Att lämna det bakomflutna före sig
för det är nog precis vad jag gör. Jag kan inte lämna det förflutna bakom mig, det är ju en del av mig nu, mina minnen, mitt liv. Allt som händer hjälper till att forma dig till den du är, och allting har en mening. Men att glömma, eller att välja att ignorera för att gå vidare som om ingenting har hänt fungerar inte för mig. Jag är inte sån. Jag är en svartvit känslomänniska ända ut i fingerspetsarna. Allt jag är, är egentligen massa känslor och lite hjärna. Jag gör ingenting halvdant, jag går in för allt med liv och lust.
Men ibland räcker det inte. Ibland är inte en vilja som kan flytta berg tillräcklig. Ibland räcker inte kärlek, eller ångest, eller pengar. Ibland fungerar ingenting. För mig fungerar ofta ingenting, för jag är långtifrån perfekt. Någon annan människa hade kanske kunnat välja vad denne ville känna, men jag kan inte. Jag lär mig nya saker varenda dag, både på gott och ont, och dom erfarenheterna och känslorna detta genererar är något jag får leva med resten av mitt liv. Tyvärr så har jag en akillershäl, min bristande självkänsla. Därför faller jag likt Akilles när någon ger sig på den, men nästan allt annat klarar jag av. Kritit går rätt igenom min rustning och spetsar min själ, medan beröm snarast rinner av den. Det är sån jag är, och det har hitillis inte varit några problem. Ångesten jag levt med har sällan kommit från hårda ord, utan från sjuka delar av mig själv.
Men det var länge sen. Det skakande lilla asplövet jag är idag är en produkt av flera månader, snart år av bearbetning. Där målet för angreppet varit just min akilleshäl, eller min själv. Välj själva. Detta arbete går förståss inte osett förbi, man får ju oftast lön för mödan. Jag är nu känsligare för kritik från vissa håll än jag någonsin varit. Ett ord, en mening räcker mer än väl för att jag ska tända på alla tusen cylindrar. För jag är mer än ett skakande asplöv, jag är en sjutusan till kruttunna också. Jag tar ingen skit och så långt borde alla vara nöjda, men det är mer än så. Jag har blivit så känslig för kritik att jag inte längre ens tolererar tonlägen som påminner om tonlägen folk brukar när de försöker kritisera mig. Jag har helt enkelt inför nolltolerans. Det är inget att hänga läpp över, problemet är av övergående art. Jag menar, vi blir hemlösa den sista juni, då får du all sinnesfrid du kan önska. Efter det datumet kan du hålla dig precis så långt bort som du känner för, någonstans där mina arga ord inte kan höras eller min ilskna uppsyn inte synas.
En gång i tiden fanns det flera val, och du valde. Oavsett om du är medveten om det eller inte så valde du, och nu står vi här. En gång i tiden var ett av dessa val tämligen enkelt. Acceptera monstret du skapat eller fly fältet. Du valde inget av dom, så jag valde åt oss.
Jag är inte ens nästan perfekt, jag är ytterst medveten om det. Det här är ingenting jag kommer över, oavsett hur mycket du låtsas att du gått vidare. Det finns bara en sak att göra. Ställ inga frågor du inte vill ha svar på. Aldrig någonsin!
Men ibland räcker det inte. Ibland är inte en vilja som kan flytta berg tillräcklig. Ibland räcker inte kärlek, eller ångest, eller pengar. Ibland fungerar ingenting. För mig fungerar ofta ingenting, för jag är långtifrån perfekt. Någon annan människa hade kanske kunnat välja vad denne ville känna, men jag kan inte. Jag lär mig nya saker varenda dag, både på gott och ont, och dom erfarenheterna och känslorna detta genererar är något jag får leva med resten av mitt liv. Tyvärr så har jag en akillershäl, min bristande självkänsla. Därför faller jag likt Akilles när någon ger sig på den, men nästan allt annat klarar jag av. Kritit går rätt igenom min rustning och spetsar min själ, medan beröm snarast rinner av den. Det är sån jag är, och det har hitillis inte varit några problem. Ångesten jag levt med har sällan kommit från hårda ord, utan från sjuka delar av mig själv.
Men det var länge sen. Det skakande lilla asplövet jag är idag är en produkt av flera månader, snart år av bearbetning. Där målet för angreppet varit just min akilleshäl, eller min själv. Välj själva. Detta arbete går förståss inte osett förbi, man får ju oftast lön för mödan. Jag är nu känsligare för kritik från vissa håll än jag någonsin varit. Ett ord, en mening räcker mer än väl för att jag ska tända på alla tusen cylindrar. För jag är mer än ett skakande asplöv, jag är en sjutusan till kruttunna också. Jag tar ingen skit och så långt borde alla vara nöjda, men det är mer än så. Jag har blivit så känslig för kritik att jag inte längre ens tolererar tonlägen som påminner om tonlägen folk brukar när de försöker kritisera mig. Jag har helt enkelt inför nolltolerans. Det är inget att hänga läpp över, problemet är av övergående art. Jag menar, vi blir hemlösa den sista juni, då får du all sinnesfrid du kan önska. Efter det datumet kan du hålla dig precis så långt bort som du känner för, någonstans där mina arga ord inte kan höras eller min ilskna uppsyn inte synas.
En gång i tiden fanns det flera val, och du valde. Oavsett om du är medveten om det eller inte så valde du, och nu står vi här. En gång i tiden var ett av dessa val tämligen enkelt. Acceptera monstret du skapat eller fly fältet. Du valde inget av dom, så jag valde åt oss.
Jag är inte ens nästan perfekt, jag är ytterst medveten om det. Det här är ingenting jag kommer över, oavsett hur mycket du låtsas att du gått vidare. Det finns bara en sak att göra. Ställ inga frågor du inte vill ha svar på. Aldrig någonsin!
Kommentarer
Trackback
