Lina

Varför fattar jag inte? Varför förstår jag att jag gör fel, men slutar inte. Jag förstör så mycket, och jag vet att det är som yster sa: jag skadar fler än mig själv när jag skadar mig själv... eller någonting ditåt. Jag vet inte, ich jag kan inte ta till mig det.
Jag vet att ni tycker om mig, men det spelar oftast ingen roll, för jag tror det inte.
Jag vet om att jag inte är ensam i världen om att ha det såhär, men vart har du dina maskar?
Jag vet om att det inte är mitt fel och att jag gör så gott jag kan, men tycker att det låter falsk.
Jag vet att inte ens jag alltid kan bättre, men skrattar åt min egen naivitet.
Jag vet att jag sårar er när jag skadar mig själv
...och jag vet att jag inte förtjänar det här. Jag förtjänar på många sätt ingenting.

Jag skulle vilja vara ett avskräckande exempel, men behövs det verkligen. Jag vann en tävling i lördags, woho mina skärsår är dom som gett dom allvarligaste menen. Betyder det att era inte räknas? Klart att det gör, man kan inte tävla i sådant och man kan inte tävla om man tävlar på olika villkor.
   En annan vän sa att hon en gång hade en vän som fungerarde som ett avskräckande exempel, men hon var inte värre än mig. Hon avslutade med att säga att hon inte ville bli som jag.

Jag förstår det, jag vill inte heller vara jag. På många sätt så gör det mig ingenting att jag är så hemsk att jag är värst, på andra sätt så gör det all skillnad i världen. Är det allt jag är bra på? Att göra mig själv illa? Är det min mening med livet, att vara ett avskräckande exempel istället för att vara en vän? Wohoo Grattis mongo du gjorde det igen.
...Men jag förstår trots allt att det inte var elakt menat, och att alla elakheter bor i mitt huvud. Vem skulle vilja bli som jag? Vem skulle ha vilja kunna stoltsera med att dom levt tio år på kanten? Vad är det för sjuka människor som skulle vilja ha det här? Varför börjar man när man vet bättre? Vad har det här gett mig?
Nervskador i ben och fötter, och ja. Jag kommer få dras med det hela livet. Look what happends if you cut to deep.
Ett osunt förhållande till mat och näring. Jag menar, jag gav bort min mikro för att inte kunna laga snabbmat. Mycket hemma är packat inför flytt, men vågen står kvar. Jag har inte tömt frysen något mer den senaste tiden och jag lever på dricka. Jag döljer sanningen och slingrar mig ofta omedvetet iväg någon annanstans ifall någon kommer för nära. Jag tror inte att jag ljuger, för i mina öron är det sanning.

Det är höst, den brukar vara jobbig, i år är inget undantag. Jag hittar negativa saker med varje årstid. Jag hittar alltid en anledning att begrava mig i självhat. Varför? Jag letar inte, jag försöker rycka upp mig... men hur bra gick det?`

I våras kom det in någon i mitt liv, någon som påverkade mig mer än jag trodde var möjligt. När min mammas gråt inte fick mig att äta, så räckte hans hot om att åka. När mina vänner hot och tårar inte fick mig att lägga undan rakbladen så gjorde jag det när han lovade att göra samma sak. Jag står helt enkelt inte ut med tanken på att skada honom.
   Jag gav honom samma löfte, även om han inte hörde det. Jag drack rengöringsmedel när jag trodde han gjort dumheter och ljög faktiskt för att kunna få ta mitt liv ifred.
   Jag brukar inte ljuga, jag brukar kunna få vara ifred i alla fall. Jag tycker inte om lögner. Men jag ljög. Jag har tagit två lite större överdoser i sommar, under den ena var jag däckad fyra dygn. Jag har inget minne av att folk kommit upp till min lägenhet då, men tydligen så har dom det. Jag tog så många smärtstillande jag fick i mig innan jag sjönk ner i den efterlängtade medvetslösheten. Och jag ljög om det. Jag sa att det varit körtelfeber som däckat mig för jag stod inte ut med tanken på att han skulle göra något liknande.

...Jag har försökt sluta med det också, vill vara någon att vara stolt över. Det gick inget vidare. När mina tabletter var slut och jag vägrade annvända mina rakblad så hittade min geniala hjärna andra utvägar:

Mina damer och herrar låt mig presentera herr Psykos!
Wohoo. Riktigt spännande egentligen, jag menar fundera. Hur kan min hjärna välja att fry från verkligheten in i en värld av maskar, larver, död och ägg? Hur kan det vara ett alternativ? Jag kan inte förstå att den får ett sånt spel, och jag kan inte förstå att jag inte kan kontrollera det.

Det som hände var följande; jag blev kort sagt rädd för en blomma, fick för mig att det bodde maskar i den, maskar som rammlade ut ur blomman och kröp mot mig. Under huden hade jag insekter och ägg.. Och dom var i min hjärna och i mitt hår.

Typ. Jag vet faktiskt inte, det är det jag har fått höra, jag minns bara paniken. Kan du förstå känslan av att ha likmaskar under huden? Nej jag misstänkte det, så låt mig försöka förklara så här. Du vet en varm sommardag, och en geting följer efter dig, nästan så att den är på väg att trassla in sig i håret? Blir du lite smått panikslagen? Mmmm, gulligt, tänk dig då att istället så är det hundratusentals getingar och dom lyckas tränga in i din hud och lägga ägg under den. Dom försöker kravla upp genom näsan för att kalasa på din hjärna och du har samtidigt spiindlar i håret. Grattis, någonstans där var visst jag.

Jag försökte sluta göra mig själv illa av den enkla anledningen att jag inte stod ut med att skada någon annan. Men det blev värre. Jag är rädd, rädd för vad jag ska göra nästa gång. Vad händer om jag är ensam..

Med honom så löste sig allt, när det började krypa så kom han och fick mig att tro att det var han. Och jag trodde det. Första och hitills enda gången jag klarat av att tackla en psykos utan knark. Det räkte med honom. Han fixar allt.

Nu är det inte så längre, jag är återigen en slav under mina tankar och vågar inte lämna lägenheten untan dosetten. Dumma saker händer om jag inte hinner däcka mig själv i tid. Och jag vill inte ha det så.

Psyk-tanten vill skriva ut starkare tabletter, jag har hitills sagt nej. Jag vill inte behöva leva så. Jag vill ha ett normalt liv! jag har tänkt att jag klarar det i alla fall, men efter helgen är jag inte längre säker.

Det ligger förändringar i luften, men jag vet ännu inte om dom är positiva eller negativa. Jag vet att saker och ting måste ändras, för det är en ohållbar situation. Men vad, och hur?

Jag saknar honom. Han förstår det inte.