andra om man själv är trasig och sårig?
Den här lilla krabaten som var bland det sötaste jag någonsin sätt, fick min uppmärksamhet under ganska många minuter. Jag glodde hänfört och insåg att det inte alltid behöver vara hemskt. Varför satt han där? Varför just i min port? Varför var det ingen annan än jag som såg honom? Lille krabaten, jag hoppas han har det gott nu. Stundtals var jag gråtfärdig, hur kan jag känna så mycket för ett främmande djur, när jag faktiskt är medveten om hur livet ser ut för mig och många andra. Vilken rätt har jag att stå och vara glad, när jag vet att två trappor upp sitter det en man som väntar på mig, som vill vara med mig, som säger att han älskar mig. Varför springer jag åt andra hållet?
Ni förstår vart jag är på väg, eller hur? Det där ordet. Igår var det dags för mitt första arr på Smedjan och på vägen dit fotade jag känslan.
Dom är som vackrast nu. Lönnlöven. Det är en vacker bild, en fin omgivning och tydliga ramar. Men mitt i bilden är allt bara lönnlöv. Jag kämpar emot jämt och ständigt. Jag vill inte falla, jag vill inte känna att allt är lönnlöv, och det enda jag verkar kunna göra är att hålla mig sysellsatt. Så jag gör det, håller mig sysselsatt.
Kvällen till ära med dessa pumor:
Det var faktiskt riktigt roligt, och jag tror att det blir fler gånger.Kvällens band var Governor Andy och Almighty Lions. Alla pojkarna var sjukt duktiga och det dök faktiskt upp en kär gammal vän. Det var roligt att se honom, bananmannen. inte nog med det. några minuter senare valsar den här donnan in:
Emma. Jag gillar Emma, och den här kvällen kände jag att vi kom varandra lite närmare. Under huden. Hon är min vardagsfilosof med en humor jag smälter för.
Jag och Emma dansade faktiskt stundtals, det var roligt. Tyvärr finns det inga bilder på det, det kan ju bero på att det inte finns bilder på mig där jag dansar med någon och det kan ju bero på att jag höll i kameran.
Anyway. Här kommer bilderna från två sjukt bra spelningar.
Almighty Lions
Och till alla flickor som önskade kommer en bild på mannen ni alla drägglade efter:
Almighty var verkligen super, vem kan tro att dom bara spelat ihop i ett halvår.
Govenour Andy:
Det satt en duktig pojke och vände skivor också:
Ett tag så var det nästan så att hela publiken dansade, eller, publiken vaggade väl i takt samtidigt som vi och några få modiga själar röjde ordentligt.
Coolt, eller hur?
Kvällen slutade med att vi diskuterade gitarrer och kom fram till att min lilla raring varit hemlös länge nog.
Jag frågar er; Vad är stort och svart och ligger i min soffa?
Dagen började med att jag och Steffo vandrar ner till gitarrdoktorn, en mycket bra butik. Gitarren jag tittat på var borta, men då såg jag:
Visst är den fin? Jag fick den för en 50-lapp extra, och det var det ju värt.
Jag skulle kunna sitta i timmar och titta på den, den är svart och den glänser!
Men jag låter bli, istället så spelar jag på den så gott jag kan.
Tusen miljoner tack Mia och Dennis som håller lektioner med mig och Stefan som bedriver hemundervisning.
Något senare var det dags för promenad, jag fick den här hunden:
Rattas fick den här:
När dom här busarna leker, då är det helt sjukt vilken kraft dom får fram, vilken snabbhet.. Älskade små mördarhundar....
Sen trodde dom att dom var kor, söta kor.
Sen skulle jag gå hem, och då kom känslan över mig igen. Det spelar ingen roll hur roliga hundarna är, eller hur bra arren på smedjan går. Det är höst nu och då känns allt bara:
Nåväl, nu har Rattas fått anledningen till att jag inte har en bilddagbok. Jag pallar inte sitta och dryga mig med långa inlägg. Jag kan ha en bilddagbok i bloggen om det skulle vara så.
Föresten så har jag nya skor, väldigt fina nya skor.
Väldigt fina nya skor, jag vågar inte ens säga priset på dom, det var länge sedan jag betalade så här mycket för ett par skor, eller. Det var väldigt länge sen Stefan betalade så här mycket för ett par skor.
Nu vet ni det.
Jag och Andrea åkte till Stockholm för allvarliga samtal och verklighetsflykt. Resan började bra och självklart så föreviga de vi det:
Vi var skapligt snygga båda två, men trots allt elände så hade vi väldigt trevligt. Hela vägen till och från Stockholm skrattade vi och pratade ibland lättsamt allvar. Jag hade nästan glömt att vi kunde ha så kul.
Målet med resan var att träffa Kim, Andrea hade tröttnat på att Kim inte tog sitt ansvar gällande Bull och att hon aldrig återkom trots att hon lovat att göra så. Jag? Jag följde bara med som resekamrat och vägvisare. Väl i Haninge klev jag in i en lägenhet som tog andan ur mig, bilderna gör den inte alls rättvisa, och jag lovar att jag ska ta bättre bilder nästa gång. Till mitt försvar får vi säga att jag var skakis och använde panoramaläget för första gången.
Som sagt, bilderna gör inte alls stället rättvisa och jag lärde mig en läxa. Försök inte leka proffs när du är skakis, bilderna blir tydligen suddiga-döhö.
Såå... Samtalet. Det var jobbigt. Väldigt jobbigt. Jag vet inte ifall Kim läser den här bloggen, men eftersom hon valt att inte ha kontakt med mig så känner jag inte riktigt att jag pratar bakom ryggen på henne. Jag var väldigt tydlig med vad jag tyckte även fast hon inte tyckte om det. Jag försökte försäkra henne om att jag gärna slåss för henne vad det än må vara, bara hon vill. Jag lärde mig under sommaren att man inte kan slåss för någon som inte vill bli slagen för. Jag får helt enkelt avvakta även om det är jobbigt. Jag hoppas att situationen med Bull är löst nu. Som jag har förstått det så stannar han hos Andrea, och även hon kommer säkert att behöva en del hjälp på vägen. Jag ställer gärna upp och gör så gott jag kan, för henne, för min syster, för dig som läser. Ja, för dom allra flesta. Världen skulle må mycket bättre om vi bara visade lite solidaritet och vänlighet. Det enda jag kännde att jag kunde göra var att hjälpa till att lösa situationen med Bull. Han och alla andra behöver det. Han fick tyvärr inte vad han behövde hos Kim alla gånger, även om ingen tvivlar på att hon älskar honom. Det vet vi att hon gör, det räcker bara inte alltid till. Ur min synvinkel så är i alla fall den delen av historien över. Bull är klar nu. Kim vet att hon inte får tillbaka honom, Andrea och Lenita verkar ha kommit överenns om att han ska stanna där och Andrea har fått sina pengar. Klart.
Men det där andra, det där jag skulle vilja ändra på. Det där jag inte kan göra något åt längre. Jag måste lösa det, hon är för tusan hemlös. Det är inte okej att hon bor hos vår bror och hans flickvän. Även om just dom två är väldans söta och jag tycker det är strongt gjort av dom att ta in henne. Men. Det är deras första lägenhet, där ska dom två lära sig att stå på egna ben, och Johan ska lära sig att hitta till tvättkorgen. Som det är nu så plockar Jonna efter dom båda. Det går inte, och jag kan verkligen inte göra någonting åt saken. Så länge hon inte vet vad hon vill, kan inte jag fixa det åt henne. Det gör sjukt ont, att inte kunna ställa upp, att inte lösa hennes problem åt henne. För hon är värd det. Min älskade lilla syster. När det är så här så är allt bara kaos. Jag kan inte göra något, kan inte agera, kan inte avreagera mig på intet ont anande socionomer. Jag kan bara vända känslorna innåt, och det hjälper inte henne ett dugg.
Jag förstår inte att hon inte vill, jag menar. Om hon hade haft andra föräldrar hade det här inte hänt. Om inte pappa blivit vräkt hade hon inte tvingats ihop med mamma. OM, det där förbannade om:et. Det är överallt. Men det finns ett men också. Hon är myndig nu. Hon måste faktiskt växa upp, börja ta ansvar för sig själv, och hon vägrar. Jag vet inte vad jag ska tycka eller känna gällande det här, allt är bara upp och ner. Lönnlöv lixom.
Nåväl. Några dagar senare var det dags för nästa äventyr. Min extra-mamma. Världens bästa Gunne behövde hjälp att putsa fönster och självklart ställde vi upp. Vi tog till och med till en skurtants-look. Eller jag gjorde i alla fall, det var hårband och gummistövlar för hela slanten.
Mysigt värre. Jag och Mia pratade som vanligt om allvarliga och jobbiga saker på ett sätt som endå får en att må bättre. Så som hon lärt mig. Om jag skulle beskriva våra samtal med ett ord skulle det vara konstruktivt. För det är den känslan jag får. När jag och Mia pratar om ditten eller datten så inser jag att jag faktiskt har makten att ändra saker, och jag inser att ibland så måste jag även om det inte alls lockar. Hon är min ängel, Godbit, vän. En riktig kompis helt enkelt.
Någonstans ute i Vedbo i ett charmigt rött hus, med vita knutar och mycket kaffe kom verkligheten ifatt mig. Jag satt i ett öppet fönster och luktade på verkligheten. Den luktade multet, sådär som hösten gör, och jag blev stark och skör på samma gång. Jag saknar grepp om verkligheten, jag känner mig som dom sinnesjuka måste ha kännt innan mentalreformen. Jag menar, vad gör jag här? Vad är det jag sysslar med och varför? Vad spelar det för roll att jag putsar fönster, när extrempolitiska åsikter frodas. Vad spelar det för roll att jag klädde ut mig till städtant, när folk fortsätter att dö. Varför är jag här när jag kan vara ute och rädda världen? Varför tror jag att jag någonsin kommer att kunna göra det, jag menar jag är ju knäpp på riktigt. Jag behöver piller för att sova, jag behöver knarkliknande substanser för att vakna. Jag behöver en kemisk substans för att vilja leva och utan dom stora gula pillrena vandrar jag i min egna värld med sirener, insekter och annat otäckt. Jag tror att jag någonstans därute på fönsterbrädan insåg att jag faktiskt inte kommer att kunna förändra världen. Jag kan inte hjälpa en enda människa som inte vill ta emot hjälpen. Den insikten gjorde som dom flesta andra insikter ont. För det betyder att jag inte kan ordna ett liv åt min syster och ge henne allt jag hoppas att hon skulle vilja ha. Det betyder att jag inte kan tvinga ut mina vänner till skola, jobb och praktik, dom fixar det inte om dom inte vill. Jag kan inte rädda en enda människa som inte väljer att bli räddad. Jag är ett litet maktlöst barn, och jag förstod helt enkelt inte meningen med livet.
Jag kände mig usel, ovärdig och menlös. Jag precis som många andra är expert på att trycka ner mig själv. Men ett litet brunt djur ändrade allt.
En liten fladderiflax! Första gången jag såg en sådan i frighet. Då förstod jag, meningen med livet är inte att jag alltid på alla sätt ska rädda och styra upp andras liv. Meningen med livet är att jag ska rädda och styra upp mitt eget så att jag kan berika alla andras. För det är det livet handlar om. Att dela det med andra. Fråga dig själv, vem skulle du vara utan dina vänner? och du kommer att förstå. Jag kan inte laga åt någon annan, utan bara vara en hjälp och ett stöd på vägen. Jag kan stå kvar och vara stark när verkligheten rasar, och precis som Mia sa; hjälpa dig att limma ihop skärvorna som blev kvar. Men inte mer än så. Man kan inte tvinga någon att leva, bara för levandets skull. Man kan inte rädda andra om man inte är vid liv själv. Hur ska man kunna läka andra om man själv är trasig och sårig?
Den här lilla krabaten som var bland det sötaste jag någonsin sätt, fick min uppmärksamhet under ganska många minuter. Jag glodde hänfört och insåg att det inte alltid behöver vara hemskt. Varför satt han där? Varför just i min port? Varför var det ingen annan än jag som såg honom? Lille krabaten, jag hoppas han har det gott nu. Stundtals var jag gråtfärdig, hur kan jag känna så mycket för ett främmande djur, när jag faktiskt är medveten om hur livet ser ut för mig och många andra. Vilken rätt har jag att stå och vara glad, när jag vet att två trappor upp sitter det en man som väntar på mig, som vill vara med mig, som säger att han älskar mig. Varför springer jag åt andra hållet?
Ni förstår vart jag är på väg, eller hur? Det där ordet. Igår var det dags för mitt första arr på Smedjan och på vägen dit fotade jag känslan.
Dom är som vackrast nu. Lönnlöven. Det är en vacker bild, en fin omgivning och tydliga ramar. Men mitt i bilden är allt bara lönnlöv. Jag kämpar emot jämt och ständigt. Jag vill inte falla, jag vill inte känna att allt är lönnlöv, och det enda jag verkar kunna göra är att hålla mig sysellsatt. Så jag gör det, håller mig sysselsatt.
Kvällen till ära med dessa pumor:
Det var faktiskt riktigt roligt, och jag tror att det blir fler gånger.Kvällens band var Governor Andy och Almighty Lions. Alla pojkarna var sjukt duktiga och det dök faktiskt upp en kär gammal vän. Det var roligt att se honom, bananmannen. inte nog med det. några minuter senare valsar den här donnan in:
Emma. Jag gillar Emma, och den här kvällen kände jag att vi kom varandra lite närmare. Under huden. Hon är min vardagsfilosof med en humor jag smälter för.
Jag och Emma dansade faktiskt stundtals, det var roligt. Tyvärr finns det inga bilder på det, det kan ju bero på att det inte finns bilder på mig där jag dansar med någon och det kan ju bero på att jag höll i kameran.
Anyway. Här kommer bilderna från två sjukt bra spelningar.
Almighty Lions
Och till alla flickor som önskade kommer en bild på mannen ni alla drägglade efter:
Almighty var verkligen super, vem kan tro att dom bara spelat ihop i ett halvår.
Govenour Andy:
Det satt en duktig pojke och vände skivor också:
Ett tag så var det nästan så att hela publiken dansade, eller, publiken vaggade väl i takt samtidigt som vi och några få modiga själar röjde ordentligt.
Coolt, eller hur?
Kvällen slutade med att vi diskuterade gitarrer och kom fram till att min lilla raring varit hemlös länge nog.
Jag frågar er; Vad är stort och svart och ligger i min soffa?
Dagen började med att jag och Steffo vandrar ner till gitarrdoktorn, en mycket bra butik. Gitarren jag tittat på var borta, men då såg jag:
Visst är den fin? Jag fick den för en 50-lapp extra, och det var det ju värt.
Jag skulle kunna sitta i timmar och titta på den, den är svart och den glänser!
Men jag låter bli, istället så spelar jag på den så gott jag kan.
Tusen miljoner tack Mia och Dennis som håller lektioner med mig och Stefan som bedriver hemundervisning.
Något senare var det dags för promenad, jag fick den här hunden:
Rattas fick den här:
När dom här busarna leker, då är det helt sjukt vilken kraft dom får fram, vilken snabbhet.. Älskade små mördarhundar....
Sen trodde dom att dom var kor, söta kor.
Sen skulle jag gå hem, och då kom känslan över mig igen. Det spelar ingen roll hur roliga hundarna är, eller hur bra arren på smedjan går. Det är höst nu och då känns allt bara:
Nåväl, nu har Rattas fått anledningen till att jag inte har en bilddagbok. Jag pallar inte sitta och dryga mig med långa inlägg. Jag kan ha en bilddagbok i bloggen om det skulle vara så.
Föresten så har jag nya skor, väldigt fina nya skor.
Väldigt fina nya skor, jag vågar inte ens säga priset på dom, det var länge sedan jag betalade så här mycket för ett par skor, eller. Det var väldigt länge sen Stefan betalade så här mycket för ett par skor.
Nu vet ni det.
Kommentarer
Trackback
