Lina

Det viktigaste först! Jag och Mia ska på date i Enköping! Jag är så otroligt glad att jag får chansen att träffa henne. Förvisso är jag handikappad, förvisso gör det djävulskt ont när jag försöker andvända min högerhand på fel sätt, men o andra sidan: hade jag inte haft min mongo inflamation i handflatan (!) så hade jag inte fått en chans att träffa henne försen i slutet av september början på oktober. Korkad som jag är så har jag inte ens tänkt så långt ahhaha, hade jag kommit på det tidigare att jag faktiskt inte skulle jobba i helgen hade jag kunnat åka ner. Men men, nu blev det som det blev. Enköping är säkert en mysig stad, så länge vi hittar kaffe och uteserveringar så mår jag bra!

Jag är så otroligt glad att dom allra flesta av mina vänner hänger kvar. Att vi på sätt och vis är på samma ställe som vi var innan jag flyttade. Så sjukt trofasta vänner som hänger kvar fast kontakterna är oregelbundna och träffarna ytterst sporadiska. Bättre vänner än så här kan man inte ha, och jag är väldigt tacksam att just ni mina raringar berikar mitt liv.



Förutom det så ska jag någon dag lägga upp lite bilder från senaste trippen till familjens svampställe. Det fanns sjukt mycket höstkantareller. Men ni får påminna mig, jag är värdelös på att föra över bilder till datorn. Nåväl, igår så cyklade jag till Västerhaninge för att hyra en hund att springa med. Glad i hågen och pepp ger vi oss uten den ludna saken och jag. Väl inne i skogen så släpper jag honom och vi kutar iväg. Det dryga var att vovven gärna villa vända hemmåt och stannade var 50:e meter för att titta krävande på mig, så jag fick stanna, jogga på stället och ropa på honom. Men men, det gick frammåt iaf. Då tänkte jag att det kunde vara intressant att pröva en ny taktik, så vi lämnade stigen och rusade in i skogen och nu j'klar blev det fart på hunden. Över stockar, mossar och berg rusade han som en vettvilling. Jättesöt! Och sen så var dom bara där. Kantarellerna. Dom är preis överallt i år! Det fanns massor, och självklart så hade jag ingenting att plocka dom med. Det slutade med att jag fyllde en hand och sen joggade hem. A & P tog gladeligen betalt för vovven i detta skogens guld, och jag tror det var precis vad dom behövde. En nystekt kantarellmacka!