Lina fjortishjärta livet.
Appråpå mitt inlägg om lönnlöv så fick jag en underbar kommentar av min elg.
"Vi märker alla av hösten, mitt hjärta. Och det är inte så konstigt då både ditt och mitt liv har dom senaste minst tio året färgats svarta av just den årstiden. Men vet du? I år är det inte samma nattsvarta sken som förut. I år har vi någonting att jobba mot som kanske kan hålla oss ifrån helvetet. Även om det bara är ljust tre dagar i månaden för våra själar, så är det fortfarande ljust just då. Och det är mer än vi har haft tidigare år.
Och som alltid, jag är aldrig långt bort även om de känns så. Jag är närmare än du tror. Och vi kan fixa det här. För vi är starkare, bättre och snyggare (!) än alla andra. Vi förtjänar fan ljus efter alla lönnlöv som sargat oss. Lönnlöven kommer säket falla även i år, men vi behöver inte bry oss längre. Låt någon annan oroa sig för lönnlöven. Vi är, speciellt i år, så mycket mer än lönnlöv, kartor och skimmer. Vi är ju för fan bäst!"
Och som alltid, jag är aldrig långt bort även om de känns så. Jag är närmare än du tror. Och vi kan fixa det här. För vi är starkare, bättre och snyggare (!) än alla andra. Vi förtjänar fan ljus efter alla lönnlöv som sargat oss. Lönnlöven kommer säket falla även i år, men vi behöver inte bry oss längre. Låt någon annan oroa sig för lönnlöven. Vi är, speciellt i år, så mycket mer än lönnlöv, kartor och skimmer. Vi är ju för fan bäst!"
Hon fångar känslan så väl. Jag är fantastiskt lyckligt lottat som får ha en så vis människa i mitt liv, en vän som precis som jag håller på att återhämta sig. Jag tror att hon har rätt, i år mår vi för bra för att påverkas av lönnlöven, men rädslan som gnagt på oss i flera år lurar ändå där under. Jag ska inte falla denna höst, jag ska inte behöva mediciner, jag ska inte sarga min själ och misshandla min kropp. Jag ska leva det liv jag valt, med det inehåll jag valt. För jag har ett mål nu. Jag är klar nu, jag har gått vidare. Men det är klart att jag är livrädd.
Jag precis som denna fantastiska person, och så många andra står on the borderline. Vi har drömmarna framför oss och helvetet bakom oss. Drömmarna lockar, men det mörka och destruktiva är allt vi känner till. Det är som att skiljas från livet, det är på den nivån. Det vi sysslar med just nu är så stort, så livsfarligt och så underbart.
Det är nämligen så att vi inte har några alternativ, så enkelt är det. Hon vill känna sig vuxen, och jag, jag har porrsurfat:
http://www.mil.se/sv/Rekrytering/Sok-internationell-tjanst/Detaljsida/?positionId=f808cd5a-94fe-40ae-82f2-44a67646689b&pageIndex=0
Det blir så fantastiskt uppenbart när man läser det där. Min framtid är ganska utstakad, jag har inte längre tid att må dåligt, och jag är glad att jag gör det så sällan som jag gör. Ni vet hur man kan vara kär i kärleken? Jag har nog ångest för ångesten. Jag har slutat vara självmordsbenägen och drottningen av fula lår, men jag har precis börjat vandra vägen mot frihet.
Det finns ett nytt tillskott i min trasiga familj, vi känner inte varandra så bra än, men vi har gemensamma intressen och han gör god fudge. Han heter achtungbitte på valfritt comunity, och han bloggade om det här med trasiga själar. Jag blev nästan rörd av det för han fångade känslan ganska exakt. Just det här att det känns menlöst att ens försöka leta efter hela människor, man dras som magneter till varandra, ju trasigare två själar är, desto mer har dom att ge varandra.
...och jag är rädd att jag har ändrats även där. Jag är alldeles för upptagen för att orka lyssna på gemene mans gnäll. Jag är inte särskillt aktiv i psyktrådarna längre, jag orkar inte. Jag har slutat leta efter freaks, dom hittar mig i alla fall. Jag finner mig själv ha en störd dragningskraft mot det som är vackert och normalt. Jag planerar flera år frammåt, jag arbetar varje dag på att utveckla mig själv, jag är nästan perfekt, men nästan duger inte längre. Jag vet att jag kan allt, för det har min elg lärt mig, att allt man vill är på riktigt.
Jag ber om ursäkt för allt svammel, men det är höst,det är grått, trist och kallt ute, jag är tentastressad och förvirrad i största allmänhet, men för det mesta så mår jag förbannat bra, jag ville bara medela det.
Lina <3 livet.
Jag precis som denna fantastiska person, och så många andra står on the borderline. Vi har drömmarna framför oss och helvetet bakom oss. Drömmarna lockar, men det mörka och destruktiva är allt vi känner till. Det är som att skiljas från livet, det är på den nivån. Det vi sysslar med just nu är så stort, så livsfarligt och så underbart.
Det är nämligen så att vi inte har några alternativ, så enkelt är det. Hon vill känna sig vuxen, och jag, jag har porrsurfat:
http://www.mil.se/sv/Rekrytering/Sok-internationell-tjanst/Detaljsida/?positionId=f808cd5a-94fe-40ae-82f2-44a67646689b&pageIndex=0
Det blir så fantastiskt uppenbart när man läser det där. Min framtid är ganska utstakad, jag har inte längre tid att må dåligt, och jag är glad att jag gör det så sällan som jag gör. Ni vet hur man kan vara kär i kärleken? Jag har nog ångest för ångesten. Jag har slutat vara självmordsbenägen och drottningen av fula lår, men jag har precis börjat vandra vägen mot frihet.
Det finns ett nytt tillskott i min trasiga familj, vi känner inte varandra så bra än, men vi har gemensamma intressen och han gör god fudge. Han heter achtungbitte på valfritt comunity, och han bloggade om det här med trasiga själar. Jag blev nästan rörd av det för han fångade känslan ganska exakt. Just det här att det känns menlöst att ens försöka leta efter hela människor, man dras som magneter till varandra, ju trasigare två själar är, desto mer har dom att ge varandra.
...och jag är rädd att jag har ändrats även där. Jag är alldeles för upptagen för att orka lyssna på gemene mans gnäll. Jag är inte särskillt aktiv i psyktrådarna längre, jag orkar inte. Jag har slutat leta efter freaks, dom hittar mig i alla fall. Jag finner mig själv ha en störd dragningskraft mot det som är vackert och normalt. Jag planerar flera år frammåt, jag arbetar varje dag på att utveckla mig själv, jag är nästan perfekt, men nästan duger inte längre. Jag vet att jag kan allt, för det har min elg lärt mig, att allt man vill är på riktigt.
Jag ber om ursäkt för allt svammel, men det är höst,det är grått, trist och kallt ute, jag är tentastressad och förvirrad i största allmänhet, men för det mesta så mår jag förbannat bra, jag ville bara medela det.
Lina <3 livet.
Kommentarer
Postat av: [B.E.N]
Jag är kär i dig ;)
Trackback
