Cui bono?
Väldigt, vääläldigt mycket känslor, på väg mot kaos helt enkelt, och jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Det här går inte längre, jag känner mig bestulen på livet, och när jag känner för att laga det tycker andra att jag ska göra andra saker. När jag vill jobba, vill andra leka, när jag vill till psyk vill andra prata, när jag vill döda vill andra medla, när jag vill gråta tycker folk att det är läge att trösta. När jag vill, vill helt enkelt inte andra.
Jag kan inte glömma, jag kan inte förlåta. Ibland undrar jag om jag ens vill, vad har ni gjort för att förtjäna det?
Människor måste inse att hos en person som har stora problem med tillit så får man inte så många chanser, och dom flesta jag känner har faktiskt förbrukat sina. Vissa personer får fler än andra, några få ger jag möjlighet efter möjlighet att laga, klippa och klistra. Men där någonstans tar det slut. Någonstans så kommer jag faktiskt inte på fler möjligheter till försoning, och varför skulle jag, det är inte alltid jag som gör fel, även om man ofta behöver vara två för att träta. Ofta, men uppenbarligen inte alltid, det var något jag lärt mig under det senaste året. Att ibland, så behöver du inte ens vara inblandad, du vet kanske inte ens vad som pågår, anar inte, fast rösten i ditt huvud bannar dig efteråt för du borde ha sett alla tecken.
Förlåt, nu har jag snurrat iväg igen, tyvärr så finns det vissa händelser som jag aldrig kan sluta tänka på, vissa händelser som jag kan koppla samman allt från barnprogramm till musik till. Men det var inte det vi skulle skriva om. Jag har fått nog, jag kan faktiskt inte hjälpa er mer, jag ska inte behöva ge folk verktygen för att laga det dom har haft sönder hos mig, det får mig faktiskt att må sämre, och det är något som vissa säger att dom inte vill vara en del av. Dåså, gör något åt saken! Antingen så får ni faktiskt skruva loss tummen ur hjärnan och försöka göra något konstruktivt, eller så hoppas jag, jag ber er, vänd och gå! Är jag inte viktigare än att ni kan såra utan vidare, då kan det inte vara så mycket att hänga upp sig på, eller hur? Varför hålla fast vid något bara för att man kan, när det uppenbarligen inte är till nytta eller nöje för någon.
Då var det sagt. Antingen växer ni upp, och försöker er på en relation mellan vuxna människor, på lika villkor, eller så vänder ni er till någon annan, någon som kanske är kvar i stadiet ni har så jävla svårt att lämna.
Till dagens ***** *******: Memento mori!! Ju förr desto bättre. (Jag är Nevyn, jag säger som det är.)
Till mig själv: Felix qui potuit rerum cognoscere.
Tilll oss alla: Fide, sed qui, vide.
Jag är rädd för mig själv på ytterligare ett sätt numera, faran för min egen säkerhet känns väldigt avlägsen, istället är det andras jag bekymrar mig över. En vacker dag, troligen den sista på länge, så brister det nog. Det kommer vara välförtjänt och brutalt, och så mångra vackra dagar blir det inte efter det. Det är skrämmande, att inte längre känna sig själv eller sina gränser. Det enda som räknas när jag är där, är att jag får utlopp för känslorna, samma historia som i så många årm men i en helt ny division.
Jag kan inte glömma, jag kan inte förlåta. Ibland undrar jag om jag ens vill, vad har ni gjort för att förtjäna det?
Människor måste inse att hos en person som har stora problem med tillit så får man inte så många chanser, och dom flesta jag känner har faktiskt förbrukat sina. Vissa personer får fler än andra, några få ger jag möjlighet efter möjlighet att laga, klippa och klistra. Men där någonstans tar det slut. Någonstans så kommer jag faktiskt inte på fler möjligheter till försoning, och varför skulle jag, det är inte alltid jag som gör fel, även om man ofta behöver vara två för att träta. Ofta, men uppenbarligen inte alltid, det var något jag lärt mig under det senaste året. Att ibland, så behöver du inte ens vara inblandad, du vet kanske inte ens vad som pågår, anar inte, fast rösten i ditt huvud bannar dig efteråt för du borde ha sett alla tecken.
Förlåt, nu har jag snurrat iväg igen, tyvärr så finns det vissa händelser som jag aldrig kan sluta tänka på, vissa händelser som jag kan koppla samman allt från barnprogramm till musik till. Men det var inte det vi skulle skriva om. Jag har fått nog, jag kan faktiskt inte hjälpa er mer, jag ska inte behöva ge folk verktygen för att laga det dom har haft sönder hos mig, det får mig faktiskt att må sämre, och det är något som vissa säger att dom inte vill vara en del av. Dåså, gör något åt saken! Antingen så får ni faktiskt skruva loss tummen ur hjärnan och försöka göra något konstruktivt, eller så hoppas jag, jag ber er, vänd och gå! Är jag inte viktigare än att ni kan såra utan vidare, då kan det inte vara så mycket att hänga upp sig på, eller hur? Varför hålla fast vid något bara för att man kan, när det uppenbarligen inte är till nytta eller nöje för någon.
Då var det sagt. Antingen växer ni upp, och försöker er på en relation mellan vuxna människor, på lika villkor, eller så vänder ni er till någon annan, någon som kanske är kvar i stadiet ni har så jävla svårt att lämna.
Till dagens ***** *******: Memento mori!! Ju förr desto bättre. (Jag är Nevyn, jag säger som det är.)
Till mig själv: Felix qui potuit rerum cognoscere.
Tilll oss alla: Fide, sed qui, vide.
Jag är rädd för mig själv på ytterligare ett sätt numera, faran för min egen säkerhet känns väldigt avlägsen, istället är det andras jag bekymrar mig över. En vacker dag, troligen den sista på länge, så brister det nog. Det kommer vara välförtjänt och brutalt, och så mångra vackra dagar blir det inte efter det. Det är skrämmande, att inte längre känna sig själv eller sina gränser. Det enda som räknas när jag är där, är att jag får utlopp för känslorna, samma historia som i så många årm men i en helt ny division.
Kommentarer
Trackback
