jag kan inte ens förklara

Hur nere jag är. Hur ont allt gör och hur trött jag är. En sån enorm sjuk trötthet, jag vill inte göra någonting, bara ligga och vila, försöka sova, men i alla fall vila. Jag saknar så det gör ont. Men just nu gör ju faktiskt allt ont, det känns som att gå barfota på glas eller att äta köttfärssås med taggtråd. Depressen kommer inte ens smygande längre, den knackar ljudligt på och klampar med tunga steg in genom dörren. Tankarna är alltid hemma och jag går sönder lite mer för varje dag.


Andy, minns du när vi pratade? Minns du när vi sa att det bara var en tidsfråga tills vi föll igen. Well.. Min tid är här nu.

Kommentarer
Postat av: Marie

*pekar på platsen bredvid i soffan'

Kom och gråt ut vännen!

2008-06-15 @ 11:33:30

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0