Lina

Jag ville ju det här. Varför kan inte bara mitt kaotiska känsloliv rätta sig efter andra saker än just mina känslor? Varför är det så här? Varför är jag här?

Det enda jag gör är att röka, stoppa i mig lugnande, lyssnar på depp-musik och önskar att jag kunde göra mig själv illa. Utan att göra det. Tyvärr så kan jag inte säga att det är för att jag inte vill, för det vill jag. Men det känns så meningsöst. Allt känns så jävla meninsglöst. Om jag skär, så blir det ändå inte djupt nog. Om jag överdoserar så blir det inte många nog, om jag hoppar är det inte högt nog.

Det går upp och ner. Stundtals så mår jag ganska bra, inget tär, jag är okej med situationen och glädjer mig åt nystarten. Sen börjar jag alltid älta.

Snälla någon varför? Varför blev det så här? Varför måste jag göra så här? Varför kan jag inte bara nöja mig med hur det var? Varför kan jag inte nöja mig med att leva i en lögn, det gick ju så bra förut. Jag klarade det i ungefär ett år. Om jag bara hade försökt lite hårdare, om jag bara inte velat veta, om jag bara inte tagit mig in på hans mail, om jag bara inte lyssnat på dom första varningssignalerna. Om. Förbannade jävla om.

Jag kan inte förlåta, jag kan inte glömma. Att släppa det och gå vidare är en omöjlighet. Varför? Jag bryr mig inte ens om att försöka få svar på den ursprungliga frågan. Jag vet att jag inte kommer att få höra något som skulle kunna läka, något som skulle påminna om en sanning, något jag skulle kunna acceptera. Jag nöjer mig med ett varför nu? Det finns en miljon olika varför, och det känns som om jag inte orkar möta morgondagen om jag inte får svar på varenda ett. Det finns tusentals om, som jag delvis önskar hade blivit verklighet. Samtidigt så vet jag, att jag inte kan leva med lögner, i lögner. Jag spyr om jag matas med lögner och jag gråter när jag bevittnar dom.

Jag förstår inte. Den där sagan som jag höll på att berätta. Den är slut nu, med ett slut som ingen förväntade sig. Det är inte han och jag längre. Det finns inget vi. Inga fosterbarn, inga kontaktpersoner, inget hem, ingen framtid inget vi. Fan. Jag ville verkligen det här, tro inte annat. Men det är så mycket jag aldrig kan förlika mig med. Jag är krävande, och här kunde jag inte få vad jag behövde.

Jag borde vakna upp, jag kan inte sitta här i och bara blicka bakåt. Inget blir bättre av att jag tröstäter, inget blir bättre av att jag ältar. Jag borde bränna våra minnen och hoppas att känslorna försvinner med röken. Jag borde gett mig av för länge sen, jag borde aldrig ha gett mig in i det här, jag borde satt gränser från början. Jag borde ha gjort något annorlunda, det finns så mycket jag borde ha gjort.

Jag tror att det är en bra sak att det inte finns några bilder på oss, mindre minnen och mindre smärta. Samtidigt som det faktiskt ökar smärtan, för du finns på bilder med en massa andra människor, du finns på bilder med alla dina andra flickvänner, du var alltid med på bild, sen kom jag. Du har aldrig visat upp en bild på dig själv för mig, bara för att visa att du ler när du trivs. Det känns... tomt.

Jag fattar inte att folk kan tro att det faktiskt är okej, när det senare kommer stunder som denna. Hur kan någon tro att jag överhuvudtaget lever, när varje andetag krossar mig? Jag trodde aldrig det här om oss, att vi skulle generera så mycket smärta. Att vi skulle bli något negativt, något destruktiv och något dåligt.

Nu försöker jag tydligen ljuga igen, för vem? Vi har alltid varit destruktiva, tvåsamheten har alltid varit destruktiv, det har alltid gjort ont att försöka vara en del av ditt liv. Det är över nu, och jag kan inte ta till mig det. Jag vet att det är så, för jag känner det och jag handlar därefter. Men endå. Över. Vi? Det kan inte vara sant, jag har ju alltid gått tillbaka till dig, hur beslutsam jag än har varit, har det inte krävts mer än ett sms för att jag ska vilja tillbaka till all skit, det vore värt allt att bara få vara en del av ditt liv. Vad hände med den känslan? Vad hände och kunde jag ha stoppat det? Jag söker nya lägenheter och jobb i en helt annan värld men önskar hela tiden att jag kunde stanna här. Att vi kunde ha lagat det, oss.

Jag vet att det inte är så, men jag vill inte leva i verkligheten. Jag har inte bett om det här. Jag har aldrig bett om att ha så ont som jag har nu, jag har inte bett om att fälla så många tårar att jag inte kan se skärmen längre. Jag vill leva i en dröm, i en mardröm om det är så, för vilka skräckhistorier som helst måste vara bättre än det här. Det måste.

Fan. Hur kunde du låta det gå så här långt? Hur kunde du låta det hända? Varför var du inte räddare om oss? Varför prioriterades vi alltid ner, varför var allt annat alltid viktigare.

Jag förstår inte, jag kommer hela tiden tillbaka till den meningen som om det skulle ändra något. Som om det skulle bli ogjort om jag förstod. Det var ju vi for the win! Du och jag och framtiden, tillsammans. Barn, djur, hus. Vi skulle ju leva tillsammans. Det var ju menat, varför räcker inte viljan till längre? Varför gör jag sönder av att tänka på dig? Varför minns jag inte dom bra sakerna längre?

Jag ville inte det här, jag försökte hela tiden att laga oss, att hela något jag inte haft sönder. Jag försökte ge dig verktyg att arbeta med, konkreta saker som vaga, löften som önskningar. Trots det sitter vi här. Jag lämnar dig. Ett öde lika med döden. Jag flyttar, det är slut.

Det är slut. Tre bokstäver jag inte kan förstå innerbörden av. Tre ord jag förnekar, tre ord som svider på mina läppar. Men vi vet båda två att det här faktiskt är slutet, eller hur? Jag märker det på hur du pratar. Du inser det också, att det inte längre finns någon återvändo. Det finns inga andra alternativ och att det här är vår sista tid tillsammans. Dom här fyra månaderna är dom sista i vårat liv, sen finns det inget mer. Inget mera vi eller oss. Jag ska påbörja ett nytt liv, där det inte finns någon plats för lögner och svek, ett liv som inte har plats för dig. Du är för mycket för att vi ska kunna vara vänner och jag tror att du vet det också. Det finns flera olika sätt att säga det på, men faktum kvarstår. Det är slut. Vi kommer inte att försöka igen, jag kommer inte våga och du kommer inte att anstränga dig. Jag känner det i dina blickar. Du har insett det också. Det är verkligen slut. Kanske flyttar du till Örebro, kanske ger du dig ut i världen. Men allt det där sker utan mig, och jag tror du planerat det länge. Ett liv utan mig, precis som du faktiskt sagt att du vill ha det. Det gör, om möjligt, ännu ondare. Att det här hela tiden var något du strävade efter. Att det här var ett mål. Att du ville hit. Det spelar ingen roll hur mycket jag stretar emot nu, det är över och vi är frammme. Det är slut. du får hälsa henne att hon fick som hon ville. Jag hoppas att hon är värd det, för du spelade henne väl i händerna. Det är över nu. Dags för era smutsiga små hemligheter att få luftas i solen. Jag är precis där ni ville ha mig, ensam, skadad och trasig. Ensam. Ordet gör förbaskat ont. Att det var så enkelt för er att skapa sår det kommer ta en evighet för mig att läka.

Så... Grattis. Vi är precis där hon vill ha oss, precis där du la oss med dina falska ord och fagra lögner. Vid slutet. Det är över mellan oss. Det är slut.

Jag kan fortfarande bara inte förstå vad som faktiskt gick fel. Det är ungefär som projektet flytta. Något jag måste göra och som måste ske, men jag har ingen aning om hur.