Lina

Efter många om och men ser jag äntligen slutet på berget av skolarbetet jag har kommit efter med. Det har tärt på krafterna att veta att jag har legat efter. Jag menar jag!? Det går ju inte, jag har ju högsta betyg i allt, ska alltid vara bäst, kan inte leva med att det duger och så vidare.

Men va faan, är det inte dags att ge upp  nu? Putta bort borderline-Lina som känner att hon aldrig är bra nog och ge plats för en sundare person? Vad för slags förebild är jag för mina små skyddslingar? och hur kan jag säga till mina vänner att dom duger när jag aldrig hade nöjt mig? Jag vill inte säga att det handlar om att växa upp, utan jag tror att jag håller på att mogna. Dom senaste åren har verkligen tärt på krafterna, och jag måste säga ifrån själv nu innan det är försent. Jag menar, hur sjukt är det inte att jag nekar sjukskrivningar för att jag inte har tid, att jag vägrar ligga på sjukhuset, för jag har inte tid, lust eller ork. Hör du någonsin en person med brutet ben säga att han inte har tid att bli gipsad, och som sen faktiskt vägrar att ta emot hjäpen som erbjuds?

Jag är inte säker på att det går, men jag har bestämt mig för att försöka. Jag ser frågvisa Gabriel framför mig om några år. Eller, tja om många år, när han frågar hur jag var i skolan. Vad ska jag svara då?
-Jag var bland dom bästa i allt men kände aldrig att jag dög. Men du raring, du duger! Det är okej att du får godkänt, det viktigaste är att du försöker.

Jag märker ju hur fel det låter. Du duger, men jag skulle aldrig ha nöjt mig. Vad för slags förebild är jag då? Det är dags att göra någonting åt saken, och blir det inte högsta betyg i allt så får det vara så, jag har i alla fall försökt. Jag är snart klar med den här utbildningen, jag klarade den helt själv, jag vet att jag är bra på det jag gör och det kan inga bokstäver på ett papper ta ifrån mig.

Självklart så är jag orolig, jag vill ju vara bäst, men det är inte värt att riskera min hälsa när den redan är bräcklig. Det är som att snubben med det brutna benet skulle ge sig ut och jogga i skogen. Jag kommer att fixa det här, och jag brukar duga när jag inte ens försöker. Det kommer att gå bra, och jag ska inte gå in i väggen. Jag ska försöka, och så länge jag försöker så kommer jag att vara bra nog.

Det är jag som sätter mina gränser och mål. Det är jag som bestämmer om jag ska kliva upp för att gå till skolan. Det är jag som bestämmer vilket intryck jag ska göra, det är jag som bestämmer hur mycket jag ska göra. Det är faktiskt bara jag som bestämmer över hur jag ska forma mitt liv. Mitt liv och min framtid.