Lina

från mitt liv.

Jag är orolig. Jag är rädd för mig själv. Jag vill ta alla mina tabletter och försvinna. Men det finns folk som inte tycker att det är bra. Jag vill egentligen inte alltså. Men... Jag orkar inte riktigt leva som det är nu. Jag skulle vilja bli förlagd i koma, och uppväkt när dom hittat ett botemedel mot borderline. Men det verkar ju inte gå så mkt frammåt, så då blir jag säkert bortglömd i ett lager någonstans. Fast om jag är nedfrusen kanske jag inte lider av det,

Jag vet verkligen inte. Jag vill knarka ner mig och dö, fast inte alls. jag vill fly från problemen, från mina sjukdomar, mina demoner och mitt förflutna.

Jag behöver verkligen hjälp, men det finns ingen att få. Jag undar om jag kommer överelva mina problem, eller om dom är för mäktiga. Jag kommer garanterat inte att ta mig igenom livet, men jag skulle så gärna veta hur det är att må bra. Det är 10 år sedan jag började skada mig, och jag mådde dåligt säkert långt innan dess.Jag tror att min barndom var hemsk.Men jag minns bara brottstycken.

Jag har blivit utnyttjad av min bror. inte så hemskt som det låder aldrig någon våldtäkt eller så...
jag har blivit slagen av min far som även är alkoholist.
jag har flyttat cirkus 20 ggr. Institutionsskadad.


jag vet inte hur jag kom in på det här så jag avslutar nu.