Lina

är utan tvekan jag själv.

Jag vet precis vad det beror  på, och vad jag borde göra, men jag kan inte... Jag är på väg att bryta ihop, och kan inte hjälpa det. Jag hatar det här. Att jag inte är "normal", att jag inte fungerar som alla andra. Varför ska strunsaker rasera hela min värld? Hur blev det så här? Varför blev det så för mig?

Jag är på väg att bryta ihop, och varför? Jag fick bara Väl Godkänt på mitt inlämningsarbete. Läraren är en sådan som favoriserar och har väldigt höga krav. Borde inte jag kunna ta till mig det, och acceptera att jag trots det är bland dom främsta? Nej! Jag sitter istället och piskar mig själv, ger mig själv ångest och negativa tankar. För det är mitt fel. Jag kan bättre, jag borde kunna bättre.. och om inte? Det spelar ingen roll, jag ska iaf göra bättre! En sådan sak kan rasera allt jag byggt upp under en längre tid, så är fallet nu. Det här betyget får mig att sitta och skaka, med tårar i ögonen, och planer på att banta. Självklart. Alltid denna viktfixering. Jag vet att jag är snyggare smal, absolut. Men jag är ju så jäkla extrem. Jag har inga mellanlägen. Antingen så hoppar jag direkt på det ätstörda tåget, eller så äter jag det jag vill, när jag vill. Jag känner mig själv, håller den här känslan i sig så är det inget bra. Inget bra alls.

Min allvarligaste sväng den senaste tiden, så gick jag ner 11 kg på en månad. Jag levde enbart på kaffe och aptitnedsättande medel.

Jag vet att jag har problem med maten, att jag kanske egentligen behöver hjälp, att mina tankar är till skada för just mig. Jag slarvar alltid med maten, mer eller mindre omedvetet, men slarvar gör jag. Glömmer bort att äta, säger att, ja jag har ätit när dom frågar om jag vill ha middag, när sanningen är att jag enbart har druckit en nutrilett till lunch.
 
Varför blir jag så här? Vad ska jag göra åt det? Jag vill inte vara någon slav. Jag vill inte behöva massa tabletter och neuroleptica för att fungera, jag vill inte leva med det äckliga destruktiva monstret som bor i min mage. Jag vill vara fri. Fri att inte känna att alla stirrar på mig och kräks åt min uppenbarelse. Fri att kunna köpa dom kläder jag tycker är snygga, istället för att välja dom som döljer mina fettvalkar. Fri att kunna ta en fika på stan, utan flera timmars förberedelser och lugnande. Fri att kunna vara ensam, utan att vara rädd för att mina psykoser ska skada mig. Fri att våga leva, utan att vara rädd för att bli tvångsilagd. Som Rob sa, psykiskt sjuka är en fara för sammhället. För sig själva eller andra personer, och dom behöver kontrolleras, låsas in. Jag menar, som lärare i medicin borde väl hon veta. Jag kanske egentligen får gå här, jag menar jag är ju farlig för mig själv.

suck. Jag som egentligen bara vill vara glad, och helhjärtat kunna glädja mig åt flytten. Jag ska bli sambo med S, hur bra är inte det? Super! Men jag oroar mig för att jag ska vara för trasig för honom. Han skulle säkerligen bli tokig om jag missbrukade mat igen. Haha igen? jag slutar ju aldrig, jag lever i en hätsätning eller i en vacker bubbla full av apitlöshet.

I spit on myself. Och förundras över att jag stått ut med mig själv i 20 år. Varför? Jo, jag är ju värdelös! Jag fick ju bara VG på senaste arbetet.