Lina

hopp. borta. glömt. begravet. i en kista av sorg. med en svepning av uppgivenhet med ensamheten som enda närvarande.

ilska? nej. frustration? nej. ny dag nya tag? nej.
jag är inte på något sätt ett hopplöst fall, det finns bara inga förutsättningar för att det ska bli bättre.
jag upplevs inte som schizofren av övl. jag ställde mig frågande och bad om en beskrivning av en schizofren personlighet. han replikerade att sånna personer ser och hör saker som andra inte gör. där noterade jag problemet. det var precis dom upplevelser jag beskrivit för honom. jag undrade vad jag var då. han svarade återigen att han inte upplevde mig som schizo.

nästa vecka är det tre veckor sen senaste försöket. har jag tur får jag en läkartid nästa vecka. månader efter att jag första gången konstaterade att mina tabletter inte fungerar. det är över ett halvår sen jag hamnade på akutpsyk efter en remiss från akutpsykiatrin dit jag kom i polisbil efter att dom hittat mig på E18. idag hade vi ett vårdplaneringsmöte. återigen så börjar kvarnstenarna mala först när jag lagt av- jag bryr mig inte om någon hjälp, jag har gett upp- jag skulle inte intoxikera om jag inte ville dö.. det är försent, när ska ni öppna upp era vackra ögon och se verkligheten. se min verklighet? Jag har fortfarande tankar. jag har talat om för min far hur min begravning ska se ut. jag planerar fortfarande. jag letar information för att lyckas nästa gång. jag är i högsta graf suicidal, men pratar mig ur vilken situation som helst.

som morteln maler frön
maler hopplösheten min vilja¨
smular sönder den tills intet finns kvar.

give up. give in.