Lina

dagar där man tänker för mycket. Tankar om det förflutna och tankar om framtiden. Minnen som är svåra att bära och hopp man inte vågar känna.
Det är sommar i luften, då är det enligt all erfarenhet dags för mig att bli opepp.
Men jag tänker inte. Under året som gått har jag kommit till en massa insikter, jag tror aldrig att jag har vuxit så här mycket som människa, och jag tror aldrig att jag har varit lika liten.
Jag har lärt mig vilka som är mina vänner, mina riktigta vänner. Sådana som tycker om mig för mig, för den jag är, inte för vad jag skulle kunna vara. Vänner som härdar ut och stöttar utan att fördöma.
Jag har lärt mig att det är dags för min familj att växa upp. Jag kan inte ta hand om dom, jag får inte. Men numera har jag lärt mig att jag kan hjälpa dom. Det behöver inte vara allt eller inget, det finns gråzoner.
Jag har lärt mig att jag klarar mig utan medicinerna, både dom ordinerade och dom självvalda. Men det är svårt, det är så in i helsikes svårt ibland. Men det går, och nu var det ett tag sedan jag trillade dit.
Jag har lärt mig att jag gillar kontroll och vardagsrutiner. Att jag inte är dum i huvudet och att jag är en duktig student.

Jag har samtidigt lärt mig att världen är en hemsk och elak plats. En kall grym värld som ibland faktiskt är värre än vad jag anat under mina mörka stunder. För det är människorna du vill lita på som sviker dig hårdast.

Jag har också lärt mig att jag inte är ett dugg bättre än alla andra. Jag är precis lika falsk och otrevlig. Lika hemsk som dom värsta madrömmar.