Ibland måste man bara hora lite!
Så är det.
Allt är inte alltid solsken och jordgubbar. Ibland är det manliga horor och skavsår. Ibland längtar man tillbaka till en annan tid, och till ett annat liv, den som mina tatueringar och ben vitnar om. Ibland orkar man inte mer men ger vad man kan i alla fall. Ibland är ett lika dåligt ord som "tänk om".
Ibland blir man ledsen och sårad, ibland önskar man att man kunde hjälpa, ibland orkar man inte lägga sig i, och ibland blir allt för mycket.
Ibland älskar man hela världen, ibland hatar man i den. Ibland är man full av tilltro till mänskligheten och ibland så äcklas man av delar av den. Ibland är man så glad att man gråter, andra dagar gömmer men tårarna bakom en tuff attityd och falska skratt.
Allt är inte som det ser ut, och livet borde vara mer än så här.
Det positiva är att jag är riktigt jävla pepp och att även regninga dagar innehåller solsken.
Allt är inte alltid solsken och jordgubbar. Ibland är det manliga horor och skavsår. Ibland längtar man tillbaka till en annan tid, och till ett annat liv, den som mina tatueringar och ben vitnar om. Ibland orkar man inte mer men ger vad man kan i alla fall. Ibland är ett lika dåligt ord som "tänk om".
Ibland blir man ledsen och sårad, ibland önskar man att man kunde hjälpa, ibland orkar man inte lägga sig i, och ibland blir allt för mycket.
Ibland älskar man hela världen, ibland hatar man i den. Ibland är man full av tilltro till mänskligheten och ibland så äcklas man av delar av den. Ibland är man så glad att man gråter, andra dagar gömmer men tårarna bakom en tuff attityd och falska skratt.
Allt är inte som det ser ut, och livet borde vara mer än så här.
Det positiva är att jag är riktigt jävla pepp och att även regninga dagar innehåller solsken.
Att lämna det bakomflutna före sig
för det är nog precis vad jag gör. Jag kan inte lämna det förflutna bakom mig, det är ju en del av mig nu, mina minnen, mitt liv. Allt som händer hjälper till att forma dig till den du är, och allting har en mening. Men att glömma, eller att välja att ignorera för att gå vidare som om ingenting har hänt fungerar inte för mig. Jag är inte sån. Jag är en svartvit känslomänniska ända ut i fingerspetsarna. Allt jag är, är egentligen massa känslor och lite hjärna. Jag gör ingenting halvdant, jag går in för allt med liv och lust.
Men ibland räcker det inte. Ibland är inte en vilja som kan flytta berg tillräcklig. Ibland räcker inte kärlek, eller ångest, eller pengar. Ibland fungerar ingenting. För mig fungerar ofta ingenting, för jag är långtifrån perfekt. Någon annan människa hade kanske kunnat välja vad denne ville känna, men jag kan inte. Jag lär mig nya saker varenda dag, både på gott och ont, och dom erfarenheterna och känslorna detta genererar är något jag får leva med resten av mitt liv. Tyvärr så har jag en akillershäl, min bristande självkänsla. Därför faller jag likt Akilles när någon ger sig på den, men nästan allt annat klarar jag av. Kritit går rätt igenom min rustning och spetsar min själ, medan beröm snarast rinner av den. Det är sån jag är, och det har hitillis inte varit några problem. Ångesten jag levt med har sällan kommit från hårda ord, utan från sjuka delar av mig själv.
Men det var länge sen. Det skakande lilla asplövet jag är idag är en produkt av flera månader, snart år av bearbetning. Där målet för angreppet varit just min akilleshäl, eller min själv. Välj själva. Detta arbete går förståss inte osett förbi, man får ju oftast lön för mödan. Jag är nu känsligare för kritik från vissa håll än jag någonsin varit. Ett ord, en mening räcker mer än väl för att jag ska tända på alla tusen cylindrar. För jag är mer än ett skakande asplöv, jag är en sjutusan till kruttunna också. Jag tar ingen skit och så långt borde alla vara nöjda, men det är mer än så. Jag har blivit så känslig för kritik att jag inte längre ens tolererar tonlägen som påminner om tonlägen folk brukar när de försöker kritisera mig. Jag har helt enkelt inför nolltolerans. Det är inget att hänga läpp över, problemet är av övergående art. Jag menar, vi blir hemlösa den sista juni, då får du all sinnesfrid du kan önska. Efter det datumet kan du hålla dig precis så långt bort som du känner för, någonstans där mina arga ord inte kan höras eller min ilskna uppsyn inte synas.
En gång i tiden fanns det flera val, och du valde. Oavsett om du är medveten om det eller inte så valde du, och nu står vi här. En gång i tiden var ett av dessa val tämligen enkelt. Acceptera monstret du skapat eller fly fältet. Du valde inget av dom, så jag valde åt oss.
Jag är inte ens nästan perfekt, jag är ytterst medveten om det. Det här är ingenting jag kommer över, oavsett hur mycket du låtsas att du gått vidare. Det finns bara en sak att göra. Ställ inga frågor du inte vill ha svar på. Aldrig någonsin!
Men ibland räcker det inte. Ibland är inte en vilja som kan flytta berg tillräcklig. Ibland räcker inte kärlek, eller ångest, eller pengar. Ibland fungerar ingenting. För mig fungerar ofta ingenting, för jag är långtifrån perfekt. Någon annan människa hade kanske kunnat välja vad denne ville känna, men jag kan inte. Jag lär mig nya saker varenda dag, både på gott och ont, och dom erfarenheterna och känslorna detta genererar är något jag får leva med resten av mitt liv. Tyvärr så har jag en akillershäl, min bristande självkänsla. Därför faller jag likt Akilles när någon ger sig på den, men nästan allt annat klarar jag av. Kritit går rätt igenom min rustning och spetsar min själ, medan beröm snarast rinner av den. Det är sån jag är, och det har hitillis inte varit några problem. Ångesten jag levt med har sällan kommit från hårda ord, utan från sjuka delar av mig själv.
Men det var länge sen. Det skakande lilla asplövet jag är idag är en produkt av flera månader, snart år av bearbetning. Där målet för angreppet varit just min akilleshäl, eller min själv. Välj själva. Detta arbete går förståss inte osett förbi, man får ju oftast lön för mödan. Jag är nu känsligare för kritik från vissa håll än jag någonsin varit. Ett ord, en mening räcker mer än väl för att jag ska tända på alla tusen cylindrar. För jag är mer än ett skakande asplöv, jag är en sjutusan till kruttunna också. Jag tar ingen skit och så långt borde alla vara nöjda, men det är mer än så. Jag har blivit så känslig för kritik att jag inte längre ens tolererar tonlägen som påminner om tonlägen folk brukar när de försöker kritisera mig. Jag har helt enkelt inför nolltolerans. Det är inget att hänga läpp över, problemet är av övergående art. Jag menar, vi blir hemlösa den sista juni, då får du all sinnesfrid du kan önska. Efter det datumet kan du hålla dig precis så långt bort som du känner för, någonstans där mina arga ord inte kan höras eller min ilskna uppsyn inte synas.
En gång i tiden fanns det flera val, och du valde. Oavsett om du är medveten om det eller inte så valde du, och nu står vi här. En gång i tiden var ett av dessa val tämligen enkelt. Acceptera monstret du skapat eller fly fältet. Du valde inget av dom, så jag valde åt oss.
Jag är inte ens nästan perfekt, jag är ytterst medveten om det. Det här är ingenting jag kommer över, oavsett hur mycket du låtsas att du gått vidare. Det finns bara en sak att göra. Ställ inga frågor du inte vill ha svar på. Aldrig någonsin!
Jag har också en dröm- drömmen om en bättre värld.
Jag säger er mina vänner att fastän vi har kommit en lång bit på vägen, så har vi fortfarande långt kvar. Man jag har också en dröm, en dröm som många före mig också drömt.
Jag säger er mina systrar och bröder att fastän svårigheter väntar oss, så har vi åtminstone börjat vandra. För jag har också en dröm- drömmen om en bättre värld!
Jag har också en dröm, att vi alla Guds barn- svarta och vita, judar och hedningar, kristna och muslimer ska kunna fatta varandras händer och fortsätta den kamp som våra modiga förfäder börjat. Att vi alla tillsammans- nation för nation, stad för stad och by för by- ställer oss upp tillsammans och säger att nu är det nog!
I år är det 46 år sedan Martin Luther King höll sitt berömda tal i Washington. Han hade en dröm! Han hade en dröm om ett fritt Amerika, om en nation där folk blev bedömda efter sin karaktär och inte efter sin hudfärg. Han hade en dröm om att Amerika skulle leva upp till sin egen konstitution och bli ett land där alla var lika mycket värda. Att forna fiender skulle kunna sitta vid samma bord. Att stater som försmäktade av orättvisor och förtryck skulle bli till oaser av frihet och rättvisa. Att svarta och vita personer skulle kunna hålla varandras händer som bröder och systrar. Men jag stannar inte där, för:
Jag har också en dröm- drömmen om en bättre värld. Att vi alla människor på jorden hedrar denne frihetskämpe genom att själva kämpa för den frihet som förvägras våra systrar och bröder. Att vi tillsammans kämpar för en bättre värld där ord som ”frihet, rättvisa och demokrati” ska vara självklara för alla.
Jag har också en dröm. Jag drömmer om att våra modiga bröder i Burma ska få leva i fred i ett demokratiskt land.
Jag har också en dröm. Jag drömmer om att våra förtryckta systrar i Afghanistan och Pakistan ska få njuta av en rättvis värld.
Jag har också en dröm. Jag drömmer om att alla barn i hela världen ska få smaka frihetens frukter.
Jag har också en dröm, att vi inte glömmer våra förfäders och medmänniskors kamp. Att vi inte nöjer oss med att Berlinmuren fallit när det byggs en ny i Gaza. Att vi inte stannar vid att Sverige snart firar 200 år utan krig när blodiga krig rasar i både Afrika och Asien. Att vi inte blundar för alla förtryckande diktaturer bara för att alla länder i Norden njuter av demokrati. Att vi inte bara minns och hedrar offren för det senaste folkmordet i Europa- utan att vi vägrar låta det ske igen någonstans i hela världen oavsett om det är i Palestina eller Rwanda. Att vi inte stannar vid pressfrihet i västvärlden när Dawit Isaak varit fängslad i snart tretusen dagar. Att vi inte bara förfasas av terrordåd i New York och Madrid, när det dagligen sker i både Afrika och Asien.
Jag har också en dröm- drömmen om en bättre värld där vi alla tillsammans, alla människor i alla länder håller varandras händer som systrar och bröder. Att vi hjälper varandra och skapar en värld som är en oas av frihet och rättvisa. Jag drömmer också om att vi alla inser att vi alla kan göra något. Att vi inser att tillsammans klarar vi allt.
Jag har likt Martin Luther King också en dröm. Att vi tillsammans skapar en bättre värld. En värld som vi stolt kan lämna över till våra barn.
Jag har också en dröm- att vi uppfyller drömmen om en bättre värld.
Jag säger er mina systrar och bröder att fastän svårigheter väntar oss, så har vi åtminstone börjat vandra. För jag har också en dröm- drömmen om en bättre värld!
Jag har också en dröm, att vi alla Guds barn- svarta och vita, judar och hedningar, kristna och muslimer ska kunna fatta varandras händer och fortsätta den kamp som våra modiga förfäder börjat. Att vi alla tillsammans- nation för nation, stad för stad och by för by- ställer oss upp tillsammans och säger att nu är det nog!
I år är det 46 år sedan Martin Luther King höll sitt berömda tal i Washington. Han hade en dröm! Han hade en dröm om ett fritt Amerika, om en nation där folk blev bedömda efter sin karaktär och inte efter sin hudfärg. Han hade en dröm om att Amerika skulle leva upp till sin egen konstitution och bli ett land där alla var lika mycket värda. Att forna fiender skulle kunna sitta vid samma bord. Att stater som försmäktade av orättvisor och förtryck skulle bli till oaser av frihet och rättvisa. Att svarta och vita personer skulle kunna hålla varandras händer som bröder och systrar. Men jag stannar inte där, för:
Jag har också en dröm- drömmen om en bättre värld. Att vi alla människor på jorden hedrar denne frihetskämpe genom att själva kämpa för den frihet som förvägras våra systrar och bröder. Att vi tillsammans kämpar för en bättre värld där ord som ”frihet, rättvisa och demokrati” ska vara självklara för alla.
Jag har också en dröm. Jag drömmer om att våra modiga bröder i Burma ska få leva i fred i ett demokratiskt land.
Jag har också en dröm. Jag drömmer om att våra förtryckta systrar i Afghanistan och Pakistan ska få njuta av en rättvis värld.
Jag har också en dröm. Jag drömmer om att alla barn i hela världen ska få smaka frihetens frukter.
Jag har också en dröm, att vi inte glömmer våra förfäders och medmänniskors kamp. Att vi inte nöjer oss med att Berlinmuren fallit när det byggs en ny i Gaza. Att vi inte stannar vid att Sverige snart firar 200 år utan krig när blodiga krig rasar i både Afrika och Asien. Att vi inte blundar för alla förtryckande diktaturer bara för att alla länder i Norden njuter av demokrati. Att vi inte bara minns och hedrar offren för det senaste folkmordet i Europa- utan att vi vägrar låta det ske igen någonstans i hela världen oavsett om det är i Palestina eller Rwanda. Att vi inte stannar vid pressfrihet i västvärlden när Dawit Isaak varit fängslad i snart tretusen dagar. Att vi inte bara förfasas av terrordåd i New York och Madrid, när det dagligen sker i både Afrika och Asien.
Jag har också en dröm- drömmen om en bättre värld där vi alla tillsammans, alla människor i alla länder håller varandras händer som systrar och bröder. Att vi hjälper varandra och skapar en värld som är en oas av frihet och rättvisa. Jag drömmer också om att vi alla inser att vi alla kan göra något. Att vi inser att tillsammans klarar vi allt.
Jag har likt Martin Luther King också en dröm. Att vi tillsammans skapar en bättre värld. En värld som vi stolt kan lämna över till våra barn.
Jag har också en dröm- att vi uppfyller drömmen om en bättre värld.
Oavsett hur stor finanskrisen är, så blir man inte hjälpt av att ta ifrån sjuka människor deras medicin!
Jag ta och engagera mig i att avskaffa apoteksmonopolet! Sådeså! Om du inte vill pröjsa mina mediciner som kostar 500:- i månaden och som hitills är dom bästa jag testat.(då låvar jag med å att inte bråka) Ett mirakelpiller där det inte pekat rakt neråt utan varit som en åktur på Grönan- höga toppar och fria fall. Dom tas idag bort ur högkostnadspillret och jag ställs inför följande alternativ:
* Sluta med tabletterna. Känns lockande och logiskt, jag ska ju ändå inte äta dom hela tiden, eller hur'?!? Jag kanske mår så bra nu att jag klarar mig utan dom. och i annat fall så gör vi processen kort och jag slipper säkert onödigt lidande (eller så är det just onödigt lidande jag kommer att råka ut för).
* Bli arbetslös/sjukskriven och sluta studera. Då måste socialen betala alla mina läkemedel eftersom man som sjuk/fattig ska ha samma rätt till medicn som alla andra. Jag lägger ut pengarna ena månaden och får dom åter nästa mot uppvisande av kvitto. Den enda nackdelen är väl att jag får ligga ute med en femhundring varje månad. Men det kan jag leva med. En annan liten nackdel är då att jag åter blir en parasit, en snyltare en sån där jävel som faktiskt inte är så pass sjuk att denne inte kan studera/arbeta. För så är det. Arbetet är alltid det sista jag ger upp innan jag faller. Slutar jag arbeta mår jag riktigt kasst och borde tvångsvårdas med choklad och vin. Jag måste förståss även pausa mitt liv några år, men bara tills jag blivit frisk eller tills dom åter släpper in Remeron i högkostnadsskyddet. Något som i det här fallet kan intressera vår käre statsminister är att det i så fall kommer dröja flera år extra innan jag kan betala massor med skatt för min välförtjänta lön. Jag kanske aldrig mer kommer kunna jubba, jag menar 500:- är fortfarande femhundra kronor!
* Eller vilket jag naturligtvis kommer att göra: Jag kan betala 500:- i månaden för att köpa medicinen som får mig att överleva. Det blir 6000:- per år. Jag är student och vikarie inom äldreomsorgen. Jag är inte ens garanterad 3500:- i månaden. När jag då betalat min medicin (som förövrigt hämtas ut var tredje månad á 1525:-) så har jag 3000:- kvar till hyra, mat och böcker som jag behöver för att kunna fullgöra mina studier.
Jag skulle vilja berätta precis hur allvarligt läget är, men sanningen är att jag faktiskt inte vet. Det är flera månader sedan jag skar mig senast, eller i alla fall veckor om vi ska vara riktigt petiga. Men det är månader sen sista överdosen. Det är dock bara timmar om inte minuter sen jag senast kände att jag ville ge upp. Innan jag började äta Remeron var jag stundtals kaos. Jag har fysiskt skadad mig själv på troliga och otroliga sätt genom åren. Det har gått så långt att jag har skadat nerverna i benen. Jag antar att dom helt enkelt är kapade, det är ingenting jag menade att göra, men nu råkade det bli så. Jag har försökt att kvadda mina inre organ mer fullständigt än om dom blivit överkörda av en ångvält. Läkarna har pratat organtransplantation med mig flera gånger, men det har alltid ordnat sig. Jag har en kick-ass lever! Jag har missbrukat mig till förändringar på hjärtat, som aldrig varit långvariga, men dom har funnits där. Jag har blivit bortlyft at uniformerad polis, när jag stod på E18 och hoppades på mod att hoppa framför rätt bil. Jag har fått adrenalin och motgift injicerat i armarna framför dom stackars vännerna som fann mig medvetslös. Jag har däckat mig själv så grundligt att jag vaknat upp med liggsår i ansiket (ja, jag lovar!). Jag har missbrukat eller försökt att missbruka allt som går att bruka, och jag har fortfarande enorma problem.
Men det här är långt ifrån det värsta. Det värsta är den fasa som dom som bestämmer över högkostnadsskyddet inte ens kan tänka sig. Det värsta är den psykiska terrorn som jag utsatt både mig själv och andra för. Kan ansvarig minister känna sig till hur det känns att ha ångest för allt du stoppar i munnen? Att alltid ha problem med sin självbild, problem som i sin tur leder till svårigheter att hålla vikten. I dagsläget har jag inte tillräckligt med fysiska symptom för att klassas som ätstörd. Men det är precis vad mitt förhållande till både mat och mig själv är, stört. Hur det känns att alltid få höra att man aldrig duger, och att du inte kan sluta rabbla mantrat av eleka ord och gliringar. Hur det känns att när du faktiskt har lyckats, när du borde få en liten stunds lugn och ro från allt hemskt du utsätter dig själv för, vänder det till något negativt. Alla rätt på provet var bara tur, det är ytliga kunskaper som inte kommer att sitta i hela livet- alltså räknas dom inte. Personen som kallade dig för bra/snäll/söt whatever ljuger, jag kan ju rabbla upp tusentals anledningar till varför. Att aldrig få vila, för ångesten är alltid där. Det blir så småningom det enda du kan lita på. Jag kan lita på att jag aldrig kommer att må bra. Jag kan lita på att jag kommer att fortsätta förstöra och skrämma både mig själv och andra. Jag tycker uppriktigt synd om alla andra i det här fallet. Jag tycker synd om dom vänner som känner sig tvingade att läsa min blogg- för där syns det första symptomet på nästa självmordsförsök. Jag tycker synd om dom vänner som hittat mig medvetslös, och dom som har dåligt samvete för att dom inte insåg att jag överdoserat. Jag tycker synd min familj, som måste leva med det faktum att jag stundtals inte vill leva. Min snälla mamma, som kom hit och vakade vid min säng sista turen till intensivvårdsavdelningen, som grät när hon bad psyk att lyssna på mina jorunaler och bevisen på min kropp, inte på orden som min bästa vän och fiende, sjukdommen borderline vrider och vänder på. Jag tycker synd om min mamma som flyttade över 15 mil bort från alla sina andra barn och barnbarn bara för att försöka hjälpa mig, och som gråter och anser att hon inte räcker till. När hon faktiskt alltid ger oss allt hon kan. Hon är en klippa min mamma- och jag förmörkar livet för henne.
Jag tycker synd om mina underbara syskon, som har lärt sig att dom inte kan lita på mig när jag säger att jag mår bra. Jag älskar mina underbara syskon, och dom försöker verkligen med alla till buds stående medel för att hjälpa mig ur det här. För att dra upp mig ur kvicsanden som sjukdomen lämnat mig i. Jag avskyr det faktum att inte ens när min lillebror klapade till min pappa, hjälpte det. Jag låg på sjukhus i en vecka. Jag skulle vilja bära min lillasysters bördor- jag fick låna hennes älskade hund för att jag skulle hålla mig vid liv. Men det hjälpte inte- jag lämnade hunden till andra och fortsatte att skada mig själv. Vet ni när jag träffade min yngsta systerson första gången? Efter en överdos, där vänner hittat mig och ringt till min mamma. Hon och min syster tog med sig bäbisen för att åka till mig. Jag minns inte mycket, jag hade mest hallucinationer av allt jag stoppad i mig. Jag tror att jag sov ganska mycket också. MEN, jag minns bäbisen, oj vad jag älskar det lilla knytet. Jag ville inte släppa honom. Jag ville att han skulle åka med mig i ambulansen till psyk, även fast jag insåg att det inte gick.
Och jag önskar mer än så mycket annat att jag kunde visa dom alla precis hur mycket dom betyder för mig. och hur tacksamm jag är över att dom vägrar ge upp. Jag vill tacka dom för all styra dom ger mig, och tala om för dom att det faktiskt hjälper det dom alla gör.
- och jag var på väg åt det hållet. Jag försöker prata så öppet jag kan om mina problem. Att inte ljuga och säga att det är bra, när jag sitter med tablettasken i handen. Jag försöker ordna upp mitt liv, och jag vägrar ge upp, jag vägrar sjukskriva mig igen. Jag vill inte tillbaka till den där elaka svartvita världen jag komm ifrån.
Men utan medicin vet jag faktiskt inte hur det går. Att jag ens kan skriva som jag gör, kan bero på medicinen. Att jag orkar engagera mig, kan bero på medicinen. Att jag är på väg åt rätt håll- kan också bero på medicinen. Men jag vet inte. Jag vet hur det var innan medicinen, men jag kan inte gå ed på att jag inte skulle överleva utan mina Remeron. Jag vet bara att det skulle bli mycket svårare utan dom.
Jag vet inte om det är rätt väg att avskaffa apoteksmonopolet, men någonstans måste det ha gått fel när staten väljer att slopa högkostnadskyddet för en tablett som i huvudsak äts av dom som vanligen är värst utsatta i vårt samhälle. Av dom psykiskt sjuka. Psykiskt sjuka som kanske inte har alla fördelar jag har, som kanske inte har en familj som står där i vått och torrt och vänner som vägrar ge upp. Personer som kanske är helt ensamma i världen och som hela tiden måste kämpa själva. Vi kan inte begära att dom personerna ska orka skriva ett blogginlägg, ringa Reindfeldt eller maila tidningen. För ingen som inte själv varit där vet precis hur illa det kan vara. Jag är en överlevare, jag har inte bara en kick-ass lever som räddat sig själv varje gång. Hela jag är en kämpe. För så är det, hitills har jag inte gett upp en enda gång. Jag har försökt, men något i mig håller mig kvar. Kanske var det bara för att jag skulle kunna skriva det här inlägget och få er medvetna om att det faktiskt finns problem i välfärdsverige som vi måste ta på allvar.
Oavsett hur stor finanskrisen är, så blir man inte hjälpt av att ta ifrån sjuka människor deras medicin!
* Sluta med tabletterna. Känns lockande och logiskt, jag ska ju ändå inte äta dom hela tiden, eller hur'?!? Jag kanske mår så bra nu att jag klarar mig utan dom. och i annat fall så gör vi processen kort och jag slipper säkert onödigt lidande (eller så är det just onödigt lidande jag kommer att råka ut för).
* Bli arbetslös/sjukskriven och sluta studera. Då måste socialen betala alla mina läkemedel eftersom man som sjuk/fattig ska ha samma rätt till medicn som alla andra. Jag lägger ut pengarna ena månaden och får dom åter nästa mot uppvisande av kvitto. Den enda nackdelen är väl att jag får ligga ute med en femhundring varje månad. Men det kan jag leva med. En annan liten nackdel är då att jag åter blir en parasit, en snyltare en sån där jävel som faktiskt inte är så pass sjuk att denne inte kan studera/arbeta. För så är det. Arbetet är alltid det sista jag ger upp innan jag faller. Slutar jag arbeta mår jag riktigt kasst och borde tvångsvårdas med choklad och vin. Jag måste förståss även pausa mitt liv några år, men bara tills jag blivit frisk eller tills dom åter släpper in Remeron i högkostnadsskyddet. Något som i det här fallet kan intressera vår käre statsminister är att det i så fall kommer dröja flera år extra innan jag kan betala massor med skatt för min välförtjänta lön. Jag kanske aldrig mer kommer kunna jubba, jag menar 500:- är fortfarande femhundra kronor!
* Eller vilket jag naturligtvis kommer att göra: Jag kan betala 500:- i månaden för att köpa medicinen som får mig att överleva. Det blir 6000:- per år. Jag är student och vikarie inom äldreomsorgen. Jag är inte ens garanterad 3500:- i månaden. När jag då betalat min medicin (som förövrigt hämtas ut var tredje månad á 1525:-) så har jag 3000:- kvar till hyra, mat och böcker som jag behöver för att kunna fullgöra mina studier.
Jag skulle vilja berätta precis hur allvarligt läget är, men sanningen är att jag faktiskt inte vet. Det är flera månader sedan jag skar mig senast, eller i alla fall veckor om vi ska vara riktigt petiga. Men det är månader sen sista överdosen. Det är dock bara timmar om inte minuter sen jag senast kände att jag ville ge upp. Innan jag började äta Remeron var jag stundtals kaos. Jag har fysiskt skadad mig själv på troliga och otroliga sätt genom åren. Det har gått så långt att jag har skadat nerverna i benen. Jag antar att dom helt enkelt är kapade, det är ingenting jag menade att göra, men nu råkade det bli så. Jag har försökt att kvadda mina inre organ mer fullständigt än om dom blivit överkörda av en ångvält. Läkarna har pratat organtransplantation med mig flera gånger, men det har alltid ordnat sig. Jag har en kick-ass lever! Jag har missbrukat mig till förändringar på hjärtat, som aldrig varit långvariga, men dom har funnits där. Jag har blivit bortlyft at uniformerad polis, när jag stod på E18 och hoppades på mod att hoppa framför rätt bil. Jag har fått adrenalin och motgift injicerat i armarna framför dom stackars vännerna som fann mig medvetslös. Jag har däckat mig själv så grundligt att jag vaknat upp med liggsår i ansiket (ja, jag lovar!). Jag har missbrukat eller försökt att missbruka allt som går att bruka, och jag har fortfarande enorma problem.
Men det här är långt ifrån det värsta. Det värsta är den fasa som dom som bestämmer över högkostnadsskyddet inte ens kan tänka sig. Det värsta är den psykiska terrorn som jag utsatt både mig själv och andra för. Kan ansvarig minister känna sig till hur det känns att ha ångest för allt du stoppar i munnen? Att alltid ha problem med sin självbild, problem som i sin tur leder till svårigheter att hålla vikten. I dagsläget har jag inte tillräckligt med fysiska symptom för att klassas som ätstörd. Men det är precis vad mitt förhållande till både mat och mig själv är, stört. Hur det känns att alltid få höra att man aldrig duger, och att du inte kan sluta rabbla mantrat av eleka ord och gliringar. Hur det känns att när du faktiskt har lyckats, när du borde få en liten stunds lugn och ro från allt hemskt du utsätter dig själv för, vänder det till något negativt. Alla rätt på provet var bara tur, det är ytliga kunskaper som inte kommer att sitta i hela livet- alltså räknas dom inte. Personen som kallade dig för bra/snäll/söt whatever ljuger, jag kan ju rabbla upp tusentals anledningar till varför. Att aldrig få vila, för ångesten är alltid där. Det blir så småningom det enda du kan lita på. Jag kan lita på att jag aldrig kommer att må bra. Jag kan lita på att jag kommer att fortsätta förstöra och skrämma både mig själv och andra. Jag tycker uppriktigt synd om alla andra i det här fallet. Jag tycker synd om dom vänner som känner sig tvingade att läsa min blogg- för där syns det första symptomet på nästa självmordsförsök. Jag tycker synd om dom vänner som hittat mig medvetslös, och dom som har dåligt samvete för att dom inte insåg att jag överdoserat. Jag tycker synd min familj, som måste leva med det faktum att jag stundtals inte vill leva. Min snälla mamma, som kom hit och vakade vid min säng sista turen till intensivvårdsavdelningen, som grät när hon bad psyk att lyssna på mina jorunaler och bevisen på min kropp, inte på orden som min bästa vän och fiende, sjukdommen borderline vrider och vänder på. Jag tycker synd om min mamma som flyttade över 15 mil bort från alla sina andra barn och barnbarn bara för att försöka hjälpa mig, och som gråter och anser att hon inte räcker till. När hon faktiskt alltid ger oss allt hon kan. Hon är en klippa min mamma- och jag förmörkar livet för henne.
Jag tycker synd om mina underbara syskon, som har lärt sig att dom inte kan lita på mig när jag säger att jag mår bra. Jag älskar mina underbara syskon, och dom försöker verkligen med alla till buds stående medel för att hjälpa mig ur det här. För att dra upp mig ur kvicsanden som sjukdomen lämnat mig i. Jag avskyr det faktum att inte ens när min lillebror klapade till min pappa, hjälpte det. Jag låg på sjukhus i en vecka. Jag skulle vilja bära min lillasysters bördor- jag fick låna hennes älskade hund för att jag skulle hålla mig vid liv. Men det hjälpte inte- jag lämnade hunden till andra och fortsatte att skada mig själv. Vet ni när jag träffade min yngsta systerson första gången? Efter en överdos, där vänner hittat mig och ringt till min mamma. Hon och min syster tog med sig bäbisen för att åka till mig. Jag minns inte mycket, jag hade mest hallucinationer av allt jag stoppad i mig. Jag tror att jag sov ganska mycket också. MEN, jag minns bäbisen, oj vad jag älskar det lilla knytet. Jag ville inte släppa honom. Jag ville att han skulle åka med mig i ambulansen till psyk, även fast jag insåg att det inte gick.
Och jag önskar mer än så mycket annat att jag kunde visa dom alla precis hur mycket dom betyder för mig. och hur tacksamm jag är över att dom vägrar ge upp. Jag vill tacka dom för all styra dom ger mig, och tala om för dom att det faktiskt hjälper det dom alla gör.
- och jag var på väg åt det hållet. Jag försöker prata så öppet jag kan om mina problem. Att inte ljuga och säga att det är bra, när jag sitter med tablettasken i handen. Jag försöker ordna upp mitt liv, och jag vägrar ge upp, jag vägrar sjukskriva mig igen. Jag vill inte tillbaka till den där elaka svartvita världen jag komm ifrån.
Men utan medicin vet jag faktiskt inte hur det går. Att jag ens kan skriva som jag gör, kan bero på medicinen. Att jag orkar engagera mig, kan bero på medicinen. Att jag är på väg åt rätt håll- kan också bero på medicinen. Men jag vet inte. Jag vet hur det var innan medicinen, men jag kan inte gå ed på att jag inte skulle överleva utan mina Remeron. Jag vet bara att det skulle bli mycket svårare utan dom.
Jag vet inte om det är rätt väg att avskaffa apoteksmonopolet, men någonstans måste det ha gått fel när staten väljer att slopa högkostnadskyddet för en tablett som i huvudsak äts av dom som vanligen är värst utsatta i vårt samhälle. Av dom psykiskt sjuka. Psykiskt sjuka som kanske inte har alla fördelar jag har, som kanske inte har en familj som står där i vått och torrt och vänner som vägrar ge upp. Personer som kanske är helt ensamma i världen och som hela tiden måste kämpa själva. Vi kan inte begära att dom personerna ska orka skriva ett blogginlägg, ringa Reindfeldt eller maila tidningen. För ingen som inte själv varit där vet precis hur illa det kan vara. Jag är en överlevare, jag har inte bara en kick-ass lever som räddat sig själv varje gång. Hela jag är en kämpe. För så är det, hitills har jag inte gett upp en enda gång. Jag har försökt, men något i mig håller mig kvar. Kanske var det bara för att jag skulle kunna skriva det här inlägget och få er medvetna om att det faktiskt finns problem i välfärdsverige som vi måste ta på allvar.
Oavsett hur stor finanskrisen är, så blir man inte hjälpt av att ta ifrån sjuka människor deras medicin!
För det är faktiskt så
att vi på vissa sätt inte alls är unika. Ingenting är unikt. Orden vi säger till varandra var en gång menade åt andra. Eller så har vi aldirig menat någonting.
När varken kroppen, hjärtat eller huvudet hänger med.
Det är en kaos-dag. En sån dag när jag känner mig sämre än allt och alla. När jag sitter och tittar på gamla bilder och inser att jag varken kan, vill eller orkar konkurera. För allt är egentligen bara ett spel för gallerierna, ingenting som egentligen betyder någontin.
Idag är en sån dag som har varit både upp och ner.
Idag sa jag upp lägenheten, jag är på väg.
Idag upptäckte jag att min medicin tas bort ur högkostnadsskydded. Och att betala 500:- per månad känns inte lockande. Tillbaka till kaoset med andra ord.
Idag såg jag någonting som gjorde mig skadeglad, hoppas du lider.
Idag funderar jag på att vara elak, du förtjänar att lida!
Idag tackar jag mig själv för min framförhållning. Tablettaskarna lockar något så förfärligt, men det är svårt att överdosera och börja jobba klockan sju i morgon bitti. På rätt sida om kanten, jag håller mig på rätt sida om kanten!
Idag är en sån dag som har varit både upp och ner.
Idag sa jag upp lägenheten, jag är på väg.
Idag upptäckte jag att min medicin tas bort ur högkostnadsskydded. Och att betala 500:- per månad känns inte lockande. Tillbaka till kaoset med andra ord.
Idag såg jag någonting som gjorde mig skadeglad, hoppas du lider.
Idag funderar jag på att vara elak, du förtjänar att lida!
Idag tackar jag mig själv för min framförhållning. Tablettaskarna lockar något så förfärligt, men det är svårt att överdosera och börja jobba klockan sju i morgon bitti. På rätt sida om kanten, jag håller mig på rätt sida om kanten!
Och så är det jag som är dum?
Ikväll är en sån stund när hjärnspöken äter upp mig från fel håll. Hela världen sätts på sin spets och jag vill bara vara flera månader fram i tiden. Jag behöver lugna röster och trygga armar. Jag behöver lugnande och nikotin. Det är en jävla massa saker jag behöver, men jag behöver inte vara kvar här...
A trip down memorylane...
Satan vad ont mycket gör, men vad mycket mer jag kan uppskatta vissa saker nu. Jag vet att jag bara maler på ibland, jag skulle kunna prata om mig själv i timmar, men tack. Det hjälper att prata om det. Det känns som att några pusselbitar kan falla på plats, och idag la jag ovanligt många. Jag har inte förut riktigt uppskattat hur fort allting gick när karusellen väl satte igång. Jag var nästan 13 när det började, innan jag var 14 hade jag hamnat i en helt ny värld. På mindre än ett år.
Missförstå mig rätt, det var inte så att jag gjorde allting för första gången när jag var 13, men det var då jag satte saker i system. Jag hade skurit mig av och till från att jag var 10, men vid 13 blev jag kär i glasbitar. Ju smuttsigare desto bättre, det kändes som att det passade mig. Jag har tunna är på överarmarna som minnen, även om det tydligaste är det jag inte ser. Jag har ett D på ryggen, i svanken som alltid kommer att synas. Ett infall, precis som allt annat, Mitt sätt att straffa mig själv för att kärleken var obesvarad.
Det var inte så att jag drack för första gången, min familj kan vittna om annat. Men jag gjorde mitt bästa för att missbruka istället för att bruka alkoholen. På mindre än ett år gick jag från att bli roligt full på ett 6-pack 3,5 till att halsa explorer med Anki på en parkbänk eller i skolan. Bara hon och jag, alltid bara hon och jag i början. Vi lyckades på något vänster alltid hamna på dom vildaste festerna innan natten var slut. Men varje helg började likadant. Hon och jag, mitt dåvarande liv och jag ensamma på en parkbänk. Om vi fick välja så den vid fotbollsplanen, den nedanför backen ni vet. Jag och Anki till guden Eminem. Varje helg och jag tröttnade inte. Jag vet att vi var bra för varandra just då, jag plockade upp henne från utanförskapet och hon höll mig kvar på jorden. Vi var suveräna tillsammans, allting var möjligt, och kanske var det det som var felet. Vi hade inga rädslor jag och Anki. Vi brydde oss inte, livet var oss inte kärt- således hade vi inget alls att förlora. Jag undrar om du också minns vår vänskap lika skarpt som jag. Hur du och din varma familj försökte locka mig med mat- jag tog för det mesta bara emot cigaretter. Hur jag aldrig lurade er, ni förstod men dömde aldrig. Som den gången med majskolven. Jag klarade inte av att äta den, så jag "tappade" den. Ni klandrade mig inte, ni tyckte bara synd om mig som aldrig hann smaka. Hur vi sakta men säkert förstörde varandra du och jag Slim-Anki, samtidigt som vår vänskap blev starkare. Vi la tillsammans grunden till ditt missbruk- och du får för resten av ditt liv leva som nykter alkoholist. Jag försökte lägga grunden till min undergång så långt ifrån dig jag kunde, minns du det? Minns du att jag aldrig knarkade med dig? Att du aldrig fick smaka? Det kanske verkade elakt, men redan då ville jag rädda dig. Du gick från Skabb-Anki till Skalman- minns du hela resan? Minns du när vi bombade Jockes port? Som hämd för oförätter begågna innan vi fann varandra. Allt var möjligt och vi hade inga spärrar. Minns du när du presenterade mig för Sanna?
Sanna- jag skulle kunna skriva ett långt stycke om oss också, men det behövs inte. Det var bara vänskap i alla väder. Jag skulle vilja orka och våga ringa dig någon dag, och se ditt underbara barn. Jag vet att du inte heller har glömt. Det kommer en tid när det är dags för oss igen. Men tack.
På mindre än ett år passerade jag så många gränser. Gick från lättöl till knark. Från radhusidyll, via betongen till fosterhem. Jag vände upp och ner på allt, och jag kan inte låta bli att undra om någon märkte. Var det någon som såg? Såg ni mer än det bortskämda barnet? Eller såg ni bara det ni ville se? Såg ni fattigdommen och slagen? Såg ni dom gånger jag fick öppna när kronofogden knackade på- när min pappa gömde sig i vardagsrummet? Såg ni barnet som ljög för att rädda sin familj? Såg ni den trasiga flickan som ringde vattenfall och grät- för utan el ingen mat. Såg ni när jag gick sönder eller vart var ni då?
Såg ni när jag krossades gång på gång, när jag ringde min syster och grät, för att min far köpte sprit för mina pengar? Såg ni alla mina patetiska försök till uppmärksamhet för vad dom var, eller för vad ni ville se? Jag vill skrika ut min ilska och ångest. Om jag gör allt igen fast värre endå, ser ni mig då? Ser ni mig nu?
På mindre än ett år hann jag med en flytt till mamma, en från mamma till en jourfamilj från det jourhemmet till nästa och efter ännu ett år till utredningshem. Då var jag redan så skadad- men jag tror inte det var vad ni såg. Jag var så konstig att jag behövde utredas i flera månader innan dom visste vad dom skulle göra av mig, säg mig vad såg ni då? Såg ni någonsinn att jag slogs för mitt liv? Trodde ni att det var ett liv jag ville leva? Förstod ni inte att jag var ett barn, ni brände mig. Ihjälsparkad av omgivningen. och där någonstans tog det slut.
Jag tror jag stängde av, processen började för länge sen- men n tog den fart. Jag minns inte så mycket mer efter det här,eller tidigare heller. Jag har bara fragment, bilder som ploppar upp ibland. Jag vet mer efter att jag skrivit det här inlägget, än vad jag visste innan jag började det. Det kommer tillbaka hela tiden. Jag tror att en del av mig dog, och att resten av mig växte upp. Jag förstod att jag inte längre kunde bete mig som det barn jag var, för att överleva var jag tvungen att växa upp. Jag var fjorton år när jag lärde mig vad manipulation var. Jag var inte ens fjorton när jag förstod att så länge jag kan slåss är jag trygg. Jag slutade slåss för min själ, utan slog bara för ensamrätten på min kropp. Den var bara min att förstöra. Jag har ett brustet hjärta på axeln som bevisar det, täckt med mitt motto. Jag var ett barn men jag lärde mig att spela mina kort väl. Jag blev sjukt manipulativ och beräknande, slug och uppkäftig. Men innanför allt det där fanns jag fortfarnde kvar. Barnet som inte hade haft tid att växa upp.
Jag fick svar på flera frågor ikväll, om just hur trasig jag måste vara. Hur små gester av medmänsklighet och värme- fick det trettonåriga barnet att bäva av undran. Fick man ha det så här bra? Kunde en familj vara så perfekt? Var det säkert att jag fick stanna?
Det var en både jobbig och härlig promenad längs minnenas allé. Jag tror att det gör mig starkare inför framtiden även om jag är svar nu. Jag mindes bra saker som jag ska försöka bära med mig, även om mörkret just nu förtär mig. Jag försöker vara stark nu, men jag vet att det egentligen inte spelar någon roll.
Jag vägrar skriva klart det här inlägget, för då betyder det att jag har slut på undanflykter då får ångesten ny krafter och den säger åt mig att ha sönder livet. Det krävs all min styrka för att inte göra dumma saker ikväll, det kommer bli en jobbig natt. Jag hoppas att det gör skillnad, jag vet att det finns folk som ser mig nu. Jag vet att det finns kära som inte tröttnar eller skräms bort, dom låter mig älta när jag behöver det. Men spelar det någon roll? För enligt systemet syns jag fortfarande inte. Jag är fortfarande fast i limbo. För frisk för att tvångsvårdas men för sjuk för terapi. För frisk för att behöva bli inlagd, men för sjuk för att få hjälp. Psykvården vägrar fortfarande att hjälpa mig, samtidigt som dom säger att dom inte kan släppa taget. Det får dom tydligen inte, inte när det gäller en person med min problematik och som uppenbarligen kliver över gränserna. Men det spelar ingen roll. För jag syns inte. Jag är inte perfekt, jag är inte tunn som luft, men jag syns helt enkelt inte. Jag önskar att jag visste vad dom krävde av mig, för jag tror snart att jag har prövat allt.
Allvarliga överdoser där dom hittat mig av en slump,
mindre allvarliga överdoser där jag själv bett om hjälp.
Tvångsinläggning på psyk med poliseskort,
frivillig inläggning utan föregående suicidförsök.
Trumpen tystnad och tjurskallig vägran,
tårar och böner om frälsning.
Till och med min mamma har gråtit, bönat och bett dom att hjälpa mig,
men det hjälper inte, för jag råkar bara inte vara viktig nog.
... och allt jag kan utläsa av det här, är att jag fortfarande inte syns.
Missförstå mig rätt, det var inte så att jag gjorde allting för första gången när jag var 13, men det var då jag satte saker i system. Jag hade skurit mig av och till från att jag var 10, men vid 13 blev jag kär i glasbitar. Ju smuttsigare desto bättre, det kändes som att det passade mig. Jag har tunna är på överarmarna som minnen, även om det tydligaste är det jag inte ser. Jag har ett D på ryggen, i svanken som alltid kommer att synas. Ett infall, precis som allt annat, Mitt sätt att straffa mig själv för att kärleken var obesvarad.
Det var inte så att jag drack för första gången, min familj kan vittna om annat. Men jag gjorde mitt bästa för att missbruka istället för att bruka alkoholen. På mindre än ett år gick jag från att bli roligt full på ett 6-pack 3,5 till att halsa explorer med Anki på en parkbänk eller i skolan. Bara hon och jag, alltid bara hon och jag i början. Vi lyckades på något vänster alltid hamna på dom vildaste festerna innan natten var slut. Men varje helg började likadant. Hon och jag, mitt dåvarande liv och jag ensamma på en parkbänk. Om vi fick välja så den vid fotbollsplanen, den nedanför backen ni vet. Jag och Anki till guden Eminem. Varje helg och jag tröttnade inte. Jag vet att vi var bra för varandra just då, jag plockade upp henne från utanförskapet och hon höll mig kvar på jorden. Vi var suveräna tillsammans, allting var möjligt, och kanske var det det som var felet. Vi hade inga rädslor jag och Anki. Vi brydde oss inte, livet var oss inte kärt- således hade vi inget alls att förlora. Jag undrar om du också minns vår vänskap lika skarpt som jag. Hur du och din varma familj försökte locka mig med mat- jag tog för det mesta bara emot cigaretter. Hur jag aldrig lurade er, ni förstod men dömde aldrig. Som den gången med majskolven. Jag klarade inte av att äta den, så jag "tappade" den. Ni klandrade mig inte, ni tyckte bara synd om mig som aldrig hann smaka. Hur vi sakta men säkert förstörde varandra du och jag Slim-Anki, samtidigt som vår vänskap blev starkare. Vi la tillsammans grunden till ditt missbruk- och du får för resten av ditt liv leva som nykter alkoholist. Jag försökte lägga grunden till min undergång så långt ifrån dig jag kunde, minns du det? Minns du att jag aldrig knarkade med dig? Att du aldrig fick smaka? Det kanske verkade elakt, men redan då ville jag rädda dig. Du gick från Skabb-Anki till Skalman- minns du hela resan? Minns du när vi bombade Jockes port? Som hämd för oförätter begågna innan vi fann varandra. Allt var möjligt och vi hade inga spärrar. Minns du när du presenterade mig för Sanna?
Sanna- jag skulle kunna skriva ett långt stycke om oss också, men det behövs inte. Det var bara vänskap i alla väder. Jag skulle vilja orka och våga ringa dig någon dag, och se ditt underbara barn. Jag vet att du inte heller har glömt. Det kommer en tid när det är dags för oss igen. Men tack.
På mindre än ett år passerade jag så många gränser. Gick från lättöl till knark. Från radhusidyll, via betongen till fosterhem. Jag vände upp och ner på allt, och jag kan inte låta bli att undra om någon märkte. Var det någon som såg? Såg ni mer än det bortskämda barnet? Eller såg ni bara det ni ville se? Såg ni fattigdommen och slagen? Såg ni dom gånger jag fick öppna när kronofogden knackade på- när min pappa gömde sig i vardagsrummet? Såg ni barnet som ljög för att rädda sin familj? Såg ni den trasiga flickan som ringde vattenfall och grät- för utan el ingen mat. Såg ni när jag gick sönder eller vart var ni då?
Såg ni när jag krossades gång på gång, när jag ringde min syster och grät, för att min far köpte sprit för mina pengar? Såg ni alla mina patetiska försök till uppmärksamhet för vad dom var, eller för vad ni ville se? Jag vill skrika ut min ilska och ångest. Om jag gör allt igen fast värre endå, ser ni mig då? Ser ni mig nu?
På mindre än ett år hann jag med en flytt till mamma, en från mamma till en jourfamilj från det jourhemmet till nästa och efter ännu ett år till utredningshem. Då var jag redan så skadad- men jag tror inte det var vad ni såg. Jag var så konstig att jag behövde utredas i flera månader innan dom visste vad dom skulle göra av mig, säg mig vad såg ni då? Såg ni någonsinn att jag slogs för mitt liv? Trodde ni att det var ett liv jag ville leva? Förstod ni inte att jag var ett barn, ni brände mig. Ihjälsparkad av omgivningen. och där någonstans tog det slut.
Jag tror jag stängde av, processen började för länge sen- men n tog den fart. Jag minns inte så mycket mer efter det här,eller tidigare heller. Jag har bara fragment, bilder som ploppar upp ibland. Jag vet mer efter att jag skrivit det här inlägget, än vad jag visste innan jag började det. Det kommer tillbaka hela tiden. Jag tror att en del av mig dog, och att resten av mig växte upp. Jag förstod att jag inte längre kunde bete mig som det barn jag var, för att överleva var jag tvungen att växa upp. Jag var fjorton år när jag lärde mig vad manipulation var. Jag var inte ens fjorton när jag förstod att så länge jag kan slåss är jag trygg. Jag slutade slåss för min själ, utan slog bara för ensamrätten på min kropp. Den var bara min att förstöra. Jag har ett brustet hjärta på axeln som bevisar det, täckt med mitt motto. Jag var ett barn men jag lärde mig att spela mina kort väl. Jag blev sjukt manipulativ och beräknande, slug och uppkäftig. Men innanför allt det där fanns jag fortfarnde kvar. Barnet som inte hade haft tid att växa upp.
Jag fick svar på flera frågor ikväll, om just hur trasig jag måste vara. Hur små gester av medmänsklighet och värme- fick det trettonåriga barnet att bäva av undran. Fick man ha det så här bra? Kunde en familj vara så perfekt? Var det säkert att jag fick stanna?
Det var en både jobbig och härlig promenad längs minnenas allé. Jag tror att det gör mig starkare inför framtiden även om jag är svar nu. Jag mindes bra saker som jag ska försöka bära med mig, även om mörkret just nu förtär mig. Jag försöker vara stark nu, men jag vet att det egentligen inte spelar någon roll.
Jag vägrar skriva klart det här inlägget, för då betyder det att jag har slut på undanflykter då får ångesten ny krafter och den säger åt mig att ha sönder livet. Det krävs all min styrka för att inte göra dumma saker ikväll, det kommer bli en jobbig natt. Jag hoppas att det gör skillnad, jag vet att det finns folk som ser mig nu. Jag vet att det finns kära som inte tröttnar eller skräms bort, dom låter mig älta när jag behöver det. Men spelar det någon roll? För enligt systemet syns jag fortfarande inte. Jag är fortfarande fast i limbo. För frisk för att tvångsvårdas men för sjuk för terapi. För frisk för att behöva bli inlagd, men för sjuk för att få hjälp. Psykvården vägrar fortfarande att hjälpa mig, samtidigt som dom säger att dom inte kan släppa taget. Det får dom tydligen inte, inte när det gäller en person med min problematik och som uppenbarligen kliver över gränserna. Men det spelar ingen roll. För jag syns inte. Jag är inte perfekt, jag är inte tunn som luft, men jag syns helt enkelt inte. Jag önskar att jag visste vad dom krävde av mig, för jag tror snart att jag har prövat allt.
Allvarliga överdoser där dom hittat mig av en slump,
mindre allvarliga överdoser där jag själv bett om hjälp.
Tvångsinläggning på psyk med poliseskort,
frivillig inläggning utan föregående suicidförsök.
Trumpen tystnad och tjurskallig vägran,
tårar och böner om frälsning.
Till och med min mamma har gråtit, bönat och bett dom att hjälpa mig,
men det hjälper inte, för jag råkar bara inte vara viktig nog.
... och allt jag kan utläsa av det här, är att jag fortfarande inte syns.
kontroll!!
Kontroll, kontroll, kontroll! Jag måste kontrollera mig. Se till att jag hela tiden har saker att göra, saker planerade minst två veckor i förväg. Det håller mig igång. Ser till att jag inte har tid att dra ner mig i det mörka träsker, ser till att jag inte går till dom vackra kartongerna med sitt farliga inehåll. Jag upprepar det som ett mantra: "kontroll, kontroll,kontroll. Du måste ha kontroll."
Känslor är allt jag har.
Maria skulle kalla det chaos-genen. jag kallar det destruktivitet. Jag tänker mycket, funderar och sörjer. jag vet inte på vilken väg jag ska gå, eller ens åt vilket håll. jag står bara vilsen vid ett vägskäl med alla mina känslor i handen.
jag är så trött, det känns som om jag vandrat i tusen år, det känns som om jag sprungit tusen mil, kämpat hundratals kamper och gråtit miljontals tårar. Jag är så trött, och jag räds tröttheten. efter den kommer alltid likgiltigheten och apatin. Jag skulle kanse behöva lite apati i mitt liv, det skulle vara ett skönt avbrott. men att inte veta vem som står kvar när jag bryter isoleringen skrämmer mig.
jag vet att jag borde fortsätta kämpa, att gå även om jag inte vet vart. att gråta om det behövs och kanske tillochmed springa om det blir brottom. men jag orkar inte. jag kan ännu kämpa några strider, så länge dom inte handlar om mig. jag har några tårar kvar, som jag döljer bakom leenden. jag vet att det är så mycket jag borde, men jag har helt enkelt ingen lust. jag fryser precis lika mycket som igår, men mörkret är tätare.
jag har så mycket svårare att se ljus någonstans, för vad spelar det för roll. vissa demoner blir man aldrig fri ifrån, oavsett hur man försöker. det blir därtill inte det minsta bättre av att jag inte längre försöker, men det är ganska svårt i alla fall. det känns som om jag har fastnat i en melankoli, och där hör jag inte hemma.
jag odlar min misantropiska sida, allt blir så mycket lättare då, men ibland, som nu, hjälper det inte ett dugg.
det finns alltförmånga saker som ännu varken är påbörjade eller avslutade. jag har en lång väg att vandra och jag lyssnar desperat efter startskottet. jag känner mig själv så väl, att jag vet att allt löser sig. jag är en ganska okej tjej, jag löser det mesta.
men sen, när jag inte längre kan påminna mig att jag faktiskt sett en lösning, vad händer då? Den här gången? jag är nöjd med att nöja mig och fortsätter således att bara nöja mig, för stundtals är jag ändå ganska nöjd.
allt är en lögn, en illasinnad illussion, och du måste vara blind som inte märker det, men det är okej. för jag hittade en poet som jag tycker om. det är kanske inte så konstigt, jag brukar tycka om allt som låter negativt, men han heter i alla fall johan runeberg och det här är utan tvekan hans bästa dikt:
Flickan kom ifrån sin älsklings möte, kom med röda händer.
-- Modern sade: »Varav rodna dina händer, flicka?
» Flickan sade: »Jag har plockat rosor och på törnen stungit mina händer.»
Åter kom hon från sin älsklings möte, kom med röda läppar.
-- Modern sade: »Varav rodna dina läppar, flicka?»
Flickan sade: »Jag har ätit hallon och med saften målat mina läppar.»
Åter kom hon från sin älsklings möte, kom med bleka kinder.
-- Modern sade: »Varav blekna dina kinder, flicka?»
Flickan sade: »Red en grav, o moder!
Göm mig där och ställ ett kors däröver, och på korset rista som jag säger:
En gång kom hon hem med röda händer, ty de rodnat mellan älskarns händer.
En gång kom hon hem med röda läppar, ty de rodnat under älskarns läppar.
Senast kom hon hem med bleka kinder, ty de bleknat genom älskarns otro.»
Jag vet att någon förstår vad jag vill ha sagt, vad jag vill ha ut av det här. Det vore vackert och helt underbart. men något sådant går säkert inte för sig i det toleranta lilla landet lagom.
för det är så, jag lovar. att mot slutet av dan, eller början på morgonen som i det här fallet. så står jag fortfarande här. en miljon tankar är kvar i mitt inre, några har hamnat på pränt. men det enda jag vet är att känslor är allt jag har.
jag är så trött, det känns som om jag vandrat i tusen år, det känns som om jag sprungit tusen mil, kämpat hundratals kamper och gråtit miljontals tårar. Jag är så trött, och jag räds tröttheten. efter den kommer alltid likgiltigheten och apatin. Jag skulle kanse behöva lite apati i mitt liv, det skulle vara ett skönt avbrott. men att inte veta vem som står kvar när jag bryter isoleringen skrämmer mig.
jag vet att jag borde fortsätta kämpa, att gå även om jag inte vet vart. att gråta om det behövs och kanske tillochmed springa om det blir brottom. men jag orkar inte. jag kan ännu kämpa några strider, så länge dom inte handlar om mig. jag har några tårar kvar, som jag döljer bakom leenden. jag vet att det är så mycket jag borde, men jag har helt enkelt ingen lust. jag fryser precis lika mycket som igår, men mörkret är tätare.
jag har så mycket svårare att se ljus någonstans, för vad spelar det för roll. vissa demoner blir man aldrig fri ifrån, oavsett hur man försöker. det blir därtill inte det minsta bättre av att jag inte längre försöker, men det är ganska svårt i alla fall. det känns som om jag har fastnat i en melankoli, och där hör jag inte hemma.
jag odlar min misantropiska sida, allt blir så mycket lättare då, men ibland, som nu, hjälper det inte ett dugg.
det finns alltförmånga saker som ännu varken är påbörjade eller avslutade. jag har en lång väg att vandra och jag lyssnar desperat efter startskottet. jag känner mig själv så väl, att jag vet att allt löser sig. jag är en ganska okej tjej, jag löser det mesta.
men sen, när jag inte längre kan påminna mig att jag faktiskt sett en lösning, vad händer då? Den här gången? jag är nöjd med att nöja mig och fortsätter således att bara nöja mig, för stundtals är jag ändå ganska nöjd.
allt är en lögn, en illasinnad illussion, och du måste vara blind som inte märker det, men det är okej. för jag hittade en poet som jag tycker om. det är kanske inte så konstigt, jag brukar tycka om allt som låter negativt, men han heter i alla fall johan runeberg och det här är utan tvekan hans bästa dikt:
Flickan kom ifrån sin älsklings möte, kom med röda händer.
-- Modern sade: »Varav rodna dina händer, flicka?
» Flickan sade: »Jag har plockat rosor och på törnen stungit mina händer.»
Åter kom hon från sin älsklings möte, kom med röda läppar.
-- Modern sade: »Varav rodna dina läppar, flicka?»
Flickan sade: »Jag har ätit hallon och med saften målat mina läppar.»
Åter kom hon från sin älsklings möte, kom med bleka kinder.
-- Modern sade: »Varav blekna dina kinder, flicka?»
Flickan sade: »Red en grav, o moder!
Göm mig där och ställ ett kors däröver, och på korset rista som jag säger:
En gång kom hon hem med röda händer, ty de rodnat mellan älskarns händer.
En gång kom hon hem med röda läppar, ty de rodnat under älskarns läppar.
Senast kom hon hem med bleka kinder, ty de bleknat genom älskarns otro.»
Jag vet att någon förstår vad jag vill ha sagt, vad jag vill ha ut av det här. Det vore vackert och helt underbart. men något sådant går säkert inte för sig i det toleranta lilla landet lagom.
för det är så, jag lovar. att mot slutet av dan, eller början på morgonen som i det här fallet. så står jag fortfarande här. en miljon tankar är kvar i mitt inre, några har hamnat på pränt. men det enda jag vet är att känslor är allt jag har.
Jag trodde jag kunde stå på egna ben
Men upptäckte till min förtret att dom inte ens bär mig längre. Jag trodde jag hade påbörjat en angenäm vandring men upptäcker att jag glömt att packa väskan.
Jag är tillbaka på ruta ett och du kommer att få se hur ont det gör.
Jag är tillbaka på ruta ett och du kommer att få se hur ont det gör.
24h arbete
Jösses. Under helgen har jag jobbat i ett dygn, ja faktiskt lite mer än ett dygn, och idag har allt gått åt skogen känns det som. Kaffe på bordet.. jag fattar inte vad som händer, varför jag blev så jäkla skakis. Grymt orättvis att jag fortfarande är så osäker på mig själv. Jag skulle behöva fokusera mera. Jag vet vad jag vill fråga E om nästa gång jag träffar henne, Det är mycket i luften och jag är som ni märker helt slut. Snart-SOVA!
you doomed us all....again
jag skulle ljuga om jag sa att jag uppskattade din reaktion
R.I.P
Älskade super-Rutan, den snabbaste råttan ever...
Speedy Gonzales släng dig i väggen.
Vila i frid.
Speedy Gonzales släng dig i väggen.
Vila i frid.
Känslokyla
Det finns fyra (5) gamla inlägg i min blogg. Skrivna i de mörkaste av stunder. Jag tror stunden har kommit att publicera dom, men dom är inte vackra, dom är inte klara och dom är stundtals inte snälla. Jag vill att ni kommer ihåg det, och om ni tror att ni inte klarar av det, så läs det inte.
Ni vet ju alla hur jag fungerar, och att publicera smärta är ett sätt att hålla mig själv på plats. Jag kan inte riktigt sätta ord på känslan, det borde bero på Theralen och alkohol, men jag försöker. Känslokyla och ironi. Inom mig bär jag så sjukt många negativa tankar, handlingar som bara väntas på att omsättas i kärlek. Jag hatar och älskar med samma intensitet. Någon sa en gång till mig att en borderlinepersonlighet är bland dom svåraste att tillfredställa. För hur mycket gott man än gör, så räcker det med ett misstag så är man inte vatten värd.
Jag håller inte med, även om jag precis förstår vad hon menar. Jag är borderline enda ut i mina svartvita fingerspetsar. Hela jag skriker psyksik ohälsa och jag tror inte ens att jag skulle vilja vara utan. Jag har så många planer för framtiden, så många idér att förverkliga. Men det slutar alltid på samma sätt, jag är inte längre där. Jag hoppas att när den dagen kommer så minns alla dom löften dom gett mig och varandra. Det borde bli storslaget och orginellt, för det är precis sådan jag är, men det kommer inte att bli vackert.
Är det någon som har någon idé på vad man kan göra i Hälsingland? Jag skulle vilja åka dit, vart ligger det?
Nåväl, det var inte precis det här vi skulle prata om, låt bli att läsa på ett tag, jag tror att en månad borde räcka. Då slipper du se saker dina blåa ögon inte vill vara med om. Glöm dock aldrig att det här är min blogg, det är mina känslor, jag äger vartenda ord och du kan inte göra ett förbannat dugg åt det förflutna.
Ni vet ju alla hur jag fungerar, och att publicera smärta är ett sätt att hålla mig själv på plats. Jag kan inte riktigt sätta ord på känslan, det borde bero på Theralen och alkohol, men jag försöker. Känslokyla och ironi. Inom mig bär jag så sjukt många negativa tankar, handlingar som bara väntas på att omsättas i kärlek. Jag hatar och älskar med samma intensitet. Någon sa en gång till mig att en borderlinepersonlighet är bland dom svåraste att tillfredställa. För hur mycket gott man än gör, så räcker det med ett misstag så är man inte vatten värd.
Jag håller inte med, även om jag precis förstår vad hon menar. Jag är borderline enda ut i mina svartvita fingerspetsar. Hela jag skriker psyksik ohälsa och jag tror inte ens att jag skulle vilja vara utan. Jag har så många planer för framtiden, så många idér att förverkliga. Men det slutar alltid på samma sätt, jag är inte längre där. Jag hoppas att när den dagen kommer så minns alla dom löften dom gett mig och varandra. Det borde bli storslaget och orginellt, för det är precis sådan jag är, men det kommer inte att bli vackert.
Är det någon som har någon idé på vad man kan göra i Hälsingland? Jag skulle vilja åka dit, vart ligger det?
Nåväl, det var inte precis det här vi skulle prata om, låt bli att läsa på ett tag, jag tror att en månad borde räcka. Då slipper du se saker dina blåa ögon inte vill vara med om. Glöm dock aldrig att det här är min blogg, det är mina känslor, jag äger vartenda ord och du kan inte göra ett förbannat dugg åt det förflutna.
citat
I'm not the first to sleep beside you in this bed
it's poisoned with some other idiotic girls smell
and even though you tell me that your love for her is dead
I always keep preparing to go through all lovers hell
I've gotta start believing that you really love me
I've gotta start believing that you want what's me
I've gotta start believing that you really love me
if you say so, it's gotta be so
Du är mannen som man gärna lyssnar på
och tror sig kan förstå
du är den som lätt kan vira folk runt fingret
och ingen nej ingen känner inget
Du kan nog vara lömsk eller helt underbar
men just nu så vet jag varken ut eller in
Ja du väljer dina ord så väl
och jag öppnar mig så du kan se in i min själ
Och jag trodde jag visste exakt vem du var
men just nu så känns du inte alls lika underbar
Ja jag trodde this whas it
Och att de skulle bli fint
Sen kom dina väl valda ord
och tog bort det som ingenting
Å det flög iväg alldeles för lätt
och jag började granska ditt lustiga sätt
Din fina logik blev helt tvärtom
och därför blev detta just till en sång
Alla dina vackra sätt som kändes så fina
dom börjar nu sina och ingenting blir kvar
Du försökte verka så okomplicerad
men just nu är du den svåraste jag mött
Jag är den som gör folk besvikna
Jag är den som får folk att må illa
därför så kanske vi är lika
It's daybreak, and you are asleep
I can hear you breathe now
Your breath is deep
But before I go
I'll look at you one last time
I can hear a heart beat
Is it yours or is it mine?
I look at your lips
I know how soft they can be
Did they know what they wanted
the times they kissed me?
And your hands
that I've held in mine
Now they're reposing on the pillow
Will they ever miss me sometime?
I'll remember you
You will be there in my heart
I'll remember you
But that is all that I can do
But I'll remember
Your eyes
That always make me shiver
Now they're closed
They just sometimes twitch a little
And your body
I could own for an hour
It sent me to heaven
with its heat and power
I'll remember you
You will be there in my heart
I'll remember you
But that is all that I can do
But I'll remember
Försök inte ens att förstå
it's poisoned with some other idiotic girls smell
and even though you tell me that your love for her is dead
I always keep preparing to go through all lovers hell
I've gotta start believing that you really love me
I've gotta start believing that you want what's me
I've gotta start believing that you really love me
if you say so, it's gotta be so
| Det finns en person som kan få mig att tveka på tidigare tankar och det är du. Allt är som en klyscha men en bra en, en riktig kärleks klyscha. Jag får ungefär 20 larviga lyckokickar om dagen. Jag bara skakar på huvudet ibland och ler för mig själv för detta är för bra för att vara sant eller är det faktiskt sant? Ja det är det, shit. Kan man spricka av kärlek för då gör jag det. Jag har 100 ton kärlek på lager som är för dig, om du orkar. Jag sitter här och bara stirrar på skärmen, jag har så mycket inom mig som jag vill få ut men det finns inga ord. Inga ord kan förklara hur härligt det är. Inga ordlistor kan visa mig något sådant ord. Att ligga brevid dig en morgon, hud mot hud och ha damien rice skönsjungandes i bakgrunden och höra dig säga dom fina orden, jag kan inte tro att det är sant. Du har fått den del av mig själv som jag hatade som mest att sakta tyna bort, jag trodde aldrig det skulle gå. Jag trodde inte det fanns någon som du. Tack. | |
| Han kunde inte få nog av henne. Hon mättade hans ständiga hunger. Hon var hans livsnäring. När han såg henne, började adrenalinet pumpa och han ville kasta sig över henne och aldrig, aldrig släppa. Hennes hud var den mjukaste han rört. Hennes leende det medst glädjande han sett, hennes skratt det ljuvligaste han hört, hennes läppar dom mjukaste han kysst. Han önskade att hon skulle finnas kvar, var skulle han annars få livsnäring ifrån. Han älskade att hålla om henne innan dom somna och han brukade borra in sin näsa i hennes blonda hår och känna doften av hennes honungsschampoo. När han rörde vi henne kunde han känna hennes rysningar över hennes lätt bruna hud. Han tvivlade inte alls på henne, det fanns inga tvivel, han visste precis hur allt var. Han älskade henne och det var hon värd. Han orkade inte se henne. Något med henne fick honom att må illa, en sorts avsky men ändå tyckte han synd om henne. Han ville inte träffa henne men något fortsatte honom att hålla samma spår, köra samma tåg. En dag tänkte han, en dag kommer hon inte vilja träffa mig mer, den dagen hppas jag kommer snart. När hon log så log han inte tillbaka, när hon bad honom ta på henne så tog ha mosträvigt på hennes torra och högst ovackra hud. När hon försökte kyssa honom så pressade han snabbt sina läppar mot hennes och drog sedan bort dom snabbt igen. Hur kunde han, hon var ju så avskyvärd. När dom la sig så lade han sig så långt ut som möjligt, skyllandes på att vara nära väckarklockan på morgnen. ' Han kunde känna hennes unkna lukt från hennes slitna mörka hår som spred sig i sovrummet och han kunde känna hur den täppte till i honom och han hade svårt att andas. Han tvivlade inte alls på henne, det fanns inga tvivel, han visste precis hur det var. Han hatade henne och det var hon värd. |
Du är mannen som man gärna lyssnar på
och tror sig kan förstå
du är den som lätt kan vira folk runt fingret
och ingen nej ingen känner inget
Du kan nog vara lömsk eller helt underbar
men just nu så vet jag varken ut eller in
Ja du väljer dina ord så väl
och jag öppnar mig så du kan se in i min själ
Och jag trodde jag visste exakt vem du var
men just nu så känns du inte alls lika underbar
Ja jag trodde this whas it
Och att de skulle bli fint
Sen kom dina väl valda ord
och tog bort det som ingenting
Å det flög iväg alldeles för lätt
och jag började granska ditt lustiga sätt
Din fina logik blev helt tvärtom
och därför blev detta just till en sång
Alla dina vackra sätt som kändes så fina
dom börjar nu sina och ingenting blir kvar
Du försökte verka så okomplicerad
men just nu är du den svåraste jag mött
Jag är den som gör folk besvikna
Jag är den som får folk att må illa
därför så kanske vi är lika
It's daybreak, and you are asleep
I can hear you breathe now
Your breath is deep
But before I go
I'll look at you one last time
I can hear a heart beat
Is it yours or is it mine?
I look at your lips
I know how soft they can be
Did they know what they wanted
the times they kissed me?
And your hands
that I've held in mine
Now they're reposing on the pillow
Will they ever miss me sometime?
I'll remember you
You will be there in my heart
I'll remember you
But that is all that I can do
But I'll remember
Your eyes
That always make me shiver
Now they're closed
They just sometimes twitch a little
And your body
I could own for an hour
It sent me to heaven
with its heat and power
I'll remember you
You will be there in my heart
I'll remember you
But that is all that I can do
But I'll remember
Försök inte ens att förstå
Would you freak out if I say that I like you?
And if I'd fall, would you pick me up?
have you slept whit anyone I work whit? Is there anyone you whis I'd rather be?
i see you, but do you see me?
fcuk.fcuk.fcuk.fcuk.
i always knew that you'd leave me anyway.
om det du skrev på msn. du erbjuder mig saker och där går det fel. det handlar inte om att fråga. och man måste tänka på att det man gör/erbjuder verkligen är ett med vad man säger. är det bra att förmedla ett intryck om att man kan tänka sig att begränsa sig för den andre?man kanske ska göra såna saker, men man ska inte berätta om det som en begränsning, då blir det negativt. sen skulle jag inte vilja att du slutade blogga helt. det är der sista jag skulle vilja. det är som att täcka över problemet utan att behöva ta tag i det och reflekera över hur det kan göras bättre.
sen är det inte smart att komma men kommentarer som att jag skulle bli arg, inte svara etc. för det är din uppgift att förklara så väl att det inte händer. varje kommetar för dig två steg tillbaka. jag pratar om helheter, inte lösa delar. så tänk därför inte på en lös sak, utan tänk på flera. och förstå själv sammbandet till det du sagt så att du kan förklara det för mig om jag är tveksam. först då är man beslutsam
Sjuuuukt gammalt inlägg, men lika verkligt nu som då.
Mitt hjärta hoppade över ett slag...
Antrax!
Antrax!!
Antrax!!!
Antrax!!!!
Antrax!!!!!
Antrax!!!!!!
Antrax!!!!!!!
Antrax!!!!!!!!
Antrax!!!!!!!!!
Antrax!!!!!!!!!!
Antrax!!!!!!!!!!!
Antrax!!!!!!!!!!!!
Antrax!!!!!!!!!!!!!
Antrax!!!!!!!!!!!!!!
Antrax!!!!!!!!!!!!!!!
Antrax!!!!!!!!!!!!!!!!
Antrax!!!!!!!!!!!!!!!!!
Antrax!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Antrax!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Antrax!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Antrax!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Antrax!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Atarax?
Nej!
Theralen!
Antrax!!
Antrax!!!
Antrax!!!!
Antrax!!!!!
Antrax!!!!!!
Antrax!!!!!!!
Antrax!!!!!!!!
Antrax!!!!!!!!!
Antrax!!!!!!!!!!
Antrax!!!!!!!!!!!
Antrax!!!!!!!!!!!!
Antrax!!!!!!!!!!!!!
Antrax!!!!!!!!!!!!!!
Antrax!!!!!!!!!!!!!!!
Antrax!!!!!!!!!!!!!!!!
Antrax!!!!!!!!!!!!!!!!!
Antrax!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Antrax!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Antrax!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Antrax!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Antrax!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Atarax?
Nej!
Theralen!
Det förflutnas demoner
Det jagar mig. Jag var tvungen att fly. Tur att jag har mia och wiit. Jag borde aldrig tillåta mig själv att titta bakåt för så lite kan smärta så mycket.
då tar det sönder mig.
då tar det sönder mig.
Ännu ett beroende:
Go on my love
I know you must go
But if there were a way
I would keep you home
You'll fight for the tears
In the eyes of our child
As she stares at the hands
Of her brother who died
For our future, our land
Or the freedom to dance
Wherever the music
Might lead us my friends
You died all alone
And I no longer pray
Cause if there were a God
He'd have let you stay
So tomorrow I'll burn
Our house to the ground
And we'll join you up there
We no longer care
About the future, our land
Or the freedom to dance
Wherever you are
We're already there
tack snälla K's Choice som skriver texterna jag tänker. Jag ska överge mitt potatisberoende till förmån för detta.
Och sen ska jag låta bli vassa föremål, det gör ont när man dansar på glas och kroppen ser så otäck ut när man ramlar och slår sig. Sen borde jag kanske vara lite mer benägen att spetsa mitt underbara mineralvatten med den unterbara mentolsmaken mitt theralen för med sig. och kanske, kanske så borde jag sluta känna sorg och avståndstagande det finns andra känslor.
I know you must go
But if there were a way
I would keep you home
You'll fight for the tears
In the eyes of our child
As she stares at the hands
Of her brother who died
For our future, our land
Or the freedom to dance
Wherever the music
Might lead us my friends
You died all alone
And I no longer pray
Cause if there were a God
He'd have let you stay
So tomorrow I'll burn
Our house to the ground
And we'll join you up there
We no longer care
About the future, our land
Or the freedom to dance
Wherever you are
We're already there
tack snälla K's Choice som skriver texterna jag tänker. Jag ska överge mitt potatisberoende till förmån för detta.
Och sen ska jag låta bli vassa föremål, det gör ont när man dansar på glas och kroppen ser så otäck ut när man ramlar och slår sig. Sen borde jag kanske vara lite mer benägen att spetsa mitt underbara mineralvatten med den unterbara mentolsmaken mitt theralen för med sig. och kanske, kanske så borde jag sluta känna sorg och avståndstagande det finns andra känslor.
