Lina

Maria skulle kalla det chaos-genen. jag kallar det destruktivitet. Jag tänker mycket, funderar och sörjer. jag vet inte på vilken väg jag ska gå, eller ens åt vilket håll. jag står bara vilsen vid ett vägskäl med alla mina känslor i handen.

jag är så trött, det känns som om jag vandrat i tusen år, det känns som om jag sprungit tusen mil, kämpat hundratals kamper och gråtit miljontals tårar. Jag är så trött, och jag räds tröttheten. efter den kommer alltid likgiltigheten och apatin. Jag skulle kanse behöva lite apati i mitt liv, det skulle vara ett skönt avbrott. men att inte veta vem som står kvar när jag bryter isoleringen skrämmer mig.

jag vet att jag borde fortsätta kämpa, att gå även om jag inte vet vart. att gråta om det behövs och kanske tillochmed springa om det blir brottom. men jag orkar inte. jag kan ännu kämpa några strider, så länge dom inte handlar om mig. jag har några tårar kvar, som jag döljer bakom leenden. jag vet att det är så mycket jag borde, men jag har helt enkelt ingen lust. jag fryser precis lika mycket som igår, men mörkret är tätare.

jag har så mycket svårare att se ljus någonstans, för vad spelar det för roll. vissa demoner blir man aldrig fri ifrån, oavsett hur man försöker. det blir därtill inte det minsta bättre av att jag inte längre försöker, men det är ganska svårt i alla fall. det känns som om jag har fastnat i en melankoli, och där hör jag inte hemma.

jag odlar min misantropiska sida, allt blir så mycket lättare då, men ibland, som nu, hjälper det inte ett dugg.

det finns alltförmånga saker som ännu varken är påbörjade eller avslutade. jag har en lång väg att vandra och jag lyssnar desperat efter startskottet. jag känner mig själv så väl, att jag vet att allt löser sig. jag är en ganska okej tjej, jag löser det mesta.

men sen, när jag inte längre kan påminna mig att jag faktiskt sett en lösning, vad händer då? Den här gången? jag är nöjd med att nöja mig och fortsätter således att bara nöja mig, för stundtals är jag ändå ganska nöjd.

allt är en lögn, en illasinnad illussion, och du måste vara blind som inte märker det, men det är okej. för jag hittade en poet som jag tycker om. det är kanske inte så konstigt, jag brukar tycka om allt som låter negativt, men han heter i alla fall johan runeberg och det här är utan tvekan hans bästa dikt:

Flickan kom ifrån sin älsklings möte, kom med röda händer.
-- Modern sade: »Varav rodna dina händer, flicka?
» Flickan sade: »Jag har plockat rosor och på törnen stungit mina händer.»
Åter kom hon från sin älsklings möte, kom med röda läppar.
 -- Modern sade: »Varav rodna dina läppar, flicka?»
Flickan sade: »Jag har ätit hallon och med saften målat mina läppar.»
Åter kom hon från sin älsklings möte, kom med bleka kinder.
 -- Modern sade: »Varav blekna dina kinder, flicka?»
Flickan sade: »Red en grav, o moder!
Göm mig där och ställ ett kors däröver, och på korset rista som jag säger:
 En gång kom hon hem med röda händer, ty de rodnat mellan älskarns händer.
En gång kom hon hem med röda läppar, ty de rodnat under älskarns läppar.
Senast kom hon hem med bleka kinder, ty de bleknat genom älskarns otro.»

Jag vet att någon förstår vad jag vill ha sagt, vad jag vill ha ut av det här. Det vore vackert och helt underbart. men något sådant går säkert inte för sig i det toleranta lilla landet lagom.

för det är så, jag lovar. att mot slutet av dan, eller början på morgonen som i det här fallet. så står jag fortfarande här. en miljon tankar är kvar i mitt inre, några har hamnat på pränt. men det enda jag vet är att känslor är allt jag har.