Lina

Jag vill inte tänka, för det här är hemliga tankar.
Jag vill inte känna, för jag vet inte jag om jag kan stå för det här.
Jag vill inte fundera, för det gör mig svag.
Jag vill inte undra, för jag är klar med det livet.
Jag vill inte önska, för jag har gått vidare.

Att så lite kan få mid borderline-schizofrena jag att känna så mycket. Att så lite kan göra så ont. Att allt detta kan ha sådan betydelse, och att du inte förstår.

Jag tror jag vet vad jag känner, jag tror jag vet vad jag kommer att göra, men jag verkar inte ha en aning om vad jag faktiskt vill.

Jag är så arg, förbannad och besviken, på dig, på alla, på världen och på livet.

På makten du har över mitt själsliv, på hur du bestämmer över mina känslor.

Jag försöker vara stark, jag försöker vara tuff, jag håller upp en kaxig fasad och kämpar för livet, för att gå vidare. Utan att lyckas.

När vet man att det är dags att ge upp? När är det tillåtet att sluta försöka, att bara sätta sig ner och vägra resa sig en endaste gång till. Att bara vänta. Är det nu? Efter vad som känns som hundra år, ett helt livs sorger och mörkt, hemskt hat. Är det inte nu? När jag trots att jag kämpat med näbbar och klor, inte ser en markant förbättring, utan bara en liten, liten skillnad. Det borde vara nu.

För när allt är som det var, så har ingenting förändrats. Jag våldtar min själ och försöker övertyga den om att livet jag lever är sanning. Det är verkligt, och dom här patetiska känslorna spelar ingen roll.

Innerst inne så vet jag, att ge upp är inte ett alternativ, inte idag. Jag har inte kommit så här långt för att ge upp, för att vara lika värdelös som alla andra. Jag har kämpat mig hit för att komma längre, för att verkligen göra skillnad. Mitt mål är att när jag ser mig om i backspegeln, så ligger du överkörd vid diket.