Lina

Vi hade en präst som gäst i skolan idag, det väckte många tankar. Vi pratade om hur viktigt det är med möten mellan människor, kroppsspråk och tonläge, han tackade mig för att jag fick honom att se saker ur andra synvinklar. Det kändes bra, att en präst säger att jag är bra med människor, det värmer verkligen. När min vän var cancersjuk sa han en gång att jag skulle passa på onkologen, han har rätt, det skulle jag verkligen. Jag är bra på möten med människor, jag älskar att ge folk mer än vad dom förväntar sig, att skapa golden moments. Jag har även funderat på hospice, jag tror att jag skulle kunna göra extra gott på ställen där människor mår dåligt, där människor ifrågsätter sin existens och behöver hjälp. Jag vet det, och jag vet också att jag verkligen skulle göra ett bra arbete, jag brinner för människor. Jag tycker om att möta människor, att laga människor och att hjälpa människor.

Vi pratade om döden, jag har läst en ssk-students blogg, där hon skriver om hur hon blev lämnad ensam med en döende person som frågade om han skulle dö nu, hon visste inte vad hon skulle svara. Jag vet vad jag skulle svara, jag vet också att svaret skulle bero på vem personen var. Jag skulle nog spegla mycket, spegling är ett bra redskap.

Vi pratade även om vak, vak är när man sitter hos en döende person så att denne inte ska behöva vara ensam den sista tiden, och jag berättade om ett hemskt vak under min praktik. En ssk satt en meter ifrån den döende kvinnans säng och läste en tidning och drack kaffe. Jag har ingenting emot att folk i vissa fall läser samtidigt som dom sitter vak, allt beror på situationen. Men just det tillfället, jag kände inte att den döende kvinnan fick ut någonting av denna ssk och hennes sätt. Just den här kvinnan, och just den här situationen, det var bara så fel.

Men det är mycket som är fel just nu. Min klass är sjukt trasig, och många andra som jag känner likaså. Men klassen, jösses! Det är så enormt starkt av mina klasskamrater att orka med skolan samtidigt som nästan var och en går igenom sina personliga helveten. Det är en tjej, vars man har en hjärntumör. En annan som har haft två närstående som gått bort inom ett år, och nu väntar hon på den tredje, en annan har obeskrivligt hemska problem med sin lilla familj. Flera har börjat gå till psyk, någon har utvecklat panikångest med mera med mera.

Jag lider med dom allihopa och här återkommer vi till ämnet; mänskliga möten. Jag kan i många fall inte göra mer än att lyssna och försöka ge tröst, och här gäller det att göra det bästa av varje enskillt möte. Att tänka på vad man säger men framförallt hur man säger det. Att ta tillvara på tiden och göra varje möte till ett så bra möte som möjligt för alla parter.

Jag hoppas att det går väl för er, och att ni lyckas gå vidare med era liv med så lite skador som möjligt. Att ni så småningom kan se det positiva igen, att ni lever lyckligt.

/"Flickan med dom varma händerna"