Lina

Den senaste tiden har varit turbulent. Jag har jobbat som ifatt hur mycket som helst i skolan, nästan tio inlämningsuppgifter under en vecka. Man missar tyvärr mycket när man är sjukskriven. Jag har fått emo-anfall, men låtit bli vassa tilhyggen. Jag har känt livsleda men låtit tabletterna vara i skåpet. Det har varit jobbigt, men jag har klarat det.

Och tur var väl det, för nu har jag börjat min underbara praktik på medicinakuten/HIA på Köpings lasarett, och jag är grym! Det är vissa saker som jag inte har gjort praktiskt än, som att sätta fast EKG-klisterlapparna, sätta KAD och ta venprover, men det kommer förhoppningsvis. Framtills dess så jobbar jag på och gör det jag har lärt mig, och som tack för det fick jag igår det bästa beröm jag kunde få. En SSK frågade mig hur länge jag varit här:

SSK: är det din tredje eller fjärde vecka?
Jag: första...
SSK: va? *Har du bara varit här i tre dagar?
Jag: Ja...
SSK: Oj...
-Paus-
SSK: Forsätt på det här sättet! Jösses... Ja, oj

Det värmde!=) och återigen har mina SSK-planer blommat upp, jag la dom nästan på hyllan ett tag eftersom jag var rädd att förlora patientkontakten. Men jobbar jag på en akutmottagning så slipper jag det problemet. Dom har lika mkt kontakt med patienterna som USK har. Toppen!

Återigen är det så mycket jag vill göra, och jag behöver flera livstider för att göra allting. Dock så tror jag att jag har koll på den närmaste framtiden. Jag tänkte försöka jobba så mycket som möjligt och satsa på körkortet(hur många gånger har jag inte sagt det?) För att sedan seriöst börja träna inför en ev. utlandstjänst. Jag tänkte be pappa om dom krav som mil ställer på dom sökande och träna efter det så att jag är redo när mitt drömjobb kommer.  När jag är klar med körkortet tänkte jag om läget känns rättt fortsätta att plugga, frågan är ju om det blir SSK-programmet eller om jag utbildar mig till ambulansförare. Vi får se...

Jag avslutade kontakten med psyk igår, det kändes rätt kul när Karin jämförde mig med Tine (arbogamördeskan), talade om för mig vad jag känner och påstod att mitt enda värde som människa ligger i Stefan. Intressant men felaktigt. Efter ett pajkastningsamtal frågade hon mig massa frågor som hon borde veta svaret på och uppmanade mig att verkligen bestämma mig om jag skulle leva eller dö, för att leva men att inte vilja det leder inte någonstans.

Jag vet inte ens hur jag ska kommentera det där, det är så absurt. Jag kämpar för att vårda det liv som alla runtomkring mig säger är så värdefullt, men jag känner det inte på samma sätt. Jag har ingen självbevarelsedrift och jag måste planera mitt liv i förväg så att det inte finns tid att göra dummheter, att jag försöker njuta av det därimellan och faktiskt fylla livet med mening betyder tydligen ingenting. För innan jag lever livet fullt ut så kan jag lika gärna dö. Jag frågade om det betydde att jag hade hennes tillåtelse att ta mitt liv, men det var ju inte precis så hon menat, precis som hon inte riktigt menat något alls.

Som tur var så var ju samtalet så pass absurt och skrattretande att jag inte kan ta det på allvar, annars hade jag nog kunnat må dåligt av att bli jämförd med en människa som kallblodigt mördat två små barn.

Nåväl när jag väl kom hem igen på kvällen så blev allt bara positivt. För där väntade ett paket från Everand.se så nu äger jag världens vackraste brosch och en söt liten namnskylt.

Inser ni vad det betyder? Den 18 December är jag färdigutbildad USK, jag har klarat det! Jag är så himla nära nu, så nära att jag faktiskt kan peta på föremålen som bevisar det. Oh vad jag längtar, det är mindre en en månad kvar. Om mindre än en månad har jag motbevisat mina demoner, för jag har i så fall fixat det! Jag har blivit världens bästa undersköterska!