Lina

Coolt. Ingen av mina nuvarande vänner har sett mig i vita byxor. Ingen av mina änglar har överhuvudtaget sett mig i ljusa kläder. Det är otroligt, att så lite kan göra så mycket. Det är verkligen helt sjuk. Jag kan själv inte minnas när jag hade dom här, undar när jag köppte dom..?

Nu börjar det dock kännas fel, nu är det för ovanlighetens skull inget bra. Man skulle ju kunna tro att han skulle förstå mig någon gång. Men varför? Jag förstår ju inte mig själv.

Jag vill att han ska veta, att jag har en massa varelser i mitt huvud som säger saker jag inte vill höra. När jag känner mig avvisad utan att förstå varför, då ökar deras röster till ett dån. Jag  tror dom, därför måste dom vara tysta. När dom viskar så kan jag inte för mitt liv förstå att deras sanningar inte är verkliga. Förstår du då hur det är när dom skriker? Jag förstår att du inte vill vara mig nära efter att ha träffat Andrea, och speciellt inte när jag luktar rök, men om du bara vänder dig bort utan ett ord, när det inte är så, vad ska jag då tro?

Just nu känns det värdelöst. men så får det inte vara. Jag tänker rycka upp mig själv ur det här träsket, även om det bara är patina. Du gör mig trots allt lycklig, även om du tvivlar på det. Du gör mig väldigt lycklig bara genom att titta på mig. Det var för att du fick mig att känna så, som jag tog på mig ljusa kläder. Du fick mig att bli så glad.