Lina

Mia, godbiten, påminde mig om att det nu är närmare 53 veckor sedan mitt senaste besök på akuten. Det känns som igår. Det var iof inte ett år sen jag senast överdoserade. Men det är ett år sen det slutade så illa att någon hittade mig medvetslös. Det känns som igår, för känslorna är kvar. Jag räknar i panik hur många Imovane jag har kvar... Satan, nu är det mindre än dödlig dos- och paniken infinner sig.

Jag förstår det inte. Ganska ofta känns jag som en normal människa med ett ganska okej, om något destruktivt och melankoliskt känsloliv, sen kommer tankarna. Jag gör för lite, jag gör för mycket, jag räcker inte till, jag är inte nog. Jag är som alla andra. Hur ska jag lära mig att hålla de destruktiva känslorna och de negativa tankarna på avstånd? Vad behöver jag göra för att komma ur gamla hjulspår? Hur kan jag förändra världen?

Det behövs förändring. Jag borde hushålla med mina resurser och inte ge tusen procent i allt jag gör, de som vet säger att det räcker att vara duglig.

Det är över ett år sedan och det är bara en sak som har ändrats. Jag ägnar inte varje vaken minut åt min borderline. Bara några timmar dagligen. Jag hoppas så mycket på dom här tabletterna men får panik varje gång jag äter dom- Jag kommer ju att bli tjock, det står i bipacksedeln och eftersom FASS är min bibel så kommer det att ske. Det blir inte bättre av att nästintill alla jag pratat med säger att dom eller de dom känner gick upp i vikt av medikamentet. Varför skulle jag vara annorlunda? Jag får fortfarande samma värdelösa hjälp från psyk. Psykiatrireformen var ett skämt och den så kallade öppenvården är nog inte bra till något annat än just mediciner. Jag har inget behov av kila över gatan en gång i veckan och berätta om alla personer jag är arg på. Jag menar, dom människorna brukar veta det, jag är inte direkt känd för att hålla god min när det gäller irritationer samt att jag och tanten på psyk inte ens bryr oss om att komma ihåg vad den andra känner. Det lutar mer och mer åt att jag slutar gå dit, vad har jag för utbyte av att sitta och lyssna på en tant i en timme som skäller på mig för att hennes kollegor diagnostiserat mig? Är det mitt fel att dom ansåg mig ha en viss psykisk störning? Varför tar hon inte det med dom, eller diagnostiserar om mig?

Nåväl, nu har jag lagt tillräckligt med energi på att blogga om en person som faktiskt inte påverkar mitt liv. Det är kanske något bättre att lägga energin på det som faktiskt får mig att må bra, eller på att eliminera alla negativiteter? Det är över ett år sen, och det är tråkigt att säga, men jag valsar fortfarande längs kanten till avgrunden. Det behövs så lite för att få mig att tappa balansen, och ibland är det skönt att släppa taget. Jag vill inte förespråka överdoser till någon, men det ger en kick att veta att man faktiskt gör något mer än att bara klaga. Precis innan medvetslösheten brukar jag få en enorm tankeverksamhet och ett obegripligt inre lugn. Kanske är det så, att jag behöver överdoserna till att organisera ett annars kaotiskt inre? Just då, innan jag tappar kontrollen infinner sig känslan av att antingen är eländet över nu, eller så är problemen kvar när jag kommer tillsans, då får jag ta tag i dom när jag kan gå igen.

"Allt du vill är på riktigt" jag vet inte vartifrån hon fick det, och jag kan inte förklara hur gärna jag önskar att det vore så. Tänk om allt jag verkligen ville var på riktigt... Absurda tanke! Tänk vad mycket jag inte skulle gjort då, jag hade varit död för elva år sedan. Kanske krävs det årsdagar för att komma ihåg sånt. Nu är det knappa ett år sen jag lärde känna en väldigt kär vän, det känns som tusen år sen...Jag tror att vi hade träffats två gånger när hon kom till sjukhuset för att hälsa på, jag önskar att vi kännt varandra bättre redan då. Eller, jag tror att vi gjorde det. Jag fann min Mia på en balkong, tre våningar upp, mitt i en rädsla för knivhugg, massförstörelse och skörhet. Där på en kall balkong med vin och cigaretter träffade jag någon som är så nära en själsfrände jag kan beskriva. Som på sjukhuset, jag ville inte ens ha besök, jag låg i alla fall bara och hallucinerade. Hon kom in med sitt vackra röda hår och sa bara "Hej". Inga klychor, inga förmaningar. För hon visste precis hur jag mådde. Hon vet precis hur man mår dagen efter, hon har legat i den där sängen själv.

-och jag vet, att skulle det hända igen, så skulle hon ordna allt precis som jag vill ha det. Hon har lovat, och vissa löften bryter man inte för allt i värdlen. Jag sitter med tårar i ögonen och minns våra ID-band som jag stal och skrev. Med ett nummer att ringa in case of... Ett nummer och sedan totalstopp. Det sorgliga är att jag minns att det var tre band. Jag var villig att släppa in en tredje människa i vår lilla cirkel av samhörighet. En annan trasig själ som tydligen alltid varit nära men ändå långt bort. Jag tror aldrig att dom där ID-banden nådde henne, och jag är nog lika glad för det. Hon svek ju hederskodexen. Man tar inte sönder trasiga själar mer än vad dom redan är. Ska man hacka på någon så hackar man på allmänheten, den där massan av glada människor, för det är dom som är konstiga och vi som vågar vara normala.

Men det hjälper inte mig. Jag sitter fortfarande här, ensam mitt ibland en massa folk, och önskar att två veckor går fort, så att jag återigen kan fylla på frådet av Imovane. Jag vet att det är nu jag borde dricka mitt Theralen, det är dom här känslorna som ska drogas bort. Jag kan bara inte förmå mig. Det här är ju faktiskt jag, med alla mina trasiga, hatiska splittade känslor. Där mitt i kaoset finns jag, den riktiga Lina. Hon som håller sig vid liv av pur viljestyrka, som önskar att hon återigen kunde leva på luft och vatten. Jag skulle inte vara jag utan alla mina egenhete. Hur mycket jag och andra än må förbanna mina deppresiva sidor, så är det fortfarande jag. Förbannar vi sjukdomen förbannar vi mig. Är det värt det? Är du villig att förlora mig för att hålla mig vid liv?

Är jag galen som undrar?