Lina

Jag ta och engagera mig i  att avskaffa apoteksmonopolet! Sådeså! Om du inte vill pröjsa mina mediciner som kostar 500:- i månaden och som hitills är dom bästa jag testat.(då låvar jag med å att inte bråka) Ett mirakelpiller där det inte pekat rakt neråt utan varit som en åktur på Grönan- höga toppar och fria fall. Dom tas idag bort ur högkostnadspillret och jag ställs inför följande alternativ:

* Sluta med tabletterna. Känns lockande och logiskt, jag ska ju ändå inte äta dom hela tiden, eller hur'?!? Jag kanske mår så bra nu att jag klarar mig utan dom. och i annat fall så gör vi processen kort och jag slipper säkert onödigt lidande (eller så är det just onödigt lidande jag kommer att råka ut för).

* Bli arbetslös/sjukskriven och sluta studera. Då måste socialen betala alla mina läkemedel eftersom man som sjuk/fattig ska ha samma rätt till medicn som alla andra. Jag lägger ut pengarna ena månaden och får dom åter nästa mot uppvisande av kvitto. Den enda nackdelen är väl att jag får ligga ute med en femhundring varje månad. Men det kan jag leva med. En annan liten nackdel är då att jag åter blir en parasit, en snyltare en sån där jävel som faktiskt inte är så pass sjuk att denne inte kan studera/arbeta. För så är det. Arbetet är alltid det sista jag ger upp innan jag faller. Slutar jag arbeta mår jag riktigt kasst och borde tvångsvårdas med choklad och vin. Jag måste förståss även pausa mitt liv några år, men bara tills jag blivit frisk eller tills dom åter släpper in Remeron i högkostnadsskyddet. Något som i det här fallet kan intressera vår käre statsminister är att det i så fall kommer dröja flera år extra innan jag kan betala massor med skatt för min välförtjänta lön. Jag kanske aldrig mer kommer kunna jubba, jag menar 500:- är fortfarande femhundra kronor!

* Eller vilket jag naturligtvis kommer att göra: Jag kan betala 500:- i månaden för att köpa medicinen som får mig att överleva. Det blir 6000:- per år. Jag är student och vikarie inom äldreomsorgen. Jag är inte ens garanterad 3500:-  i månaden. När jag då betalat min medicin (som förövrigt hämtas ut var tredje månad á 1525:-) så har jag 3000:- kvar till hyra, mat och böcker som jag behöver för att kunna fullgöra mina studier.

      Jag skulle vilja berätta precis hur allvarligt läget är, men sanningen är att jag faktiskt inte vet. Det är flera månader sedan jag skar mig senast, eller i alla fall veckor om vi ska vara riktigt petiga. Men det är månader sen sista överdosen. Det är dock bara timmar om inte minuter sen jag senast kände att jag ville ge upp. Innan jag började äta Remeron var jag stundtals kaos. Jag har fysiskt skadad mig själv på troliga och otroliga sätt genom åren. Det har gått så långt att jag har skadat nerverna i benen. Jag antar att dom helt enkelt är kapade, det är ingenting jag menade att göra, men nu råkade det bli så. Jag har försökt att kvadda mina inre organ mer fullständigt än om dom blivit överkörda av en ångvält. Läkarna har pratat organtransplantation med mig flera gånger, men det har alltid ordnat sig. Jag har en kick-ass lever! Jag har missbrukat mig till förändringar på hjärtat, som aldrig varit långvariga, men dom har funnits där. Jag har blivit bortlyft at uniformerad polis, när jag stod på E18 och hoppades på mod att hoppa framför rätt bil. Jag har fått adrenalin och motgift injicerat i armarna framför dom stackars vännerna som fann mig medvetslös. Jag har däckat mig själv så grundligt att jag vaknat upp med liggsår i ansiket (ja, jag lovar!). Jag har missbrukat eller försökt att missbruka allt som går att bruka, och jag har fortfarande enorma problem.

Men det här är långt ifrån det värsta. Det värsta är den fasa som dom som bestämmer över högkostnadsskyddet inte ens kan tänka sig. Det värsta är den psykiska terrorn som jag utsatt både mig själv och andra för. Kan ansvarig minister känna sig till hur det känns att ha ångest för allt du stoppar i munnen? Att alltid ha problem med sin självbild, problem som i sin tur leder till svårigheter att hålla vikten. I dagsläget har jag inte tillräckligt med fysiska symptom för att klassas som ätstörd. Men det är precis vad mitt förhållande till både mat och mig själv är, stört. Hur det känns att alltid få höra att man aldrig duger, och att du inte kan sluta rabbla mantrat av eleka ord och gliringar. Hur det känns att när du faktiskt har lyckats, när du borde få en liten stunds lugn och ro från allt hemskt du utsätter dig själv för, vänder det till något negativt. Alla rätt på provet var bara tur, det är ytliga kunskaper som inte kommer att sitta i hela livet- alltså räknas dom inte. Personen som kallade dig för bra/snäll/söt whatever ljuger, jag kan ju rabbla upp tusentals anledningar till varför. Att aldrig få vila, för ångesten är alltid där. Det blir så småningom det enda du kan lita på. Jag kan lita på att jag aldrig kommer att må bra. Jag kan lita på att jag kommer att fortsätta förstöra och skrämma både mig själv och andra. Jag tycker uppriktigt synd om alla andra i det här fallet. Jag tycker synd om dom vänner som känner sig tvingade att läsa min blogg- för där syns det första symptomet på nästa självmordsförsök. Jag tycker synd om dom vänner som hittat mig medvetslös, och dom som har dåligt samvete för att dom inte insåg att jag överdoserat. Jag tycker synd min familj, som måste leva med det faktum att jag stundtals inte vill leva. Min snälla mamma, som kom hit och vakade vid min säng sista turen till intensivvårdsavdelningen, som grät när hon bad psyk att lyssna på mina jorunaler och bevisen på min kropp, inte på orden som min bästa vän och fiende, sjukdommen borderline vrider och vänder på. Jag tycker synd om min mamma som flyttade över 15 mil bort från alla sina andra barn och barnbarn bara för att försöka hjälpa mig, och som gråter och anser att hon inte räcker till. När hon faktiskt alltid ger oss allt hon kan. Hon är en klippa min mamma- och jag förmörkar livet för henne.

Jag tycker synd om mina underbara syskon, som har lärt sig att dom inte kan lita på mig när jag säger att jag mår bra. Jag älskar mina underbara syskon, och dom försöker verkligen med alla till buds stående medel för att hjälpa mig ur det här. För att dra upp mig ur kvicsanden som sjukdomen lämnat mig i. Jag avskyr det faktum att inte ens när min lillebror klapade till min pappa, hjälpte det. Jag låg på sjukhus i en vecka. Jag skulle vilja bära min lillasysters bördor- jag fick låna hennes älskade hund för att jag skulle hålla mig vid liv. Men det hjälpte inte- jag lämnade hunden till andra och fortsatte att skada mig själv. Vet ni när jag träffade min yngsta systerson första gången? Efter en överdos, där vänner hittat mig och ringt till min mamma. Hon och min syster tog med sig bäbisen för att åka till mig. Jag minns inte mycket, jag hade mest hallucinationer av allt jag stoppad i mig. Jag tror att jag sov ganska mycket också. MEN, jag minns bäbisen, oj vad jag älskar det lilla knytet. Jag ville inte släppa honom. Jag ville att han skulle åka med mig i ambulansen till psyk, även fast jag insåg att det inte gick.

Och jag önskar mer än så mycket annat att jag kunde visa dom alla precis hur mycket dom betyder för mig. och hur tacksamm jag är över att dom vägrar ge upp. Jag vill tacka dom för all styra dom ger mig, och tala om för dom att det faktiskt hjälper det dom alla gör.

- och jag var på väg åt det hållet. Jag försöker prata så öppet jag kan om mina problem. Att inte ljuga och säga att det är bra, när jag sitter med tablettasken i handen. Jag försöker ordna upp mitt liv, och jag vägrar ge upp, jag vägrar sjukskriva mig igen. Jag vill inte tillbaka till den där elaka svartvita världen jag komm ifrån.

Men utan medicin vet jag faktiskt inte hur det går. Att jag ens kan skriva som jag gör, kan bero på medicinen. Att jag orkar engagera mig, kan bero på medicinen. Att jag är på väg åt rätt håll- kan också bero på medicinen. Men jag vet inte. Jag vet hur det var innan medicinen, men jag kan inte gå ed på att jag inte skulle överleva utan mina Remeron. Jag vet bara att det skulle bli mycket svårare utan dom.

Jag vet inte om det är rätt väg att avskaffa apoteksmonopolet, men någonstans måste det ha gått fel när staten väljer att slopa högkostnadskyddet för en tablett som i huvudsak äts av dom som vanligen är värst utsatta i vårt samhälle. Av dom psykiskt sjuka. Psykiskt sjuka som kanske inte har alla fördelar jag har, som kanske inte har en familj som står där i vått och torrt och vänner som vägrar ge upp. Personer som kanske är helt ensamma i världen och som hela tiden måste kämpa själva. Vi kan inte begära att dom personerna ska orka skriva ett blogginlägg, ringa Reindfeldt eller maila tidningen. För ingen som inte själv varit där vet precis hur illa det kan vara. Jag är en överlevare, jag har inte bara en kick-ass lever som räddat sig själv varje gång. Hela jag är en kämpe. För så är det, hitills har jag inte gett upp en enda gång. Jag har försökt, men något i mig håller mig kvar. Kanske var det bara för att jag skulle kunna skriva det här inlägget och få er medvetna om att det faktiskt finns problem i välfärdsverige som vi måste ta på allvar.

Oavsett hur stor finanskrisen är, så blir man inte hjälpt av att ta ifrån sjuka människor deras medicin!