Lina

Idag fick jag ett otroligt besked, min vän är cancerfri! Alla biopsier var gröna och proverna är bra. Han är frisk. Du är frisk underbara människa! Ett stort grattis och jag tackar härmed officiellt dom som har stöttat honom när han har behövt dom, och mina vänner, det har varit skönt att kunna prata med er när det har varit jobbigt och jag har varit orolig för honom. Men framförallt, ett stort tack till dig som kämpade dig igenom det här. Jag är stolt över dig.

Jag hoppas att han nu skapar ett nytt liv som är precis så som han vill ha det, att allt spelar honom väl i händerna.
 
Jag håller också på att skapa mig ett nytt liv. Jag hoppas att alla bitar faller på plats, men det är mycket som måste falla på plats då. Jag måste orka gå tillbaka till skolan, och komma ifatt tills det är dags för praktik. Jag vill till stockholm, jag och mia letar lägenheter för fullt. Men jag vill också tillbaka, hitta den gamla känslan igen.

Jag önskar att mina känslor var som förut, och inte ersatta av likgiltighet och ångest.
Jag önskar att mitt förtroende skulle finnas kvar, och inte ligga krossat på marken.
Jag önskar att jag kunde känna andra känslor än ilska och hat.
Jag önskar att ingenting skulle ha blivit som det blev, att du inte gjort det du gjort.
Jag önskar att jag skulle orka kämpa för oss, men jag orkar knappt andas.
Jag önskar...

Jag skulle kunna hålla på i evigheter, och det värsta är att jag stundtals önskar att vi inte mötts. För precis så ont gör det. Men det håller ju inte heller, att önska orimligheter.

Jag vill att ni ska veta det att även om jag oftast är sårad, arg och ledsen så önskar jag att jag kunde hitta tillbaka, Jag önskar att jag skulle kunna utala tre valda ord, jag önskar att det fanns pirr i magen och förtroende. Jag hoppas att den här flytten leder mig dit. Jag är klar i Köping, och alla vidriga människor som befinner sig här tillsammans med den ångest som bara ett krossat hjärta kan generera. För att jag ska kunna rädda mig själv, mitt förhållande och relationen till vissa människor så behöver jag komma bort, komma hem.  I den här stan får jag inte sinesro ens ett dygn, men någonstans i min förort vet jag att jag kommer att finna glömska. Jag ber bara att den kommer förr och inte senare.

Jag minns så starkt, hur jag kämpade för att hålla ihop det som var "oss", när alla andra försökte slita det isär. Jag anade inte då att du var den som slet hårdast. Men jag försöker komma ihåg den känslan, för den är jag villig att kämpa för.

Jag vill att allt ska bli bra, på alla olika sätt, men det finns inget sätt att laga vårt förhållande på så länge jag tvingas kvar här. Jag kommer aldrig att känna förtroende så länge som jag misstror allt.

Jag hoppas att den här flytten ger mig allt jag vill ha, att jag hux flux blir förälskad igen, att jag lär mig lita på dig, att jag vill vara med dig, att jag återigen kan känna att jag älskar dig. Jag hoppas verkligen, och jag vill, det är delvis därför jag inte flytt till en egen lägenhet här i stan. För jag minns att det en gång fanns något jag kämpade för, en gång var vårt förhållande värt allt, och jag saknar den känslan.

Nuförtiden, ser allt nattsvart ut. Du står fortfarande inte upp för det du gjort, du flyr varje fråga och spyr galla över den tjej som faktiskt ledde mig på rätt spår. Jag skiter gärna fullkommligt i hur falsk, ful och äcklig du tycker att hon är, hon är ditt x, sålunda borde du hyst varmare känslor för henne än dom du uttalar nu. Jag hoppas du inser att jag inte glömmer. Jag minns alltförväl den tiden då hon var okränkbar, du säger att du inte förstår varför du slösade din tid på "a waste of sperm and eggs", men om jag var skeptiskt tog det hur i helvete. Jag minns allt det där, och jag kan närsomhelst spela upp känslan och ljuden av hur det går till när du får ditt hjärta krossat över en datorskärm.

Därför måste du släppa mig fri, för det blir svårare och svårare att laga det som en gång var vi. Jag kvävs av din ånger och jag bryr mig inte om den. Jag hoppas att jag kommer sakna dig när jag flyttar, och jag har anledning att tro att det kommer att bli så, men inte om jag redan drunknat. För att kunna rädda det som var vi, för att vi ska ha en möjlighet att hitta tillbaka till varandra, så behöver jag få luft, jag behöver komma bort, och jag tänker åka hem.

Jag vill att du förstår allt det här, att jag blir mer och mer likgiltig vartefter du fyller på med skitsnack och felvalda ord, men jag minns känslan av kärlek. Jag försöker hålla minnet av oss kvar, för då har jag något att kämpa för. Jag hoppas att vi löser allt, och vi kan börja planera den där framiden, för du var den jag ville dela den med. Jag tror att dom känslorna finns kvar någonstans här under all likgiltig yta, annars skulle det väl inte göra så här ont att leva?