Lina

Nu är den där nedåtspiralen igång igen, och jag vet inte riktigt hur jag ska tackla den. Jag vet hur jag vill tackla den och jag har några alternativ till hur jag vet att jag borde tackla den. Inget av dom passar just nu även om vissa lockar mer än andra. Jag har bestämt mig för att blogga istället för att gå ut till kökets och glömskans skåp. Jag ska sitta här tills det slutar klia i fingrarna och dummhetsnerven.

Det kom in en intox idag, och jag längtade tillbaka så mycket att jag blev gråtfärdig. Personalen stog förundrad vid sidan och såg på när jag utan större problem lyckades med det som dom misslyckades med. Jag gav medicin och höll patienten kvar på rätt ställe och på rätt sätt. Jag såg blickarna när jag kunde rapportera om substanser och mängder, familjeförhållanden och historia. Jag skulle vilja berätta men är rädd för att tappa masken, jag skulle vilja fråga dom om dom mins mig, för jag har varit där flera gånger. För mig var det inte svårt att lunga patienten i fråga och få i denne det den behövde, jag vet ju vad jag själv känt i sådana situationer. För mig var det inte svårt att trösta anhöriga, jag har varit med om det här alldeles för många gånger. Jag vet vad dom oroar sig för och vad dom inte behöver veta. Men oj vad jag längtar tillbaka.

Jag blir både friskare och sjukare för varje dag som går, jag lever ett ganska normalt liv där jag oftast gör bra ifrån mig, jag är inte lika självdestruktiv som jag en gång varit. Men tankarna är sjuka, knäppa och onormala. Jag vill lämna allt det mörka bakom mig, samtidigt som jag inte vill ha någon framtid. Jag vill inte göra mig själv illa mer samtidigt som jag saknar smärtan. Jag vill inte gå vidare, men jag vill inte avsluta något heller. Jag gömmer mig bakom livets alla men och hoppas att jag så småningom kommer till en insikt.