Lina

jag satt och pratade med en väldigt kär vän igår. Vi pratade om klagomål, om att det nog är det värsta som finns. Jag argumenterade inte emot egentligen, försökte bara få honom att se deras sida av saken. Och hur jag försöker se det...

men efter det så har jag tänkt. Vad fan är det med människorna egentligen? Stackars mig jag har inga pengar, men jag tänker inte söka jobb, för jag trivs med att leva på sos. Jag tycker det är strålande att alla andra betalar för min sprit och mina cigg.

Stackars mig, jag fick bara 1900 i löneförhöjning, hur kan arbetsgivarna vara så snåla?

Stackars mig, jag har inget större problem än att jag klagar egentligen.

Blä. Det är så att jag kan må illa. Inget ont om dom som är sjuka eller av annan (av mig) godtagbar anledning inte kan skaffa jobb.

Inget ont om dom som faktiskt behöver en löneförhöjning, dom som förtjänar det och som är villiga att arbeta för det.

inget ont om dom som är efterblivna eller av annan liknande anledning inte är kapabla till något vettigt förutom att klaga. Förlåt, det där var elakt mot dom utvecklingsstörda.

Men egentligen. Det spelar ju faktiskt ingen roll. Jag sätter en ära i att klara mig själ, jag sätter en ära i att inte leva på soc och betala mina räkningar oavsett hur dåligt jag mår. Jag är villig att jobba hårt för min löneförhöjning, om jag inte förtjänar den, borde jag inte få den. Och jag gör faktiskt mer än att bara klaga. Jag förändrar mitt liv och försöker ta mig ur destruktiviteten.

Men trots det, så spelar det ingen roll. För alla får ha sin åsikt. Jag får tycka att människor är dryga och vidriga, och dom får tycka så om mig. Jag får se ner på dom som inte sköter sitt arbete, precis som dom får se ner på mig för att jag sköter mitt om dom vill. För det är väl det som sverige handlar om. Att allt tänkande är fritt.