impulser
Där, hörde du det? kraset? Det var jag som gick sönder, ännu en gång. Det var mitt känsloliv som flög i spillror, lika lätt som när man tappar ett glas. Ser du? Det du tror är kaffefläckar på väggen är egentligen blod, lika lätt som när du råkar klippa lite snett eller skära dig på benen under rakning. Lika lätt faller jag. Lika lätt som du röker en cigg, eller skrattar, lika lätt rasar allt jag byggt upp. TIllbaka på ruta ett och jag orkar inte vara kvar. Jag behöver få komma bort nu, jag behöver få lämna över till någon som kan det här spelet bättre än jag. Dom säger att det finns ljus i varje ände av varje tunnel, jag vill mer än så. Jag vill flyga högt, även fast jag vet att jag då faller hårt. Det får vara värt det, det måste vara värt det, för verkligheten är det inte. Jag är så trött. Trött på alla undrande och hånfulla blickar. Jag vet att jag äter mediciner som gör mig fet, jag behöver inte dina blickar för att påtala det för mig. Ja, jag går till psyk, men det gör ju du också, varför sitter du annars i väntrummet och undrar vad jag gör där?
Förut var det värt det, allt var värt det, jag samlade på leenden, men nu är jag här, jag kan inte vända tillbaka. Försöker jag mig på att vända om måste jag gå igenom allt igen, göra samma misstag igen. Bättre att borra ner huvudet mellan axlarna och lunka på. Jag vet att jag inte är något eller någon, jag vet att jag till skillnad från andra alldrig kommer att bli modell. jag är inte skir, men jag är skör, precis som glas. Hur ska jag kunna förmedla det, hur ska jag få världen att inse att jag är ömtåligt gods, och om det här är att ge upp, då ger jag upp.
Det måste få ta slut snart, stopp-knappen, vart är den? Man säger mycket, men man vet egentligen ganska lite om sig själv när ångesten och ensamheten tränger sig på.
Din låt, dina bilder, ditt liv. Vad är jag om blott ett jävla plagiat. Vem är jag om inte ens min psykolog låter mig vara den jag är. Det kanske är bäst så, att helt och hållet lägga kontrollen i andra människors händer. Låta Kerstin sätta ut tabletterna om hon vill, låta henne ta bort mina diagnoser om hon vill det. Jag behöver inte vara en borderline-personlighet med schizoaffektiva psykoser, jag klarar mig väldigt bra utan. Jag kan fortfarande göra mig själv illa, jag kan fortfarande uppfatta världen väldigt annorlunda.
Jag försöker förneka varför jag skriver sketna bloggar som gör en massa männisor oroliga, jag försöker fortsätta hoppas att det ska läka. Men vissa är läker inte, det blir bara vätskande sår, gult, äckligt var som syftar till att visa för alla hur trasigt inehållet är. Men sanningen är, precis som när min älskade syster fick blogg adressen. Att vissa saker får jag inte prata om. Jag får försöka göra en avvägning. Berättar jag för mycket så kanske folk som vill lägga in mig äntligen får lite kött på benen, men samtidigt så ses det som att skvallra av den svarta borderline-lina. Vet ni vad som händer folk som skvallrar förutom att dom får svarta tungor och långa näsor? Dom skadas, dom slits sönder. och jag är en mästare på att skada mig själv. Den här är bloggen är aldeles för ofta mitt enda ärliga rop på hjälp, men ni har alla märkt att jag förnekar och håller upp en annan fasad om ni försöker konfrontera, jag sparkar bakut och slåss med frennesi mot dom som faktiskt har till uppgift att laga mig. Jag är trasig. Hur många låtar som än säger annorlunda, att jag inte behöver fixas. Texterna är bara lögn, precis som verkligheten som jag inte ens vill leva i. Säger jag för lite, så sker ingenting, jag får ingen hjälp och går så småningom under. Säger jag för mycket, skvallrar jag och kommer se till att jag går under. Jag vill att ni ska veta det, att jag inte får skvallra, det är inte jag, inte den Lina ni säger att ni tycker om som ljuger för er, men hon måste spela med. Jag måste spela med. Det är ett tvång, lika starkt som att andas.
Dom där impulserna, det var dom jag skulle skriva om. Impulser som både säger åt mig att skära och överdosera, och den där lilla lilla rösten som skriker "ring psyk någon!". Jag slitts mellan två ytterligheter, splitting i världsklass. Enbart svart och vit, inga gråzoner. "bara vara jag"- spellistan på repeat. Fan. Kaotisk värld, kaotisk verklighet.
Är det så här för alla andra också? Att livet gör ont? Ohyggligt ont? Är det så för er också att ni alltid kan andas för verkligheten är för tung? När varje ord och varje handling slungar er längre bort från stranden och ni finner ersjälva någonstans mitt ute i ingenstans och trampar kvicksand? Vet ni förresten vad som händer om man trampar i kvicksand? Man sjunker snabbare. Jag vet inte längre vad jag borde göra. Ge upp och vänta på att sjunka, eller trampa och troligen sjunka snabbare.
Allt är inte mitt fel, mycket är ditt fel. Hur fan är man funtad när man medvetet har sönder människor, hur tänker man när man utalar samma lögn gång på gång? Hur fungerar jag som fäster mig vid hemska minnen och vägrar att glömma och förlåta
How does it feel...
To be,
different from me,
Are we the same,
How does it feel...
To be,
different from me,
Are we the same,
How does it feel?
och nej, som vanligt så behöver ni inte oroa er, min k-tanget glappar och jag vill inte prata om det.
Förut var det värt det, allt var värt det, jag samlade på leenden, men nu är jag här, jag kan inte vända tillbaka. Försöker jag mig på att vända om måste jag gå igenom allt igen, göra samma misstag igen. Bättre att borra ner huvudet mellan axlarna och lunka på. Jag vet att jag inte är något eller någon, jag vet att jag till skillnad från andra alldrig kommer att bli modell. jag är inte skir, men jag är skör, precis som glas. Hur ska jag kunna förmedla det, hur ska jag få världen att inse att jag är ömtåligt gods, och om det här är att ge upp, då ger jag upp.
Det måste få ta slut snart, stopp-knappen, vart är den? Man säger mycket, men man vet egentligen ganska lite om sig själv när ångesten och ensamheten tränger sig på.
Din låt, dina bilder, ditt liv. Vad är jag om blott ett jävla plagiat. Vem är jag om inte ens min psykolog låter mig vara den jag är. Det kanske är bäst så, att helt och hållet lägga kontrollen i andra människors händer. Låta Kerstin sätta ut tabletterna om hon vill, låta henne ta bort mina diagnoser om hon vill det. Jag behöver inte vara en borderline-personlighet med schizoaffektiva psykoser, jag klarar mig väldigt bra utan. Jag kan fortfarande göra mig själv illa, jag kan fortfarande uppfatta världen väldigt annorlunda.
Jag försöker förneka varför jag skriver sketna bloggar som gör en massa männisor oroliga, jag försöker fortsätta hoppas att det ska läka. Men vissa är läker inte, det blir bara vätskande sår, gult, äckligt var som syftar till att visa för alla hur trasigt inehållet är. Men sanningen är, precis som när min älskade syster fick blogg adressen. Att vissa saker får jag inte prata om. Jag får försöka göra en avvägning. Berättar jag för mycket så kanske folk som vill lägga in mig äntligen får lite kött på benen, men samtidigt så ses det som att skvallra av den svarta borderline-lina. Vet ni vad som händer folk som skvallrar förutom att dom får svarta tungor och långa näsor? Dom skadas, dom slits sönder. och jag är en mästare på att skada mig själv. Den här är bloggen är aldeles för ofta mitt enda ärliga rop på hjälp, men ni har alla märkt att jag förnekar och håller upp en annan fasad om ni försöker konfrontera, jag sparkar bakut och slåss med frennesi mot dom som faktiskt har till uppgift att laga mig. Jag är trasig. Hur många låtar som än säger annorlunda, att jag inte behöver fixas. Texterna är bara lögn, precis som verkligheten som jag inte ens vill leva i. Säger jag för lite, så sker ingenting, jag får ingen hjälp och går så småningom under. Säger jag för mycket, skvallrar jag och kommer se till att jag går under. Jag vill att ni ska veta det, att jag inte får skvallra, det är inte jag, inte den Lina ni säger att ni tycker om som ljuger för er, men hon måste spela med. Jag måste spela med. Det är ett tvång, lika starkt som att andas.
Dom där impulserna, det var dom jag skulle skriva om. Impulser som både säger åt mig att skära och överdosera, och den där lilla lilla rösten som skriker "ring psyk någon!". Jag slitts mellan två ytterligheter, splitting i världsklass. Enbart svart och vit, inga gråzoner. "bara vara jag"- spellistan på repeat. Fan. Kaotisk värld, kaotisk verklighet.
Är det så här för alla andra också? Att livet gör ont? Ohyggligt ont? Är det så för er också att ni alltid kan andas för verkligheten är för tung? När varje ord och varje handling slungar er längre bort från stranden och ni finner ersjälva någonstans mitt ute i ingenstans och trampar kvicksand? Vet ni förresten vad som händer om man trampar i kvicksand? Man sjunker snabbare. Jag vet inte längre vad jag borde göra. Ge upp och vänta på att sjunka, eller trampa och troligen sjunka snabbare.
Allt är inte mitt fel, mycket är ditt fel. Hur fan är man funtad när man medvetet har sönder människor, hur tänker man när man utalar samma lögn gång på gång? Hur fungerar jag som fäster mig vid hemska minnen och vägrar att glömma och förlåta
How does it feel...
To be,
different from me,
Are we the same,
How does it feel...
To be,
different from me,
Are we the same,
How does it feel?
och nej, som vanligt så behöver ni inte oroa er, min k-tanget glappar och jag vill inte prata om det.
Kommentarer
Postat av: Frida
Du är mitt hjärta, jag älskar dig, du är min syster, du jag och rattas, glöm aldrig oss, jag är så otroligt stolt över dig! Du anar inte! Puss
Postat av: Anonym
Att allt är svart eller vitt är något man på något vis vänjer sig vid. Och jag trodde alltid att det som dom i den verkliga, medelmåttiga världen levde med, eftersom dom aldrig hade kaos, var grått. Jag trodde att det enda som var äkta lycka var vitt, och de tunga känslorna, de svarta känslorna var tvungna att finnas som komplement. För att man skulle vara säker på att man faktiskt lever.
Samtidigt som jag vill prova att ha det som dom andra, som inte behövde sina himlastormande, galna känslor, så var jag rädd att det var LIKGILTIGHETEN. Den man alltid fruktat mest när man så vant sig att vara det svarta och det vita. Grått. Gråzon, usch fy fan.
Sen märkte jag att man kan välja på alla färger! Du vet - röd, gul, lila, rosa, grön... Vilken man vill. Man kan vara hur nyanserad som helst, men behöver aldrig bli det läskiga grå. Aldrig.
Det hjälpte mig himla mycket.
Trackback
